lördag 7 mars 2009

Man tar aldrig adjö...

...av någon som man älskar, fast det är så det känns. Just då, när man har tagit beslutet om att "lämna bort". Då man lämnar sin älskade bakom sig på en avdelning för dementa. Bara att skriva så.... "lämna på en avdelning för dementa" känns som ett förnedrande och slutgiltigt adjö.
Men hur slutgiltigt fruktansvärt det än känns att komma hem till tomheten... hur ont än samvetet vill plåga och göra ont i varje andetag... så känner jag nu... man tar inte adjö av sin älskade!

För hur skulle man kunna göra det? Bara för att dörren till en demensavdelning så slutgiltigt bekräftar att vårt gemensamma liv nu är över... så älskar jag ju lika mycket ändå.

Vad man tar adjö av är livet som levdes innan han blev sjuk. Vad man tar adjö av är den insikt som man burit så länge.. att den här dagen skulle komma... att "lämna bort". Vad man tar adjö av är att lämna honom ensam...

Men... jag tog aldrig adjö av honom. Fast jag kände så då....
Han kommer att vara min älskade så länge jag lever... oavsett hur mitt liv går vidare... oavsett dit hans sjukdom ska ta honom... oavsett hur många dörrar som ska slå igen!
För man kan aldrig ta adjö av någon man älskar.... för all kärlek är evig, och avbrotten i livet, så som sjukdom och död, det är bara små stenar som måste trampas förbi innan man hittar vägen tillsammans igen. Jag håller fast vid det... och det känns ganska bra, och lite trösterikt att känna så här nu.

Du är min Sven-Erik.... evigt... och jag glömde nästan det viktigaste nu.... jag har pratat med dig idag! Å du mådde bra.... "varför skulle jag inte göra det", som du sa.

..........

Mina tänk om att låsa bloggen tänks på fortfarande... det är svårt. Somligt går bra att skriva, somligt inte.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Du svarar dig själv så rätt och bra. Man kan aldrig ta farväl av kärleken. Aldrig. Oavsett vad som händer i livet. Kärlek är det största vi kan uppleva i livet, kärleken till en annan människa.Kärleken kan gå genom stängda dörrar, genom sjukdom, genom död. Äkta kärlek kan aldrig dö.
Kramar Nalle

Anonym sa...

Du har så rätt. Inte kan man ta adjö av någon man älskar. Kärleken lever med en för evigt. Ingen kan någonsin ta ifrån en kärleken till en annan varelse.
Varma kramar
Bodil

p.s Du har mail

bollebygdsbo sa...

Vackra sorgesamma ord är det du skriver.
Att älska kan göra så ont - samt vara så härligt!

Kramar från Bollebygd

Dubbelörn sa...

Dina ord o rader är helt underbara!!!

Det är precis så här det är...

Kärleken är evig...

Vill att du planerar enl mitt mail ;)

kramar

Anonym sa...

Vilka vackra ord Elisabeth och så sant!

Kram

Eleonora sa...

Du har inte lämnat bort!! Sjukdom har gjort att du inte ensam någonsin skulle ha orkat ta hand om patienten. För närvarande är det många som delar på den uppgiften. Och det är bra - SE får omvårdnad och skötsel på bästa sätt.

Det du har i hjärtat kan ingen utplåna, det finns där för alltid oavsett vad framtiden har med sig för dig. Att ha fina minnen är gott, men att samtidigt blicka framåt är viktigare. Det gäller oss alla - att se framåt....mot det nya, som vi själva ska göra något positivt av. Det tar tid - och låt det göra det - men det går!

Kram min söta Elisabeth

Anonym sa...

Så fint skrivet. Jag känner igen dina tanker från när mamma till slut blev tvungen att "lämna bort" pappa på ett vårdhem. Vilken smärta, det kan nog inte den till fullo förstå, som inte själv varit i den situationen. Men inte heller hon tog farväl av kärleken, den varade livet ut...

Gisan sa...

Du lever ju med den svåraste sorgen. At sakna din älskade men ändå inte kunna ta farväl och sörja "ordentligt". Du blir ju ständigt påmind om att han finns kvar men ändå inte. Jag kan inte sätta mig in i dina känslor fullt ut. Men jag anar att det är mycket svårt. Kramar...

Anonym sa...

Du har så rätt i det du skriver!

Kram på dig!

Anonym sa...

Spana in Dagens Jag Vill Ha på Borås snyggaste, bästa och största blogg!

www.arntyochmirry.se

Mildamakter sa...

Nu har jag läst igenom hela din blogg, med tårarna rinnande utmed kinderna stundtals.
Vi har haft samma sjukdom i släkten så jag vet vilket veritabelt helvete du går/har gått igenom.
Det stämmer verkligen att det är "de anhörigas sjukdom".

Du har ett väldigt rikt språk och att läsa din blogg och att ha fått följa med dig på din resa har gett mig många nya tankar och många minnen har väckts till liv.
Jag har ännu en gång påmints om att livet är dyrbart.
Tack!