... på himlen ikväll. Ett mörkblått och ett becksvart. Ett ljusare och ett mörkare.
Försiktigt vill jag tro på tecken.... det ska bli bra.
Idag har jag träffat både socionom/kurator och arbetsterapeut. Precis som igår så var det som att vrida på kranen. Å mitt i alltihopa så kom overklighetskänslan... är det verkligen mitt liv jag sitter och berättar om... är det så här det har varit.... är det så här jag mår idag... har jag gått igenom allt det här... och var i allt det här tappade jag bort henne... hon som en gång var Elisabeth.
Hon som hade drömmar, hon som hade planer för framtiden, hon som skulle vara lycklig livet ut, hon som skulle bli så mycket, hon som hade så mycket livsgnista..... hon satt bara där nu, på en röd stol, och berättade om allt det som hade blivit istället!
Å det känns skrämmande nu också... att upptäcka att man tappat bort sig själv!
Men då dumjag.... när kuratorn frågade: Hur har du orkat... bara att du står här idag är ju ett mirakel... det måste vara tungt... vet du många skulle ha brytit ihop för länge sedan... osv osv, då blev det som vanligt när mig och mitt kommer på tal: "Äsch, vadå... det är väl bara att göra så gott man kan.... å det finns ju de som har det så mycket mycket värre. Sa jag. Lite sådär med en axelryckning. Å inom mig.... jantelagen.... jag har väl inte gjort någe mer än vad någon annan skulle ha gjort... jag har väl inte haft det värre än någon annan... det är väl inge märkvärdigt med mig. Den känslan.
För det är då jag vill krympa ihop. För jag ska ju orka. För jag är ju så himla stark. Allt under det är svaghet. När det gäller mig. Jag har ju lärt mig så...
Jag tror att jag har mycket att lära om....
Vi pratade också en hel del om ekonomi och vardag.
Nästa fredag är det avstämningsmöte. Då kommer jag att få ett utlåtande, och vad de kommer att rekommendera till försäkringskassan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Nu har jag läst de senaste dagarna.
Jobbigt med utredning kan jag tänka, men så bra att få ses sig själv.
Jag påbörjade en utredning för att få ingå i en rehabilitering en gång. Men befanns vara i ett för dåligt skick för den. Och fick remiss dit jag skulle vara istället. Skönt.
Hoppas du får gå den väg/får det stöd som du behöver.
Jag tyckte att det var så skönt att prata med npågon som verkligen förstod vad jag sade och det var skönt att få svart på vitt hur jag hade det.
Jag hoppas att du också ska tycka det och att utredningen gör att ditt liv blir lite lättare.
Kram, vännen...
Jag förstår att dessa dagar måste ha varit enormt tuffa.Samtidigt måste det har varit skönt att bara få öppna kranen och få berätta om hur din väg blev så väldigt brant.
Att detta kanske kan ge dig en hjälp på vägen i allt elände.
Att du känner att det finns ett stöd för dig. Skulle tro att du har berört dessa människor i sin yrkesroll var och en.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du ska kunna känna en glädje och framtidstro snart.
Hoppas vi snart kan träffas.
Må så gott och många, många kramar från mig, ewa
Det är intressant det där med att "tappa bort sig själv", upplevde precis samma sak när jag var i spanien på rehab. Skickade ett sms till mannen där jag skrev: "jag har nog tappat bort mig själv".
Men har man tappat bort sig själv, eller är det en del av sitt livs resa? en resa man inte önskade att få åka på..men ändå hamnade mitt i..och dessutom som "reseledare".
Och just det där. "ja men jag har väl inte..det finns de som har det värre..osv". Innerst inne vet du att du har gjort och fortfarande gör ett jätte jobb. Sträck på dig! Och tänk vad skönt att andra faktiskt beundrar dig för vad du klarar av.
Jag hoppas att de kommer fram till något bra, något som hjälper dig just nu. För framåt är den enda vägen att gå, men med lite hjälp så blir det mycket enklare.
Tuffa dagar är avklarade. Sätt dig i vårsolen och var stolt. Jag håller tummar att det är vettiga människor som ska lägga fram något förslag. Kram.
Ja du ser att de säger det som vi skriver. Att det är något otroligt stort har tagit och tar dig igenom. Det är inte konstigt att du mår som du gör. Men sen att ta det till sig är en annan sak förstås. Men jag tror på dig och din känslomässiga vår. Jag känner att du går mot en sommar även om den kan kännas långt bort nu. Stora kramar...
Käraste vännen! DU är fantastisk som orkar med denna utredning och du är fantastisk som orkar dela med dig allt vad som händer till oss, dina blogvänner. Jag tror nog att jag vågar påstå att vi står som en enad front bakom dig!
Du, vår sötaste Elisabeth, vi är med dig och nu kan du i alla fall koppla bort alla frågor för idag får du inga. Och nu hoppas vi att ett positivt svar ska komma ut ur den stora utredning som gjorts.
Kramar och varma tankar
Så otroligt bra att du fått alla dessa kontakter och fått prata om ditt liv så som det har blivit. Du har gått igenom mycket och gör fortfarande. I den här sitsen som du är i får man vara egoistisk och inte tänka att andra kanske har det värre. Du gäller det din och Carolinas framtid, och den kommer att bli bra. Nya ljusglimtar väntar bakom hörnet för er. Men kom ihåg att fortfarande gäller att allt du gör ska du göra i din egen takt. Jag tror att de kommer att komma fram till något bra för dig, något som du kommer trivas med. Men visar det sig att det inte är så, så säger du till. Lova. Planeringen ska passa dig och din person. Inget är att förringa på din väg tillbaka.Det kommer att gå bra. Du har tagit ett steg till i riktining mot framtiden. Jag tror på dig. Och jag tror på Carolina.Ni fixar detta!
Kramar Nalle
Till alla ni underbara: Jag läser varje ord som ni lämnar, ibland flera gånger... era ord och tankar ger iput, stöd, tänk, och...ja, jag vet inte vad jag ska skriva mer, än att jag vet att den väg som jag går nu skulle ha varit så oändligt mycket mer ensam utan er! Så tack... tack ni alla underbara människor! En dag önskar jag att jag kan göra detsamma för er, om ni skulle behöva min hjälp... då ska jag finnas där! Kram till er alla...
Skicka en kommentar