tisdag 13 juli 2010

Jag förstår fortfarande inte...

... varför jag mitt i allt kaos helt plötsligt tog fram mobilen, tog ett kort, och bara skickade hit till bloggen???
Men antagligen så blev jag, trots allt, så chockad av det som hände, att hjärnan reagerade helt irrationellt. Någon annan förklaring har jag inte..

Pappa lämnar inte mammas sida särskilt ofta... men idag hade han bestämt att tillsammans med Jonas åka med upp till Rajastrand (min hemby), bl a för att hälsa på sin gamla faster.
Så jag bestämde att jag skulle titta förbi henne när jag slutat mina timmar på RK... bara för att kolla att allt ändå var ok.
Hon blev glad när jag kom... bjöd på kaffe och smörgås. Vi satt en stund och pratade. Lite allmänt om allting.
Så står jag vid bordet... ska bara dricka ur det sista ur koppen... mamma har nyss gått förbi mig... och så hör jag hur hon stönar bakom mig.
Jag vänder mig om och ser hur hon faller bakåt... och benet som viker sig. Jag hinner precis fram och ta emot henne innan hon slår huvudet i golvet. Hon vrålskriker...

Det är då man minns... som på en tusendels sekund så blandas kräkrädslan med alla de gånger som hon har ramlat, svimmat, förlorat medvetandet... och man vet precis vad man ska göra. Vara kolugn... se vad som behöver göras... ringa ambulansen... ringa pappa (som är på väg hem)... och sen sitta med henne tills ambulanspersonalen kommer. Det är då man minns...

"Tänk Elisabeth... om du inte kommit... då hade jag bara fått ligga här tills pappa kom hem" sa hon. Flera gånger. Jo, jag tänkte på det jag också... för larmet hade hon ju naturligtvis, som vanligt, liggande på nattduksbordet!!

Ett yrselanfall... benet som bara vek sig... men helt klar... smärtan... hur hon slår med handen mot kylskåpet för att det gör så ont i höft och högerben... halvskriker... fixa mer kuddar under huvudet... prata lugnande... smärtan som gör henne illamående.... och vart är den f-bannade ambulansen??

Jo, men dom kom ju... och hon fick morfin... och någe mot illamåendet. Å när de går ut med mamma på båren, så kommer pappa hem.

Nu vet jag inte hur det har gått... men jag har tackat Gud många gånger redan för att han såg till att jag gick dit just ikväll!
Jag får nog höra något först imorgon... och måtte det inte vara någe brott igen. Hon har ju, för inte så länge sedan, opererat lårbensbrott på vänster sida.

Reakionen kom sen... och det är väl också därför jag nu funderar hur jag kunde komma på någe så befängt dumt... att lägga ut en bild av eländet på bloggen? Men jag kollar med mamma sen... är det inte ok... så tar jag bort bilden!

7 kommentarer:

Laila sa...

*kramar om* Jag håller alla tummar för att hon klarat sig ok.

Jag finns här hos dig varje gång du skrivit. Mne jag är så otorligt dålig på att kommentera just nu.

Ruta Ett sa...

Vilken tur att du var där just då!
Hoppas att det är bättre nu och att din mamma är i goda händer. Tänk att det inte kan vara lugnt omkring dig nån längre stund...
Varma kramar...allr
tid

Anonym sa...

Hej! Ibland gör man saker utan att riktigt veta varför, men grubbla inte på det, alla har vi gjort så nån gång! Jag följer din blogg och erat "öde" har fastnat i mitt hjärta, har själv gått igenom många sorger (dödsfall), så jag vet vad sorg är och det ni går igenom är ju oxå ett sorgearbete.Många borde lära sig att sorg inte bara är när någon dör, utan man kan mista på så många vis! Tror att det ni drabbats av kan vara "värre", allt blir ju så kluvet för er.
Nu hoppas jag att det går bra för din mamma, tänk vilken tur att du var där!
Var rädd om dig, kramar till er bägge, Veronica.

Renée sa...

Tänk vad allt kan ändras på en sekund... Tur du var där. Man ser ju inte din mammas ansikte på bilden så jag kan inte tänka mig att det är någon fara. Man gör konstiga saker när man är mitt i en krissituation! Hoppas din mamma är okej och snart får komma hem.
Ha det bäst!

Isabelle sa...

Jag tror jag vet. Du befann dig i en otäck situation där du säkert var både rädd och orolig. En situation som man helt normalt behöver dela med någon. Man tar upp sin telefon och ringer någon för att få berätta. Men ibland finns ingen som passar att ringa, då finns bloggen och bloggvännerna där istället. Inget konstigt alls. Gjort är gjort och det känndes rätt just då - alltså var det rätt. Sen går det ju alltid att ta bort om man ångrar sig, en av bloggens stora fördelar ;) Kram!

caja sa...

De här "tanterna" och deras larm...åh, har sett det så många gånger då jag har mitt arbete i hemtjänsten......där hjälper de ju inte, hoppas på snar bättring och att hon har larmet på sig hädanefter, det är ju en trygghet för både dig och dina föräldrar.
Må väl//caja

Bloggblad sa...

Jag tror ju inte på slumpen, som du vet. Men bra att du följde impulsen att hälsa på henne. Jag vet vad du går igenom, har varit med om det ett par gånger. Och jag citerar Emil i Lönneberga, som jag brukar: "Man blir så stark som man måste!"

Kram på dig - från en som egentligen har bloggpaus, men som smyger förbi datorn ändå ibland.