... att skriva någonting, så jag slipper se bilden... bilden på MIN ÄLSKADE.. ÄLSKADE... ÄLSKADE...
Uselheten... sorgen.
Jag känner mig usel, svag, misslyckad....
Jag känner mig ledsen över så mycket....
Idag går jag inte upp till honom... idag får han fira sin födelsedag i glömskans land... å jag vill bara dö... å jag vill inte ens finnas en sån här dag... gud... gud... gud.... jag måste sitta här och gråta på din födelsedag... gud... kan du inte göra allting bara bra igen???
Lugn nu... måste vara stark. Jag är ju det... men...
Nu så...
Jag har ringt upp till sköterskan och de häver besöksstoppet imorgon. På lördag ska jag gå upp till honom med tårta och presenter... och mitt allra vackraste och soligaste leende...
Sköterskan tyckte det lät som en bra ide... och vi bestämde så!
Hon berättade också att hon hade gratulerat honom på morgonen... han hade blivit glad... men efter en liten stund så hade han glömt det.
Så hon föreslog att när jag sen pratade med SE (ska ringa dit i eftermiddag) så ska jag inte nämna något om hans födelsedag... om han inte nämner det själv!
Det skapar bara oro för honom om alla ska gratulera nu... han kommer inte ihåg... han är ensam... vet inte var han är.... blir ledsen... han glömmer alla som gratulerade... glömmer att han fyller år... glömmer att han inte vet var han är... glömmer att han är ensam... men känslan av sorg stannar kvar länge... och skapar oro inom honom. Så jag ringer senare och pratar om vädret... det brukar vi prata om. Å så kan jag väl hitta på någe roligt att berätta för honom... för då skrattar han så gott...!
Har också pratat med SE:s mamma.... som så gärna vill ringa och gratulera sin son. Hon undrar vad hon ska säga... om hon kan berätta om skorna som hon har köpt i födelsedagspresent till honom... "Men visst ska du göra det... han kommer att bli jätteglad" svarar jag.
Jag måste ju påminna henne lite om att han kanske inte kommer ihåg det... och hon säger: "Ja, det kan ju vara lite svårt det här med närminnet..."!
Vi pratar ganska länge... eller rättare sagt, hon pratar och berättar om när Sven-Erik föddes... om att hon låg på BB i Åsele, vilka som besökte henne... och hur viktigt det var när hon kom hem till Sven-Eriks farfar och farmor med det lilla underverket... många vackra, och viktiga minnen berättar hon för mig... minnen som jag vet att hon vårdar ömt... minnen som hon nu delar med sig av till mig... det kändes som en gåva till mig. En gåva som jag ska bära... och som ska bära mig...!
.........
Lillebror.
Jag vet inte mer än igår. Mamma och pappa är där nu....
Jag kan bara dra ett djupt andetag...
Just nu....
........
Posten kom alldeles nyss... med ett vackert kort till mig. Raderna hade skrivits av någon jag mött, men inte så ofta. I dag, när jag behövde det som allra mest... så fanns hon där. Hennes ord behövde jag så verkligen nu... idag då allting inte vill vara. Jag tror Gud visste det... ! Å jag hoppas hon känner hur glad jag blev... tack snälla!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Önskar så att jag kunde göra livet lättare för dig på något sätt.
Kraaam
Klart du är ledsen, och du har all rätt till att vara det. Men usel, nej det är du absolut inte!
De tankarna måste du slå ifrån dig, för lägg inte mer ont på dig än vad du redan har. Sköterskan var förståndig när hon sa hur du skulle göra. Men samtidigt förstår jag ju din förtvivlan! Det är ju idag han fyller. Den dagen som förr varit en glädjedag har blivit förvandlad till en dag med mycket sorg.Förstår din förtvivlan och jag vill bara slänga mig på flyget och komma till dig. Så känns det.
Men just nu kan jag bara ge dig en stor stor varm kram genom cyberrymden. Nalle
Så roligt för dig Elisabettan att "någon" hör av sig.. måste glädja dig enormt nu i dina svåra dagar:-)
Kram på dig och hoppas verkligen på en fin dag i morgon då.
Kramar och tankar i MASSOOOR!!!!!!!!
52 år, vad ung. Det viktigaste är ju ändå inte att fira hans födelsedag utan mest bara att hälsa på. Fast man ska aldrig se det som ett måste att hälsa på har jag märkt själv. Det är mest för sin egen skull, särskilt när man inte känns igen. Jag hälsade på mormor i helgen, med familjen ensam fixar jag det inte, och jag tror att hon nånstans kände igen oss, det fanns liv i hennes ögon något som har fattats på länge. Nu märker jag att jag skriver om mina problem, jag hoppas att du mår bra trots allt och att du får svar på dina böner.
Elisabeth, du är INTE usel, du är INTE misslyckad, du är en fantastisk och helt underbar människa, mamma och hustru.
Det du gör för de dina är så fint och så riktigt.
Genom mitt arbete kom jag i kontakt med många dementa vars anhöriga struntade i dem, besökte dem aldrig och de var helt utelämnade till personalen.
Och så är INTE du!!
Snälla goa vän, tänk lite på dig själv, du är inte usel för det.
Detta är en anhörigsjukdom och när man är sjuk skall man vara rädd om sig, var rädd om dig, tillåt dig det min vän, lova.
Sänder mina varmaste tankar till er
Kram
Ja kära vän vad det skär i hjärtat, 52 år idag...
Å - SE är för ung, det är så ofattbart grymt.
Men han blir säkert glad när du kommer till helgen, det spelar ingen roll vilken dag man firar!
Vad gulligt av din vän att skicka kort, finns det någon som behöver uppmuntran så är det du!
Många cyber-kramar!
Skicka en kommentar