Carolina 20 år

Igår fyllde Carolina 20 år.

Det blev en fin dag. På morgonen en födelsedagsbricka, med bakelse och liten present från mig och Sven-Erik. Å med sjönsjungande (nåja.. i allafall sjungande) sång från mig, och en Pontus P som glatt hoppade upp i hennes säng, och ville fira han med.

På eftermiddagen kom min vän M (kontaktpersonen) och uppvaktade henne. Vi fikade tillsammans.. men den frysta glasstårtan fick vara kvar i frysen.

På kvällen kom mamma och pappa förbi med present. Å det var också stort och fint... tyckte både Carolina och jag... när en mormor som knappt kunde ta sig upp för trapporna... som suttit vak hos sin sjuke bror mest hela dagen... och som inte ens orkade äta något av glasstårtan som Carolina ville bjuda på... ändå orkade komma en stund och uppvakta henne. Carolina blev så himla glad... och lite extra, är jag rätt säker på, när morfar berömde henne för hennes styrka... hur hon klarar av skolan mitt i allt det svåra.

Sen kom storebror Jonas med sin lilla familj... flickvännen Sandra, och barnen William och David. Då blev det... ja, nästan sådär som i en annan tid... skratt och surr.. prat och kaffekokning... glasstårta och smörgås... och ett tillsammans i vårt lilla kök där Carolina fick vara huvudpersonen. (Å hon berättade sen hur Jonas hade kramat om henne när de stod i vardagsrummet... hur hon hört hans oro när han såg hennes blåmärken på armarna... och hur han försäkrat henne att det skulle bli bra. Å jag vet att den stunden, den omtanken, bar mer än alla presenter i världen... och hon kommer att bevara det som ett av sina vackraste minnen.)

Å när kvällen kom var det en glad, men trött Carolina som satt i rumsfåtöljen. Så sa hon: "Men mamma, vet du vad jag gladast över... ja, förutom att dom var hit, för det var ju viktigast... men förutom det?"

"Nej, vadå?" frågade jag.

"Jo, det är två saker... jag trodde det skulle bli skitsvårt att pappa inte var hemma idag... speciellt idag... nu när jag fyllde 20... men det gick ganska bra ändå. Fast jag tänkte på han...

"Jag förstår det, gumman" sa jag. (Å så pratade vi lite om det...)

Sen det andra... vet du vad det var... det var nallen som jag fick av David... ååhhh, vad fin den var.. den kommer jag alltid att ha kvar!"

"Jag förstår det också, gumman" svarade jag.

Summa summarum... det blev en fin dag för "lill-kajsa" våran! Å jag är tacksam, mycket tacksam, för det... än om jag skulle ha velat ge henne någe finare. Men det får bli sen... huvudsaken är ju ändå att dagen blev så bra som den blev! Grattis än en gång, gumman... alltid från pappa och mig.