torsdag 28 juni 2007

Hur tog jag mig i land...



kommer jag att undra, när jag står där på andra sidan stranden, och ser ut över det stora hav som jag har korsat.
Insikten slår emot mig med full kraft... det är alla dessa livlinor, som genom att finnas där ute har hållit mig flytande, som burit mig genom de svåra tiderna när havet stormade, och som alla tillsammans bildat den livbåt som hjälpte mig i land...

Det blåser en ödmjuk vind tillbaka till havet..... TACK!


Så tänkte jag mig en dag i framtiden... Om jag för ett enda ögonblick tror att "ensam är stark", då är jag illa ute, och det blir svårt att klara alla de påfrestningar livet utsätter oss för. Vi använder vår blogg på olika sätt, och för olika syften - men ett är säkert: bara genom ett enda ord som du skrev eller läste kan du ha förändrat livet - antingen för dig själv eller för någon annan! Vi har alla fått en skimrande möjlighet....!



Onsdag igår... (klurar aldrig ut varför man kallar det "lilla lördan"..?)

Sov dåligt inatt! (Pontus P däremot han snarkade hela natten, tror jag! Hur man kan ligga som ett upp och nedvänt U och sova gott - det är mig en gåta!)

De ringde från geriatriken! Läkaren hade ordinerat en extra antidepressiv tablett till SE. (Vi provar det nu - och ser om han mår bättre... hoppas det!)

Tvättade och städade... (min "rehabilitering" i min verklighet nu...!)

SE sov nästan hela förmiddagen...

David, mitt lilla barnbarn, kom idag... (blir hos oss en vecka nu..)

Åkte på Willys och handlade... (Jonas skjutsade... han är också en livlina för mig...)

Middag - korv och makaroner var beställt... av David! Så blev det!

SEN BRÖT HELVET LÖS IGEN:

Ett förflugen mening från mig... (åh gud, hur länge ska det ta innan jag helt och hållet fattar att SE är sjuk, ... utseendet är detsamma, men insidan... där fungerar det ju inte nu... jag blir så galen på mig själv när jag glömmer bort...!).... och helvetet var ett faktum!

Han gick ner och smällde igen dörren! Jag ångrade mig i samma sekund som den förflugna meningen, och gick ned för att släta över och säga förlåt...
Men det skulle jag aldrig ha gjort...! Han var fullkomligt rasande... vad jag än försökte med, så ville han inte höra..
Knytnäven in i stereon (som lyckligtvis höll, förra stereon kastade han i golvet, höll inte..)
Cd-skivorna slängdes i golvet
Lampan ovanför sängen fick en smocka (den gick sönder..)
Klockan åkte in i väggen (men höll...)
Dunkar i väggen (ja, det gjorde nog mest ont...)

Allt detta för att jag sa "Du kunde väl ha tömt soppåsen".......!

Lät honom vara en timme... gick ned igen och kramade om honom länge... allt var borta, förlåtet och glömt... "hörru gubben, nu går vi upp och äter... ska vi se om vi har någon bra film på TV:n ikväll?"......ännu en helvetesstund som gick över!

Svälj... och gå vidare! (men djupt därinne...inte nu...lägg på )


Carolina gick en långpromenad med Pontus P... (Inte allt för roligt för henne heller..!)

SE åt middag och gick och la sig... (jag gav honom nu den extra tabletten...)

Dippade på soffan - energin var noll...

SE och jag såg "Bridget Jones Dagbok", och fikade tillsammans... ("Förnöjsam" är väl det ord som bäst beskriver hans sinnesläge just nu..)

(Men innan han gick och la sig var han på ett strålande humör... sa till och med "god natt lilla gumman", vilket han inte gjort sen.... ja, jag vet inte när..!)

Pontus P och jag sist i säng... som vanligt!


Roligt idag: att David kom... min systers telefonsamtal...
Mindre roligt idag: idag..
Tips: tomt idag..

Till alla mina livlinor: Mitt inlägg går till er - för allt ni betyder...


16 kommentarer:

Anonym sa...

Nu får jag dåligt samvete för mitt gnäll!!!

Det du går igenom är rena helvetet!
Och inte är din make gammal heller,det gör det hela ännu mer jobbigt och tragiskt kan jag tänka mig!

Min morfar fick Alzheimer men han var över 70 innan det började.
Men han hade ju oxå vansinnes utbrott emellanåt.

En gång blev han så arg på grannen så han tog ett såg och gick in och sågade ner deras skärmväggar i bara för att dom hade antytt att det var skönt med insynsskydd.
Det blev ett jäkla liv kan jag säga........men ganska snabbt blev han dålig i kroppen oxå och kunde inte ta sig för såna stora tilltag.

Men har man åldern "inne" så är det nog lite lättare att acceptera,men din man är ju relativt UNG!!
Grymt öde ni har råkat ut för!!
Skickar dig en styrkekram! (lite styrka kan jag dela med mig av)

Hoppas denna dagen blir lättare!
Jag är så glad att du hittade till mig så jag hittade dig!
Gillar din blogg som f@n!
*kram*

Anonym sa...

Jaa, vad kan man säga annat än att vid såna här situationer så blir alla offer för verklighetens grymma öde! Du tar det så modigt och starkt, ja, tro inte att jag inte ser och försöker förstå hur du egentligen känner dig där inne oavsett hur stoiskt du hanterar situationen.

Som mamma, hustru och kvinna så får du så mycket att tänka på, så mycket att undra över. Du gör det som måste göras och att man glömmer sig, det gör alla.

Jag vill ge dig stora kramar fyllda med mer ork och mod, jag skulle vilja få låta dig vila en stund ha lite ro!

KRAMAR!!!

Anonym sa...

Elisabeth! Först vill jag tacka Dig för Dina alltid så vänliga kommentarer på min blogg. Jag har inte skrivit något i veckan eftersom jag har haft fullt upp med att ommöblera i mitt sovrum. Gjort 12 byrålådor till sex på mindre än 3 timmar. Jag hade 6 soppåsar med sådant som bara låg. Efter dessa 3 timmar med röjning, tog jag ut 2 byråer och in kom först en bokhylla och sedan efter ytterligare en timme kom ännu en ny bokhylla. Under två dagar har jag hållit på att fixa böckerna och mina pärmar samt sorterat mina skivor. Först idag är här någorlunda klart. Tur att det har regnat i veckan! Mer föder mer så när jag ändå var igång, så passade jag på att göra lite annat här hemma.
Du säger att vi livlinor håller Dig uppe, men Du ger oss en massa bra kunskap om livet som vi tar för givet. Vi uppskattar livet kanske lite bättre när vi får en inblick hur Din familj har det.
Du får gärna länka min blogg på Din sida.
Fast jag inte skriver, så går jag in och läser mina favoritbloggar varje dag. Till dem hör Din.
Ingen människa borde ha det som Er just nu. Ingen är värda något sådant i så ung ålder. Jag tycker synd om Er som står maktlösa inför Herr A, men jag tycker även synd om SE som tynar allt mer bort från det han var en gång och bara har sin vanliga kropp.
Det är grymt svårt att trösta, men Du och Carolina ska veta att jag tänker på Er ofta och hoppas att ni hittar ett nytt sätt att leva...
Om du vill smsa mig och lätta ditt hjärta har jag mobilnr 0737 04 17 29.
Kram
Ewacarin

Anonym sa...

Har nyligen hittat till din blogg och ville bara lämna en liten kommentar. Jag beundrar dig och din dotter för er otroliga styrka och sättet ni tar er igenom vardagen. Det finns många som har mycket att lära av er och jag har fått mig en och annan tankeställare då jag läst bloggen (tack för det!).

Min morfar gick nyligen bort vid en ålder av 83 år. Han hade alzheimer i pannloben vilket bidrog till hans personlighetsförändringar, något som de flesta hade svårt att inse och acceptera. Sjukdomen var en stor sorg för de anhöriga med allt vad den innebar. Förmodligen hade han kunnat vara riktigt svårhanterlig om det inte hade varit för att han hindrats av sitt dåliga hjärta som till slut gjorde honom sängliggande. Jag har en viss aning om hur ni har det, men ändå inte.

En stor styrkekram till er och ett stort tack för en blogg som får en att stanna upp och tänka till i vardagen!

Anonym sa...

Som oftast finns inga ord som är tillräckliga- varken för att berätta mina känslor som du väcker eller för att kunna trösta eller lätta ditt hjärta.

Kanske tid att Elisabeth får en styrkande time-out, en liten återhämtning i vardagen? Har det inte varit många tunga dagar på slutet?

Öm och stärkande cyberkram

Ella sa...

Jag får hålla med Plupp. Jag har inte ord som räcker till. Är lika förundrad över din ork som alltid när jag kommer hit. Jag ska inte ens försöka att skriva något nu.

Men det du skriver i början, att man kan förändra sitt eller någons liv genom att skriva, det håller jag med om. Din blogg ger mig ständiga tankeställare, liksom så många av de andra jag läser. Tänk att livet kan vara så orättvist och svårt och ändå finns det ljus mitt i allt det svåra.

Kram till dig.

Anonym sa...

Oj... Mycket man inte vet om folk man möters liv. Jag får skänka dig en liten tanke då och då! Kram!

Matilda sa...

Tack för dina fina kommentarer. Vi har läst din blogg och önskar dig all lycka och vi känner med dig. Vi vet hur det känns att kastas mellan hopp och förtvivlan. Just nu mår Ludwig ganska bra, men det kan vända väldigt snabbt.
Tack för din öppenhet.

/Matilda Anders Ludwig

Anonym sa...

Vinke vink på dä lill-syrran.
Som vanligt har din blogg fått mig att pendla mellan skratt å gråt. Ni har det inte lätt i din familj. Det är svårt å förstå att den goa å händiga SE förändrats på detta vis. Men den som varit i kontakt med denna (förb#"@£#&) sjukdom på något vis, vet vad det handlar om. Det är en mycket grymm sjukdom som drabbar de anhöriga hårdast, eftersom den sjuke själv inte är medveten om vad som händer och vad sjukdomen ställer till med. Jag är också helt övertygad att om SE varit frisk och vetat vilken smärta han orsakat dig å Carro, skulle han aldrig förlåta sig själv och för det första skulle han aldrig utsätta er för detta h-e som ni går igenom. Nu är det tyvär som det är och jag säger bara det: Tack och lov att han inte är medveten om vad han ställer till med. Tack och lov att denna omedvetenhet och glömska "skyddar" honom ifrån sig själv, att detta "självförsvar" är en del utav sjukdomen. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag älskar dig å de dina. Ge Carro å SE en kram ifrån mig. Till dig skickar jag en "bauta-stor" styrke-kram. Love love. syster yster

Elisabeth sa...

åsa: Få absolut inte något dåligt samvete! Vi har alla våra kors att bära, brukar min mamma säga...! Eländen går aldrig att jämföra - en bruten tå kan vara världens undergång för någon, medan ett brutet ben för någon annan kan vara som ett... litet mindre gilla läget! Oavsett ålder så är "Herr A grym när han kommer.. det kan inte ha varit så lätt för er och din morfar heller..! Tack för att du finns där ute.. Kram..

maria: Ja, jag ser att du förstår..! TACK!(Men om inte jag är stark... vem ska då vara det?)Ibland måste jag låtsas, till och med för mig själv... så är det! Å mitt i alltihopa så är man bara en liten myra på jorden, som är som alla andra... och gör sina fel! Lite ro i det här läget.. nja, det får nog vänta tills det blir sämre/bättre tider..! Kram..

Ewacarin: Tack snälla, snälla du för dina fina kommentarer! Jag läser alltid din blogg - och du är väl om någon en förebild för många..!! Din omtanke och empati för andra människor är så... ja, helt otrolig! Den kommentar du har lämnat nu kommer att bära mig många stunder framöver.. Förresten, när du nu är på gång med städningen - kanske du vill komma hit och göra ett ryck också? Nej, jag skojar bara lite.. Kram..

miss J: Välkommen! Vad roligt att du stannade till här - än om det är lite trist innehåll och vardag just nu..!
Frontallobsdemens (som SE har) är bara ett annat namn för pannlobsdemens... så jag förstår precis när du skriver om personlighetsförändringar - och svårigheten med att inse och acceptera!
Tack för dina varma ord och dina styrkekramar - de behövs verkligen! Välkommen tillbaka när du vill..Kram..

plupp: Tack.. din omtanke värmer, som alltid! Åh, visst skulle jag vilja ta en time-out.. men det är inte läge för det nu, som du förstår!
Men nu provar vi med lite mer medicin - så då kanske det blir lite andrum mellan "skitdagarna"! En jordenrunt-resa skulle ju inte ha suttit helt fel...typ! Kram..

ella: Tack snälla du! Men så känner jag oftast när jag besöker dig..!! Precis som du kommenterar nu - så känner jag när man kommer till din blogg... "vad stark hon är, gud, vad ska jag skriva för att stötta, hur orkar hon..." Kram..

stina: Så är det! Mycket man inte vet om andra.. och ändå är vi världsbäst på att yttra oss om dessa andra.. hmm! Jag skänker dig också en tanke - du skriver himla bra.. Ha det gott.. Kram..

matilda: Åh, tack! Vad roligt att ni kom och hälsade på här! Jag har ju fått förmånen att hälsa på hos er - och världens underbaraste kille! Förstår att ni också lever berg-och dalbane liv och att det måste vara tungt ibland.. mellan ljusglimtarna! Jag vill passa på att tacka ER, för er öppenhet och er blogg där man får möta Ludwig, en kille som får världen att le och hjärtan att smälta! Tack snälla ni... Kram till er alla...

anonym-syrran: TACK snälla du... för så många saker!! Bl a för att du förstår hur vi har det.. det finns många som inte gör det! Trots våra dispyter genom åren så har du alltid, alltid haft omtanke och respekt för SE... tack för det! Det har förresten alla i MIN familj haft.. det är stort! Tack snälla familjen!!
Syrran, du och jag med våra upptåg och äventyr... nu har livet blivit ett annat sätt att leva! Då kommer du - med ett änglaäventyr! NU! Bara bestämmer, att nu ska vi...! (För alla som undrar - ni får veta till helgen..!) Syrran, så länge jag lever och andas.. alltid ska jag minnas ditt stöd nu... du är en livlina för oss alla i familjen!
Jag älskar dig.. Kram..

Christina sa...

Ni har det jobbigt, känner medlidande med er.
Förstår att det kräver en ängels tålamod.
Jag har arbetat med dementa människor och det var inte lätt Jag beundrar dig skall du veta!
Önskar dig och de dina en solig och varm dag
Kram

Ella sa...

Vi orkar för att vi måste ,)

Anonym sa...

En sådan skör balansgång min vän. Jag läser och läser och känner hur energi rinner ut fast man försöker hitta proppen som stänger just det hålet. För energin "måste" man ju bevara. Så att det finns kraft att klara.
Du är beundransvärd i allt det du gör för och med SE.

Anonym sa...

Har inte följt din blogg..hittade den..när jag i min desperation söker svar..förtröstan..hopp..blev berörd av det lilla jag läste..<3
Har precis börjat landa i det ofattbara som händer..
Min älskade..47 år..frontallobsdemens..3 barn..18 15 och 8 år..
Vi kan ta på ..känna..höra vår älskade..men vi når han inte längre varje dag..allt..hela vårt liv har stannat upp..men vi springer ifrån sjukdomen så länge vi kan..
Med hopp om en framtid trots allt <3
Du skriver mycket fint <3

Elisabeth sa...

Till anonym: Jag brukar sällan svara på kommentarer nu, mest för att jag helt enkelt inte orkar. Men jag vill av hela mitt djupaste djupa hjärta ge dig allt allt jag kan av styrka genom cyberrymden.. och säga att DU KOMMER ATT KLARA DET!!
Du kommer så småningom att hitta både ny förtröstan och nytt hopp... det kommer bara att se lite annorlunda ut. Men det är svårt att se och känna det nu... jag vet.

Varm varm kram till dig, och du får gärna maila till mig om du har några frågor.. eller om vad som helst.

Tuija Larsson sa...

Tack<3