onsdag 26 augusti 2009

Jag vet inte vilket...

... som är svårast. Att se honom långhårig och med gubbyxor... eller som igår, nyklippt och snyggt klädd. För om det ena visar på den krassa verkligheten... att han har tappat det mesta av den egna uppfattningen om sitt yttre... så visar det andra på hur lite det egentligen behövs för att man vill blunda hårt för samma krassa verklighet. Bara ta honom i handen och gå hem....

... men det gjorde jag ju inte. Vi gick på SURSTRÖMMINGSFEST istället! På Sjöjungfruns demensboende. En helt fantastisk restarurang i dessa tider...

När jag kom dit så satt SE ute med sina kompisar på balkongen. Jag hörde hur dom pratade och skrattade åt något... jag vet inte vad. Men han såg mig inte... inte ens när han tittade på mig, så såg han att det var jag. Gav mig bara ett ögonkast.. vände sen bort blicken... och fortsatte prata med dom andra.

("Får jag ge dig en kram?" frågade hon. En av de här livlinorna omkring SE nu. Innan jag gick ut till SE på balkongen... och vi hade stått och pratat lite om det som är svårt just nu. Å den värmen, i den kramen kommer jag att bära med mig länge i minnet... den stärkte mig precis där... då, innan jag skulle gå ut till honom som inte hade sett mig. Tack snälla... )

Gladan-masken på.
När jag kom ut på balkongen så tittade han på mig... lite frågande sådär. Jag log, men sa ingenting först...
"Ja, jag såg nog innan att det var du... " sa han. Självsäkert och glatt...
"Jaså det gjorde du... och ändå sa du ingenting!?" svarade jag. Låtsades lite förnärmad.
"Nä.. du kunde få undra lite!" Han var som en liten spjuver...
"Jaha, du tycker det du... " svarade jag. Fast jag inte riktigt förstod vad han menade...

Sen gick vi in på hans rum... och han fick prova den nya skjortan som hans mamma hade skickat. Perfekt satt den... å han blev så snygg... och gladan-masken rasade! Den förtvivlade längtan-masken dök upp istället...
"Men vad snygg du blev... å du är då den snyggaste jag har sett på länge... du blev bara så snygg ... ja, du är snygg annars också, men nu.... o nyklippt i håret... och jamen Sven-Erik... gud, vad jag älskar dig... gud, du är bara så himla min..." kom bara bubblande ur munnen på mig.

(Å det här minnet är svårast att skriva nu... jag vill vara kvar där... i hans famn... jag vill ju det.)
Som jag rabblar allt det där... ser hur stolt han blir... liksom sträcker på sig... stryker med handen på skjortan... så går jag fram och tar omkring honom och kramar honom så hårt jag bara nånsin kan.
"Åh, vet du vad jag älskar dig.... JAG ÄLSKAR DIG så mest i hela världen, gubben.." säger jag, och borrar in huvudet i skjortkragen. Ja, jag borrar in... å så drar jag det djupaste andetag jag kan, liksom för att få in så mycket som bara är möjligt av den vackraste jag vet... han. Å för att han inte ska se hur jag måste svälja. Gud, vad svårt... och än värre blir det när han sen lägger armen om mig, stryker mig över ryggen, och säger:
"Å jag dig."

Men... det gick bra. Jag svalde ner, och så ringde vi till hans mamma, så att han fick tacka för den fina skjortan. Å berätta hur bra den passade...
"Ja, å så har jag Elisabeth här..." säger han till henne. ("han kom ihåg mitt namn.." tänker jag där jag sitter och lyssnar. Glad blir jag ju... men samtidigt kommer följdtanken: " han vet att det är jag... att det är jag som är här." Hans "reva i molnet", hans medvetenhet i korta sekunder gör ont... man blir så lurad... för man tänker: "om han är medveten om att det är jag.. kanske han är/blir medveten om andra saker också... som att varför jag är där.... varför han är där... varför han inte kan följa med hem sen". Så tänker man... varje evigaste gång den där revan i molnet visar sig... och hur glad jag än blir när den infinner sig.

"Ja, jag tänkte ta och komma och hälsa på dig sen" säger han också till sin mamma.
"Ja, jag tar väl bilen..." svarar han när hon (förstår jag) frågar hur han har tänkt sig att ta sig dit.
"Ja, men det finns att köpa bilar..." säger han också till henne.

Efter en stund så avslutar vi samtalet, och går ut till de andra. Frågar om jag kan hjälpa till med något, men de har allt under kontroll säger de. Så jag tar med mig SE på en promenad bort till Nydalasjön. Arm i arm så går vi bort till sjön.... pratar om här och nu.... går och tittar på den gamla träbåten som nästan ligger helt under vatten... ser en fisk som slår på sjön.... pratar om näckrosorna.... skrattar åt graffitin som någon har dekorerat ett pumphus (tror jag det är) med... och bara njuter av här och nu.Vi två.
Sen går vi samma väg tillbaka... och pratar om samma saker. De är ju nya nu...

När vi kommer tillbaka till restaur.... nej, jag menar sjöjungfrun, så har de dukat fint med vita linnedukar, servetter, och vackra glas. Vi får ett alldeles eget bord... å inte nog med det... de springer och passar upp oss med både det ena och det andra. Ja, jag säger ju det.... värsta restaurangen är det!!
Nej, jag skojar lite... men faktum är att personalen verkligen ÄR helt fantastiska! Inte bara vad gäller att agera serveringspersonal(!), utan också det faktum att den omtanke och medmänsklighet som de äger avspeglar sig i deras profession både i mötet med de boende och deras anhöriga. Jag kan se SE:s glädje när han möter någon av dem... höra dem skratta och skämta med honom... höra dem fråga hur jag har det... se och känna deras omsorg om honom... hitta på roligt och bjuda in... och framför allt ge mig den trygghet som jag så väl behöver nu.... att vara istället för mig.
Det är en trygghet som bär... jag vet att dom ser till att han har det bra.

Å tack snälla för en underbar surströmmingsfest... att jag fick vara en del av den. Tack snälla...

Men det blev lite trist där i surströmmingsätandet. Jag såg att SE inte längre kunde skala potatis... och än mindre rensa någon surströmming. En ny sorglig insikt att ta till sig... ytterligare något som har förlorats... något mer, som förvandlats till ett aldrig mer. O än om jag vet att det är så nu... så kändes det sorgligt. Men det visade jag ju förstås inte...
... utan jag hjälpte honom att skala potatisen, och bena en strömming. Han protesterade inte...
Sen kom de med filéer istället, vilket ju var bättre.
En märklig sak också... han som aldrig någonsin någonsin ätit sill... som totalvägrade i skolan... och även som vuxen... han tog nu flera sillbitar... och tyckte det var "jättegott"!

"Var är Carolina då?" frågade han plötsligt. Mitt i maten. Å precis som vid "revan-i-molnet-tänket" när han tidigare hade sagt mitt namn så blev jag lika glad nu... men också lika orolig.
"Ja, hon är ju på skolan, vet du ju..." svarade jag. Så där som om det var det varit den naturligaste frågan att svara på...
"Jaha!" svarade han bara. Å sen var det borta lika fort... o han koncentrerade sig åter igen på maten. Så skålade vi i lättöl och vatten... skål gubben!!

Men sen tog jag upp mobilen och vi ringde till Carolina, som kommit hem från skolan. Å SE var den som pratade mest med henne.
"Ja, du kan ju spara lite pannkaka tills jag kommer hem" sa han när hon berättade (förstod jag) att hon ätit pannkakor idag. (Hon tyckte det var svårt att höra... "tills jag kommer hem".)
"Ja, och så tar du och städar och gör lite fint tills jag kommer" sa han också. Med pappa-rösten...
Det blev ett litet tufft samtal, mest för henne då förstås... men SE tyckte det var väldigt roligt att säga "puss puss" till henne när de skulle avsluta samtalet. Han skrattade och tyckte det var himlens roligt med just detta "puss puss"....


Sen hjälptes vi åt att stöka bort, för sedan blev det kaffe med tårta, och likör. Då visade jag honom några foton som jag hade tagit med mobilen.... nej, han kände inte igen mig, inte lille barnbarnet, inte Jonas... men Carolina, och mamma och pappa kände han igen utan vidare, och utan att tveka.
"Lill-gubben... och käringa" sa han när han såg bilden på pappa... precis så där som han brukade kalla honom. En reva i molnet det också...

Sedan skulle jag gå. Då blev det svårt... som alltid. Men tack vare U (SE:s närmaste livlina) som såg att jag var på väg, och kom till undsättning, så gick det bra den här gången också: "Ja, men du SE... kom och berätta för mig... var det god mat idag... blev det någon tårta... pratade hon på.
Hon tog honom under armen... de vände på klacken... jag gick mot den låsta dörren. Men jag kunde inte hjälpa det... inte den här gången heller... jag var tvungen att vända mig om, och se om han skulle vända sig om... jag stod där och väntade... dumjag... utifall att... stod där tills de försvann.. men han vände sig aldrig om. Jag var redan borta...

..........

Det var svårt att åka hem. Min lillebror F var den som skjutsade dit mig idag... och som sedan hämtade mig. Tack snälla snälla för det... och tack för att du även imorgon ska skjutsa dit mig... då ska jag följa med SE till tandläkaren.

Igår kväll satt jag och Carolina länge och tittade på bilden av SE. Den som jag tagit på "surströmmingshippan"! Den fina... den finaste... eller för att beskriva hur vi såg på den "han ser så pappig ut där, mamma" som Carolina sa.
Jag hörde och såg att det blev svårt för henne...

..........

Nu ska jag dricka påtår...

7 kommentarer:

Bloggblad sa...

Utan dina kommentarer skulle det var bilder från vilken trevlig fest som helst...
Ack, ja så livet kan ställa till sig. *suckar*

Kram på dig!

Nina sa...

Kraaam på dig!

Vida sa...

Stor varm kram!

Anette sa...

ja du min vän, vad ska man säga. Livet är inte alltid så trevligt men måste levas ändå och du är en beundransvärd kvinna som mäktar med.
Kramar

Nika sa...

Många styrkekramar till er!

Nika

Lena sa...

Jag gråter när jag läser.
Så vackert, så skört, så hemskt.
Så nära, å så försvinnande ogripbart långt borta.
Man kan inte fatta.
Att se och ha å ändå aldrig aldrig någonsin få tillbaka.
"Man" i det här fallet är vi andra, vi som bara läser om det hemska, ofattbara.... Som kanske har haft en förälder, "bara en förälder" i samma undanglidande försvinnande uppslukande värld.

Kramar, ord och tankar, om det kunde hjälpa, men vägen är din, bara du kan gå den. Ensammare och ensammare.
Men jag skickar ändå massor av kramar..hoppas att några kan hjälpa lite på vägen
/Lena

Di sa...

Du andas kärlek i dina ord och det är skönt att se den, även om det är svårt för dig. Du är stark, och vacker i dina ord ut till oss, tack för att du kan dela dem till mig!
och stort Tack för dina goa ord, de värmer, är glad och jag vet hur du har det, så du får läsa kommentaren till dig hos mig! Jättevarm kraaaaaaaam till dig från mig!