.... är det slut på fattigdomen!" Det brukade min morfar säga till min mormor, samtidigt som han slog pluskan i näven. Det betydde att nu hade han spelat på tipset... och nu skulle de vinna storkovan, och det skulle bli bättre tider!
Jag anväder det uttrycket hela tiden nu... till Carolina. Jag låtsas ha en plånbok i handen... och slår den, precis som morfar gjorde, i den andra handen... och säger: "Nu du morsan... är det slut på fattigdomen". För hon vet historien... hon vet att jag med uttrycket vill säga till henne: "Carolina, det kommer bättre tider...!"
Sen att morfar aldrig vann någon storkova... ja, det är en annan historia. Jag lovar ändå min dotter en ljusare framtid.... för hon måste ha den tron nu! För att så ska det bli...!!
..........
Igår var jag och hälsade på Sven-Erik på geriatriken. Jag är inte säker på att han kände igen mig när jag kom... först sa han ingenting, utan tittade bara på mig när jag kom gående genom korridoren. Sen sa han: "Jaså, är du också här?"
Men jag hade redan satt på mig glada masken... så jag svarade: "Jajamen, jag ska ju hälsa på dig!"
Kollade hans skåp... lite nya rena kläder... i hans neccesär hittade jag en annan tandborste... han bar sin egen i bakfickan... där hade han också sina läsglasögon.
Vi gick och fikade.... och än om det fanns små små stunder av lite klarhet... bitvisa minnen från en fiskeresa för länge sedan som jag frågade om... så var han... ja, ganska borta! När vi skulle gå tillbaka till geriatriken.... så visste han inte alls vart vi skulle gå.... frågade flera gånger vart han hade ställt bilen... tyckte synd om bilen som var tvungen att stå ute och frysa... och... ja, sen fick jag hjälpa honom av med jackan... han förstod inte alls vad han skulle där att göra! Han var heller inte i Umeå.... utan i Lycksele (som ligger 16 mil härifrån...)!
Under hela mitt besök så var det masken som gällde... jag pratade, gullade och skrattade! När jag skulle gå... ville han att jag skulle stanna... "du kan få ligga bredvid mig i sängen..." sa han. Han stod i korridoren och vinkade när jag gick.... och jag vinkade glatt tillbaka!
Som hissdörrarna gick igen föll masken... tom gick jag till bussen.... och hela vägen hem fanns inte en enda fungerande tanke.... bara en tom ensam Elisabet i en fullsatt buss.
Det var tungt.... kan jag skriva nu. Så det förlamar och bedövar...
..........
Tisdag
Imorse kom Carolina och frågade om hon fick stanna hemma idag.... hon orkade inte gå till skolan! "Men självklart får du det gumman... gå du och kryp ner i sängen igen, och sov en stund till" sa jag.
Sen somnade jag om en stund... vaknade lite senare och tänkte: "Näpp.. nu är det Carolina som gäller!"
Så upp som en tupp.... fixa frukost till oss... väcka henne... och ge henne allt allt stöd och support som hon kanske hade behövt så mycket mer av, långt tidigare!
Det blev en heldag för oss tillsammans.... långa Pontus P - promenader, fika hos mormor... handla... äta hamburgare på Frasses... prata... skratta... och framför allt pepp.... "nu du morsan, är det slut på fattigdomen-tänk hela dagen...
Nu är det hon som måste gälla....
Ringde också på geriatriken ikväll. Pratade först med sköterskan... som berättade att ett av de viktigare proven som man gjort, där man mäter hur blodflödet går i hjärnan, visade på en klar försämring. Men det hade jag ju nästan förstått... på torsdag, då jag ska dit på en träff får jag nog veta mer!
Pratade även med SE. Men han var inte så intresserad av att prata med mig, hörde jag... för de skulle precis bjuda på kaffe och smörgås. "Ja, du kan väl höra av dig en annan gång.." sa han. Men han hann iallafall berätta att han "nu blivit erbjuden att ta över ett hus... därborta på backen..."!
Ärligt.... ja, det känns gruvigt vareviga gång jag ringer... jag dör en liten bit varenda gång jag hör att hans kontakt med verkligheten är.... ja, var då? För just nu, just där... så har han ingen kontakt alls med någon verklighet! Det känns nästan som när jag satt på bussen... förlamande.
Nu orkar jag inte skriva en bokstav till... o jag ska fortsätta peppa imorgon! Innerst härinne... ja, det får nog komma sen nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Tänker på er ofta och
undrar hur ni har det....kraaaaam
Du behöver åxå pepp!!!/Kram
Vännen!
Om du vill kan du maila din epost adress till mig, jag har en fråga till dig ewasnabelablixtarnapunktse
kram
Snälla Elisabeth, jag hoppas att mötet imorgon kan mynna ut i mer stöd till dig. Jag förstår helt och fullt att du är fokuserad på Carolina nu, med all rätt. Men någonstans måste du få stöd också. Varmaste tankar och kramar...
Oj så långt du orkade med att skriva. Det var duktigt av dig. Men det allra bästa är att höra att du "vaknat upp" för Carolinas skull! Tänk så mycket du har som kan bära dig framåt - din söta rara flicka tex som behöver dig så mycket. Och Pontus P som behöver sina promenader och tar dig med på dessa! Och Jonas och ditt lilla barnbarn - ja det blir många det som bär dig framåt.
Jag vill också bära dig framåt och det gör jag genom att skriva till dig dagligen, genom mina tankar också.
Nu reser jag bort några dagar och därför kommer jag inte att höra av mig detta veckoslut. Ska besöka son med familj OCH mitt älskade minsta lilla barnbarn i Dalarna. Där ska jag också träffa en bloggvän - det ska bli mycket spännande.
I mina tankar är du och nu kramar jag om och är tillbaka på söndag kväll. Kram kram i massor
Så svårt du har det nu. På ett sätt, utan att förringa SE:s sjukdom, har du och din dotter det värre än han just nu. Han är fullt upptagen i sin inre värld. Har mycket att stå i där. Medans du nu har fått så mycket mera tid över att grubbla över framtiden. Det är väl först nu du börjar inse vidden av din förlust. Döden kan man så småningom kanske acceptera - men detta att en själsfrände försvinner samtidigt som skalet är kvar - det är fruktansvärt. Jag beundrar din styrka - både att kämpa vidare men också att du har styrkan att tillstå hur jobbigt det faktiskt är. Så småningom kommer ni att hitta ett nytt sätt att leva men jag förstår att det just nu bara är kaos. / Sylvia
Kära Elisabeth. Underbart ! Ja, det där med "morsan och plånboken", ett så roligt uttryck! Jag förstår att det kan peppa både dig och Carolina. Ni behöver pepp och skratt båda.Mycket.
När jag hör om SE, så tänker jag iaf som så, att han inte är ledsen och förtvivlad i alla fall. Han är förvirrad och vet inte vart han är,det vet vi ju, men ändå så visar han inte depression och ledsamhet. Han vinkar när du går osv. Tänk om det hade varit så som du var rädd för ibörjan, att han skulle vilja följa med dig hem och vara ledsen som ett barn när du gick. Han lever i sin egen lilla värld, full av upplevelser varje dag.
Vad vi vet är att han inte kommer någonsin att bli "den gamla SE".
Men Carolina och du är friska, ni ska se att "morsans plånbok" för er fram mot ljusare tider.
Tomheten och ensamheten som känns som om du sitter ensam i en luftbubbla och bara existerar, den kommer du känna ett långt tag framöver. Men även det kommer att ge med sig, såsmåningom. En klen tröst, för någon som är mitt inne i elände och sorg. Förstår det. Men sorgens alla ansikten, måste passeras, innan du kommer gå stark ur detta. Skickar styrka och kraft att du även denna dag skall kunna hitta små glädjeämnen, mitt uppe i allt den onda. Kram Nalle
Vet du... när jag läst bara lite lite av ditt inlägg blev jag så glad... för ett litet ord...
"pluskan"
Det sades hemma, och av min mormor och morfar och andra äldre. Nu hör jag nästan aldrig det och hemma hos mina föräldrar har de "silat snacket" och blivit norrlänningar så inte ens där hör jag de ord jag har vuxit upp med. Söderut-snacket!
Likaså detta "nu du morsan..." så hemtrevligt och vant. Jag höll ju alltid mig nära de äldre och tjuvlyssnade på alla härliga berättelser de hade. Öronen fladdrade, kan man lugnt påstå.
Fortsätter min vandring hos dig och önskar dig all styrka och kraft du kan få. KRAM!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva längre.. men att du skriver dina ord och tankar och gör det så bra är en fröjd att läsa:-)
Även om innehållet hade kunnat vara lite mer glädjefullt för dig o de dina.
Nu verkar det som SE är mer och mer inne i sin lilla värld, men självklart kan jag förstå dina tankar runt det här.. då ytan är samma, men innehållet lite skamfilat..
Jag vågar inte tänka tanken ens om min älskling blev sjuk så där, men man vet aldrig vad vi ska gå igenom här i livet. Tur är väl det.
Jag har en väninna som arbeter med dementa och det där är en viss typ av människor som orkar med. Beundrar alla som arbetar med vård av detta slag oxså..
Du har de dina och jag tror de värmer dig oxså så väl som du värmer dom..
Kramkram från en Skånegrebba som tänker på dig/er.
Själv har ju min mamma och hon har känt sig yr några dagar nu.. slutade med Varanet i går på läkarnas råd.. tycker det är lite konstigt, då värdet ligger under, men de vet väl vad de gör. I morgon ska doktorn på vårdcentralen ringa på telefontid till mamma.. Jag tycker hon ska komma till och ta lite nya prover med tanke på yrslen.. kan vara blodtrycket eller blodvärdet.. hon blir ju 80 år i Juli. Lite nytt från mitt skafferi:-)
Precis samma härliga fraser fanns hos min pappa. Han brukade ringa mig til Stockholm o berätta om at nu bokat biljetter till söndagen för han skulle ner o hämta pengarna. Ville då bara försäkra om att jag var hemma när han nu kom *gapskratt*...
Underbara minnen!!
Det är tufft att mista någon som eg är närvarande men som är totalt frånvarande... Du har en tuff väg att gå men du har satt kompassen rätt. C är din prioritet just nu o C är den som kommer att hålla dig på rätt spår framöver. Jag vet... för jag hade min K som såg till att vi höll oss på banan...
Bamsekramar
Var rädd om dig!!
Tänker på dig hela tiden. Stora varma omtankeskramar till en fantastisk kvinna.
Jag gillar det du skriver om Morfars plånbok! Du har gnista och du plockar fram den när det behövs, du kan hämta ljuspunkter i tillvaron!
Det är bra, fortsätt så!
Det FINNS trots allt mycket ljus och glädje, i livet. Ta fram det, och tänk på det goda ni varit med om.
Tänker på dig jättemycket. Kram
Jag förstår att du är trött trött. Hoppas att du och carolina kan finna lite stöd i varandra. Att ni kan hitta en vardag som kan lunka på och där det finns plats för vila och återhämtning. Kramar
Jag har inga ord att skriva till dig just nu.
Lite beror på trötthet, men till största delen är det just detta att jag bara kan föreställa mig vad ni går igenom.
Jag vet alltså inget om det.
Vad jag vet är att mina tankar dagligen vandrar till dig och Carolina - det vill jag att du ska veta.
Många kramar från mig här i ett regnigt och grått Bollebygd
Skicka en kommentar