fredag 17 september 2010

Jag har tänt mysljus...



... ikväll. Så tänkte jag skriva om... ehhh... ja, vadå?
Jag vet inte vad jag ska skriva om. Kanske har det något att göra med den kognitiva förmågan som nu är nedsatt... men jag märker att jag rätt ofta har problem med att sammanfatta både de tänk som jag har, och det som händer i mitt liv nu. Så skrivet blir därefter...

Var med min vän M (kontaktpersonen) på förmiddagen och fikade.
Var till mamma några timmar på eftermiddagen, och höll henne sällskap medan pappa var och övade med sin kör.

Hur intressant är det på en skala att komma ihåg, tänker jag. Och sen att skriva om. Jag menar... visst var det roligt att fika med M... och visst var det roligt att sitta och surra bort en stund med mamma... men det blir som bara skrivet rätt upp och ner. Å som jag skrev, jag hittar heller ingen förbindelse... ingen röd tråd... mellan allt det som händer... de tankar jag tänker... och vad jag känner i den ena eller andra sekunden.
Det blir oftast bara som en stor salig röra av alltihopa...

Enda gången jag tycker att det går någorlunda bra att skriva, det är när känslor av riktig ilska, glädje, sorg, vänlighet, orättvisor, och lyckliga stunder kommer i min väg. Då är det som om hjärnan skärper till sig... ( " å vilken hjärna då?" skulle Carolina ha sagt nu med ett leende.)

Å nu skulle jag skriva någe mer... men det ramlade bort. Min bror ringde nyss och berättade att mamma åkt in akuten ikväll igen. Ett av såren där de satt in den nya pacemakern har börjat blöda för mycket. Vad jag blir less!!! Å vad synd jag tycker om mamma... och nu kan jag bara sitta och vänta, som så många miljoner gånger förut, på att få höra att allting ändå gick bra.

Ett rätt b-surrigt inlägg ikväll... men då fick det bli så.

1 kommentar:

Eleonora sa...

Ojojoj stackars lilla mamma vad hon får lida. Om de bara kunde lappa ihop henne så att det höll! Och så svårt för din pappa. Bra att du finns där och kan hjälpa till

Veckoslutskramen till dig och C.