måndag 24 augusti 2009

"Världen bryter alla...

... och efteråt är många starka på de brutna ställena". Så skrev Hemingway.
Jag hoppas komma till det där efteråt en dag... vara stark på de brutna ställena. Nu är jag inte alls där, känns det som... inte alls.
Å det kommer att bryta länge än...

Imorgon ska vi äta surströmming tillsammans. SE och jag. Jag kommer att skriva om det... för det är viktigt. Vi två... så där som förut.


Min blogg är min blogg. Den är min att skriva... och andra att läsas. Å de som då har trista synpunkter på hur jag bör leva mitt liv.... att jag utifrån deras verklighet bör ha sörjt både färdigt nu, och gått vidare... de får gärna behålla dem för sig själva.
Jag kan förstå att man inte förstår... och har respekt för det... självklart. Men jag kan inte förstå hur andra tror sig kunna veta, och ha svar på när det är dags för någon annan att "gå vidare i livet"?
Det finns inga färdiga mallar för det.... det måste få ta den tid det tar. Å när det gäller sorgen över att förlora någon sakta, sakta till en demenssjukdom.... då är det den som styr. Sjukdomen. Man sörjer om och om igen.... varje dag.

Jag vill skriva för mig. Jag vill skriva för Carolina.
Jag vill skriva för de som skrivit till mig: "gråten i duschen... ja, jag också", eller "precis så är det", eller " tack för att jag får läsa hos dig... då känns jag mindre ensam i det här".... osv osv.
Jag vill skriva för alla de som, liksom jag, tycker om vänskap.
Dom vill jag skriva för....
... jag vet bara inte riktigt hur längre.


Sen vill jag också tacka för alla varma kommentarer och mail som jag har fått. Värme, glädje, delad sorg, uppmuntran, stöd, förståelse.... ja, jag kan bara säga att det har känts som att få en stor och vacker gåva. Tack snälla snälla... och jag ska besvara dem så fort jag orkar.

10 kommentarer:

Bloggblad sa...

Naturligtvis ska du fortsätta att skriva om det du behöver skriva om. Det som är en bra terapiform för den ena, funkar kanske inte för den andra.

Själv ligger jag mer åt att skriva om sockerkakor när tillvaron är upp-och-ner, men det är jag det.

Fast just nu är det bara min jobbtillvaro som är helt crazy. I övrigt är det lugnt och bra för tillfället.

Lena L sa...

Jag ville inte skriva "sluta inte skriva!" efter ditt förra inlägg fast det var precis så jag också kände. Jag ville inte stressa på dig i ett beslut som jag inte förstod bakgrunden till...

Men jag är glad att du är tillbaka!
Jag har saknat dig! Jättekram fylld av superstyrka till dig och C.

Dubbelörn sa...

Ringer dig imorgon...
Marken rämnade för mig härom dagen, trots att det är snart 14 år sedan!! Det betyder att det inte finns ett avslut på sorg...

Jag verkligen AVSKYR orden "gå vidare"!!! Gå vidare till vad o vem bestämmer el avgör när det är dags att gå vidare för vem???!!!

Sorg är något så individuellt o så privat att den som iakttar den, vid sidan av, enbart ska lyssna o just iaktta. Den dagen kommer när vi alla är där, mitt i sorgen o då finns inga givna svar, inga måsten, inget självklart protokoll.

Det enda man vill från en medmänniska är ett "öra", någon som lyssnar o FÖRSÖKER förstå... Det finns inga andra krav el måsten från en medmänniska :).

Kramar om er ikväll

Anonym sa...

Tack för att du fortsätter skriva och berätta om ert liv.Hoppas ni får en mysig surströmmings stund i morgon.Många kramar.A

Vida sa...

Din blogg är bara din... om du vill kan du ju lösenordsskydda vissa inlägg om det skulle vara en lösning.

Jag är i alla fall tacksam och ödmjuk för att jag får läsa.

Kramar

fideli sa...

Jag är en av dom som gärna läser här. Läser och känner igen så mycket av dina känslor trots att våra utgångspunkter skiljer sig. Men det spelar ingen roll, vi delar smärtan och ensamheten, oförstånd från andra och tiden som ibland känns alldeles för mycket. Fina du, jag vet att det är lätt att säga, men försök att bortse från dumheten, ge dig själv den tid du behöver, skriv allt vad du orkar och behöver, det är också en väg att läka men det tar tid. Styrkan har du även om jag vet att den känns som bortflugen många gånger men bara den som är stark överlever det du har överlevt, det jag har överlevt och vi går genom dagarna ganska tilltufsade, med våra trasiga hjärtan som envist fortsätter att slå...för livet och trots svärtan i orden så ser ju jag hur dom också glöder av längtan till liv...hos dig och hos mig...trots uppgivenhet, hopplöshet och förtvivlan så ser jag också där din kamp för att orka...Orden behövs både för dig och för mig. För ärligt talat, när ingen finns att tala med om det svåra så hjälper det att skriva det...att skriva att livet suger, att tiden gör ont, att längtan och saknaden svider som eld mot bar hud, att tårarna aldrig vill komma eller sluta för den delen, att kroppen blir som förlamad och orken bortflugen och när orden lämnat oss den stunden skakar vi av oss och fortsätter att leva, trots allt. Snälla du, jag vet massor av människor som inte skulle klarat en dag i din situation, som hade gått under. Vi har inte gått under, bara blivit lite mer hårdhudade men aldrig okänsliga och inte heller osårbara och kanske har vi också blivit lite mer nogräknade i vilka som får dela våra dagar, kanske väljer vi bort oförstånd och dumhet. Jag gör det i alla fall och tar flera steg bort från det. Och jag vet hur svårt det är när ensamheten rinner svart från tapeter, väggar och golv, när tomheten ekar i rummen och det gapar svart inuti...jag vet och jag säger som du nu...det är synd att avståndet är långt för jag tror att vi hade haft mycket att tala om utan att sänka varandra...snarare tvärtom.
Varm kram till dig. Ditt hjärta är fullt av kärlek till de som står dig nära. Den som inte ser det är blind. /fideli

Anonym sa...

Att läsa hos dig får mig att inse hyr mycket värdefullt jag har i livet och även hur snabbt saker och ting faktiskt kan förändras. Jag tycker det är oförskämt att säga att du borde sörjt klart och att du ska gå vidare. Det är bara du som kan avgöra när du ska ta nästa steg och vad det steget kan vara kan inte människor förstå det. Det är absolut omöjligt för någon som inte går i dina skor att förstå hur du har det och hur det känns för dig. Bilden av ditt liv som du förmedlar via bloggen ger dock en hyfsat bra insikt i hur överjävligt livet faktiskt kan vara och att även små glädjeämnen måste man alltid ta vara på och njuta av. Jag hoppas du vill skriva vidare för att läsa hos dig får en att tänka till och omvärdera mycket i sitt liv.

bollebygdsbo sa...

Efter min sjukdom förändrades en hel del för mig -kanske hela livet.
Jag har blivit bättre på att "förstå" andra människor.
Hur?
Jo på det sättet att jag förstår ata jag aldrig kan förstå någon annan helt och fullt.
Eftersom ingen kan förstå precis hur jag känner och tänker - kan jag inte heller till fullo förstå hur andra känner och tänker.

Kramar från Bollebygd

Isabelle sa...

Jag har sagt det många gånger förr men det tål att upprepas. Du är fantastisk!!! Din blogg är din blogg och den är din att skriva. Precis. Just. Så. Är det. Skriv för dig själv och glöm för en stund att någon läser.
Omtankeskramar!

Marianne sa...

Jag tillhör också dina läsare. Självklart ska du skriva det du vill skriva om. Ingen som inte vill behöver ju läsa det du skriver. Jag kan så väl förstå din sorg. Min pappa är rullstolsburen och drabbad av afasi efter en kraftig stroke för 4 år sedan och jag sörjer honom varje dag.
Kram till dig och Carolina