... jag kunde beskriva hur sorgen känns. Den där svarta oformliga klumpen som ligger i bröstet hela tiden... och är mer skrämmande än den mörka ogenomträngliga skogen här utanför. Den skrämmer mig... sorgen mer än skogen. För skogen kan jag vända mig bort ifrån... sorgens oformliga klump är en del av mig, och den följer mig dag och natt....
... jag kunde beskriva tomheten. Där livet som levs inom mig bara består av tom och intetsägande luft. Där varje andetag fyller på tomheten. Den skrämmer mig också... tomheten mer än andetaget. För andetaget följer med livet... tomheten följer mig dag och natt...
... jag kunde beskriva saknaden. Att någon inte längre går bredvid... inte ens på en liten hundpromenad. Inte kunna sträcka ut och röra vid hans arm... inte ens de tårar som jag inte gråter kan ge mig honom tillbaka. Den skrämmer mig mest... för jag vet att den kommer att följa mig livet ut...
... att det gick att kräkas bort. Så skulle livet bli bra igen...
14 kommentarer:
Jag önskar...
jag kunde krama om dig nu...
jag kunde skriva något som hjälper...
att du slapp denna klump av sorg.
Styrkekramar...
När min man dog 2005 kom en vännina hem till mig med en liten diktsamling, här är en vacker vers till dig:
När du hamnar
i en besvärlig situation
och allting
går emot dig,
tills det verkar
som om du inte kan
stå ut en minut
längre,
de då inte upp,
för det är
just där och då
som tidvattnet vänder
(Harriet Beecher Stowe, 1811-1896)
Du skiver och beskriver så bra Elisabeth. Tack för att du delar med dig!
Jag vet hur sorg kan kännas när någon nära dör...livet stannar av och allt blir ett vakum...hur kan livet fortgå därute när allt är så otroligt otroligt ledsamt inuti...
Att mista sin livskamrat på detta sätt som du har gjort måste vara många steg värre...
Man behöver gå in i sorgen för att den ska lätta något. Gråta, kräkas, sakna, minnas, le en smula.
Om och om igen...
Håller om och värmer!
Men snälla söta Elisabeth - livet BLIR bättre - du måste bara få sörja färdigt. En vacker dag upptäcker du att du lever igen och kan känna glädje och tillförsikt över din tillvaro. Kram kram
Kära Elisabeth. Visst kan du beskriva din sorg i ord. Varje litet ord du skriver, varje litet tecken du ger, får din smärta och ångest att skära igenom datorskärmen för att lämna ett avtryck hos oss. Vi försöker förstå den ohyggliga smärta, sorg och ångest du går igenom.
Varma kramar Nalle
Orden kan väl aldrig riktigt fånga och beskriva känslan. Men jag tycker du gör det oerhört fint och känsligt här i bloggen. Du delar med dig till oss andra om den här svåra tiden. Tänk vad värdefullt det är, det här är ju en erfarenhet som är unik men som berör många. Jag hoppas så att du får hjälp och stöd som finns för dig.
Lilla gumman , jag vill ge dig den största kramen som finns.
Önskar det fanns ett sätt som kunde lindra denna smärta du bär på.
Kramar trollmor
Jag kan inte säga att jag vet hur det känns - för det kan jag inte veta....kan aldrig sätta mig in i din situation, men förstår att situationen är jävulsk.
Hoppas att du får den hjälp du behöver.
Du finns i mina tankar ofta, ofta!
*kramar om*
Elisabeth jag förstår att du är i den jobbiga delen av sorgen nu. Du kommer alltid att sörja SE men på olika sätt. Denna klump kommer med tiden bli lite lättare att bära och sorgen kommer att byta skepnad inte göra så ont som den gör nu. Önskar jag kunde sätta mig vid din sängkant och säga att allting ordnar sig min vän och att du står ut medan sorgen har sin gång. Den känns nog som födslovåndor man följer bara med. Ta hand om dig min vän du är mycket värdefull människa/Många Kramar från Tussegumman
Du har gjort upp en imaginär lista för dig själv som just nu bara innehåller sorgliga och negativa aspekter på tillvaron. Vilket verkligen inte är särskilt konstigt i den situation som du befinner dig i. Men kanske det skulle hjälpa om du satte dig ner och funderade på om det fanns några positiva saker i ditt liv att skriva in på den också. En liten lista på allting som gör dig glad mitt i all bedrövelsen. En bra sak i alla fall är väl att din svärmor inte anklagar dig för någonting. Hon verkar ju att ha accepterat att SE inte längre bor hemma.
Jag tycker att du beskriver sorg på ett alldeles otroligt gripande sätt, du har ordets gåva!
Kramar i massor till dig och Carolina, hoppas att ni kan ha en myskväll och rå om varandra.
Målande vackert och så sorgligt! Känner så med dig och Carolina!
Stora varma kramar!
Jag hoppas att den här helgen kan innehålla några ljusa stunder mitt i allt det svåra.
Varma kramar till dig!
Ingrid
Jag vill skriva så mycket -
men de ord som jag skulle vilja skriva kan jag liksom inte hitta just nu.
Tankarna finns hos er - det vet du.
Kramar
Skicka en kommentar