... som behöver min hjälp?
Ja, det vet jag.
Oavsett vem det är.
Oavsett vad jag tycker.
Vad gör jag sen av den vetskapen?
Ja, antingen så väljer jag att hjälpa.
Eller så väljer jag att inte göra det.
Men ett är säkert... det jag väljer att göra säger mig
vem jag är.
Bara en liten tanke... om vad som är viktigt för mig i livet. Å speciellt när jag ser på Carolina nu... som ska dammsuga. Å speciellt när jag ser hur somliga väljer...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
jag fick precis ett telefonsamtal från en kollega, och hon har det svårt och jag har frågat henne om jag kan hjälpa henne till och från jobbet så hon kan vara på jobbet iaf trots att hon har det svårt med att gå och så. Jag väljer att se det och erbjuda min hjälp, jag mår bättre om det är så och vad andra gör är deras ansvar. Varmaste kramar till dig min vän!
Kloka ord! Något alla borde tänka på...Vad är det som gör att man väljer att inte hjälpa? Det undrar jag mycket över.
kram
En mycket bra värdemätare du presenterar! Behövs i dessa tider då många tänker mest på sig själv :-)
Det där med val är svårt. Ska jag? ska jag inte? Jösses vad många fel jag har gjort under gångna år och väl fortfarande kommer att göra. Det är väl det som sägs vara mänskligt?
Men om jag ser och känner att jag kan/får lov till - så hjälper jag nog till. Det trista är kanske att man med ålder och svag kraft inte alltid kan det fysiskt.
Det finns ju många sätt att hjälpa till. Tex ge en slant till Lutherhjälpen el dyl. - att vara en samtalspart - att stötta och uppmuntra - att hjälpa till med ärenden för den som har svårt att gå - ---
Man måste bara veta att man får lov så att ett egerande inte uppfattas fel. Många äldre blir förnärmade och kan uppfatta ett erbjudande som kritik. Har exempel bland mina seniorer. Blir man argsint bemött - väljer i alla fall jag att hålla mig utanför.
Tack för dina varma och direkt till hjärtat talade ord. Vänskap är fint det och jag är glad att få ha dig till vän.
Värmen (ONS jag klagar inte) MEENN den tar nästan kål på mig. Kanske mitt intag av alla mediciner har en viss betydelse. Och SLÖÖÖ är jag - orkar inte företa mig något vettigt. Men när huset rasar ihop blir jag väl så illa tvungen. Tills dess - skicka gärna hit Carolina med dammsugaren!!!
Kramisar
Vi som läser din blogg blir hjälpta....på ett eller annat sätt! Jag har sen min bloggstart åter fått ett värdebevis, att jag duger och faktisk kan känna att mina läsare "behöver" just lilla mig...vem kunde väl ana att detta skulle leda till något så bra.
Hoppas att även du känner att du är behövd på detta sätt!
önskar dig en bra dag//c
dIQUEEN: Ja, det är precis så jag menar.... tänk om fler kunde resonera som du, vad världen skulle se annorlunda ut då! Många människor har också svårt att be om hjälp, och jag tror att då måste man vara extra lyhörd. Som jag ju vet att du är, min vän... Kram..
rUTA ETT: Tack snälla! Ja, ibland får man till det klokt - men rätt ofta så blir det precis tvärtom också! Jag kan förstå din undran, min vän... då jag sedan länge vet hur du skulle välja! Kram..
kIKKI: Tack snälla för dina ord! Å visst har jag allt mer börjat förstå att man måste tänka "jag" ibland, men om man samtidigt tappar bort omtanken om andra, då tror jag man är illa ute! Kram..
eLEONORA: Eftersom jag har känt dig så länge, och dessutom träffat dig, så har jag mycket svårt att tro att du skulle välja "fel" alternativ! Att välja att hjälpa, men att det ändå blir fel - det är en sak. Men att välja att inte göra det alls... nej, det är jag absolut säker på att du INTE skulle göra!
Sen så har du nog rätt i att många kan uppfatta ens hjälp som kritik, och man känner sig missförstådd. Men kanske är det för just dessa människor som man måste ha lite annan insikt och förståelse. För många är det lättare att ge - än att ta emot.
Sen.. Carolina sa: "Ja, men då tar jag dammsugaren och far...!" Kram..
cAJA: Åh, men tack, vad fint skrivet av dig! Vad glad jag blev... för om jag på minsta pyttiga yttiga sätt kan hjälpa någon, då blir jag verkligen verkligen glad! Inte för att jag sätter någon större övertro på mitt skrivande... och inte för att någon skulle förtvivla om jag inte skrev... men så där att jag känner att det finns en större mening om jag bara kan stötta någon... om så bara en enda. Kram..
Skicka en kommentar