Ikväll fick jag en kommentar från SE:s syster Cilla. En viktig, om än ganska vass och ledsam kommentar om varför jag i ett tidigare inlägg, "varför går det så svårt nu, mamma", skrivit att jag önskade att änglarna skulle komma och hämta honom nu. En kommentar som egentligen bara visar på hur lite man kan, eller vill förstå, och att man inte är så särskilt bra på att läsa mellan raderna. Just därför är den så viktig...
"Jag blir väl elakingen i dina kommentarer, men då får det faktiskt vara så. Vem ska tala om för S-E mamma om änglarna kommer o hämtar honom? Vem ska ta hand om hennes sorg som hon ska känna då? Varför skulle änglarna hämta S-E nu? Han lider inte, han verkar trivas där han är. Om det är för att du ska kunna gå vidare i ditt liv finns det väl andra sätt att göra det på än att önska nåt sådant? Du får ursäkta mig, men nu tog jag mycket illa vid mig och även många andra som känner och älskar S-E /cilla"
Till Cecilia...
Nej, du blir inte "elakingen" i mina kommentarer, Cecilia. De brukar vara betydligt värre... Du står för din åsikt, och det ska du ha respekt för.
Men om du bara hade läst lite noggrannare, och dessutom förstått att tolka den sorg och förtvivlan som fanns mellan mina rader så hade du kanske förstått bättre? Jag beskrev en känsla, Cecilia. En känsla som berättar om hur svårt det är med vetskapen om hur allt mer av den Sven-Erik jag en gång kände ska försvinna. Det är svårt redan nu... så den dagen han inte kan äta själv, den dagen han inte kan gå själv, eller gå på toaletten... hur ska det bli då. Hans självständighet och värdighet som alltid var så viktig för honom... nu bryr han sig knappt... och det gör mig ont om honom. Att se. Se, som jag bara kan göra ur ett friskt perspektiv, som anhörig... och sen vara till Gud tacksam för att han inte gör det.
Men aldrig aldrig aldrig har jag önskat att någon skulle dö... bara för att. Å allra minst han...
Den dagen Sven-Erik hämtas av änglarna så hoppas jag innerligt att hans mamma redan har fått gå före... och att hon står där och möter honom. Jag vet att Sven-Erik alltid hade, och fortfarande har, en speciell plats i hennes hjärta, jag har hört henne gråta över hans sjukdom... jag har hört hennes oro och sorg många gånger... så jag hoppas verkligen att hon slipper få något dödsbud gällande honom Ialla fall inte i det här livet...
Men skulle det bli så, så förutsätter jag väl att du och din syster finns där och tröstar...?
Vad du menar med din fråga om mina ord skulle vara uttryck för att jag skulle kunna gå vidare i mitt liv, och att det isåfall skulle finnas andra sätt för det... ja, jag förstår inte riktigt frågan, och sen undrar jag vilka andra sätt du syftar på? Gå vidare... hur skulle jag kunna göra det, Cecilia? Jag älskar ju Sven-Erik. Det har jag ju alltid gjort, och det skulle vara en mycket futtig kärlek om den försvann bara för att han blev sjuk. För mig går det att överleva en dag i taget... rätt bra ibland, sämre andra stunder... för nu måste jag måste lära mig att leva utan honom.
Att du tog så illa vid dig av mitt inlägg kan jag bara beklaga, och kanske ska du inte läsa min blogg fortsättningsvis. Jag har ändå alltid försökt att respektera dig, oavsett dina åsikter, men din kommentar ikväll får belysa den ganska respektlösa oförståelsen och den oempati som jag fått tillbaka. Å som alltid funnits där...
Sist, men inte minst... tala för dig, låt andra tala för sig. Och om du tolkar mitt svar som elakt... så är det inte menat så. Jag blev bara ledsen... igen.
Ha det bra/Elisabeth...
18 kommentarer:
Så otroligt sorgligt... Jag mår dåligt när jag läser detta. Detta med att folk misstolkar hela tiden, man blir mörkrädd. Snart vågar man väl inte skriva någonting för att andra mår dåligt av det man skriver... Förstår att du blir lack över hur folk säger att du ska tänka eller reagera. Hoppas du kan släppa detta för det är inte värt att grunna på. Jag sänder dig en jättestor kram och hoppas du vet att en del förstår dig och kan läsa mellan raderna!
Styrka och kraft till dig. Och så bra skrivet att det borde inte en enda liten människa kunna missförstå.
Så fick du en tuff dag igen. Kommentarer på hur vi uttrycker oss kan vara som en kniv i hjärtat. Tror att jag förstår hur du känner det (vilket jag givetvis inte gör) Fast visst vore det barmhärtigare mot SE om änglarna kom innan allt vore honom fråntaget. Vi har påbörjat samma resa som er och jag har precis samma önskan. Jag brukar ibland säga en hjärtinfarkt vore barmhärtigare.
Kramar i massor
Ingabritt
Elaka kommentarer säger mer om den som skriver dem än om vad du säger och tänker.
Klå dem lite på huvvet, precis som du gjort. Du har all rätt att skriva exakt vad du vill... och än har du inte skrivit något som kan tolkas fel. Jag förstår ditt tänk helt fullt och klart och vet precis hur du menar.
Stå på dig!
Fyller den magiska påsen titt som tätt :)
Kram
Enligt min åsikt är det vare sig elakt eller själviskt att önska att någon som är svårt sjuk ska bli hämtad av änglarna. När min pappa var demenssjuk och bit för bit försvann bort ifrån oss - och från vad som var ett värdigt liv - då bad jag ofta till Gud att han skulle ta hem pappa.
Jag känner mig inte ett dugg elak eller självisk på grund av det. Tvärtom, hade jag varit självisk så hade jag väl i stället bönat och bett till Gud om att vi skulle få ha honom kvar i livet några år till. Så man kan ju verkligen fråga sig vem som är självisk här, den som ber till Gud att änglarna ska hämta hem den som är svårt sjuk eller den som tycker att han har det bra som det nu är...
Och skulle jag själv drabbas av en sådan sjukdom så hoppas jag att min livskamrat och mina anhöriga skulle be samma böner för mig, d.v.s. att änglarna kom och hämtade mig innan all livskvalitet och värdighet försvann.
Jag borde väl inte bli förvånad, men Ibland kan jag ändå inte låta bli att förundras över folks totala brist på insikt och förståelse...
Ibland undrar man om folk VILL förstå. Och hur är det med deras empati-förmåga? Att du vill att den du älskar, och som älskar dej, ska slippa lida, slippa brytas ner till ett viljelöst paket, kan ju knappast vara svårt att förstå.
Istället för att strö salt i dina sår så skulle dom kunna sträcka ut en hand och hjälpa och stödja.
Så bra att du fortfarande har styrkan att stå på dej.
All kraft och kärlek till dej!
Styrkekramar....en del vill missförstå.
Bara en liten undran, besöker några av SE släkt honom? T ex hans syster? Ser de hur han förändras försvinner från er?
Dina tankar är helt normala det skulle vara mer onormalt att bara acceptera att den man älskar försvinner och blir en ny onårbar person av demens.
Ha det gott du och dotttern kram
När någon man älskar har det svårt vill man hjälpa. Men när ingen hjälp finns att få och den som man håller av långsamt men obönhörligt försvinner allt längre bort är det inte på något sätt konstigt om man önskar att det fanns ett slut. Det är inte obarmhärtigt eller själviskt, det är i allra högsta grad mänskligt. Att se sin älskade försvinna bort och förändras dag för dag till att bli någon annan är den han var det är något av det svåraste man kan möta. För eftersom den man älskar på ett sätt finns kvar har man ingen rätt att sörja. Å andra sidan är ju den man älskar redan borta, finns inte längre och man står där med en oändlig sorg som man inte får visa. Det om något är omänskligt och obarmhärtigt. Och vem tar hand och tröstar då?
Stor kram.
Det måste vara ren okunskap om man inte förstår innebörden i dina ord, vi andra ser ditt lidande och tolkar dina ord på ett annat sätt. Vi läser om din stora, stora kärlek till Sven-Erik och om er förtvivlan. Och vem hade inte varit förtvivlad....
Du skriver så rätt, synd att någon tolkar så fel Elisabeth.
Var, varm kram till er alla tre/caja
Styrkekramar från
Eleonora
Hej! Jag läser din blogg rätt ofta men det händer att jag inte klarar av det alltid för jag känner så väl igen det du skriver du har satt ord på mina känslor och tankar.Har själv en skadad man efter en trafikolycka med älg som har en svår hjärnskada.Och han har inte längre minne än ca90sek. det är en framlobsskada så han är helt personlighetsförändrad.Det är inte samma man jag gifte mej med. Vi fick nästan 30 lyckliga år tillsammans.Idag är det 41år men det har varit och är jobbiga år. vi lever med assistenter dygnet runt utom när jag själv tar hand om honom.Hans syskon har flera ggr sagt att jag ska tänka på mej själv och skaffa ett bättre liv kanske finna en ny man, men har man haft ett så bra liv tillsammans så vill man kämpa även om man vissa stunder inte tror man ska klara av det. och tårarna rinner ofta man skulle nog fyllt en hel sjö.Och det tror jag även du gjort och gör, man lever i en sorg hela tiden, DE finns där men ändå inte.
Det är sorgligt att din svägerska som inte verka förstå eller vill förstå.
Stor kram och gör det som känns rätt för dej i alla lägen,försök att inte ta åt dej. Kram
Det inlägg du gjorde som ditt svar handlar om, det läste jag. Jag läste också mellan raderna och förstod exakt hur du menade. Det är beklagansvärt när var och varannan mening måste misstolkas.
Om man nu har svårigheter med att tar in vissa meningar, ord, kanske det vore på sin plats att läsa igenom mer noggrant, eller varför inte förbättra sin läsförståelse lite mer.
Önskar dig och din dotter en fin helg!
Sååå många kloka kommentarer på ditt inlägg, ingen nämd o ingen glömd.....
Undrar lite hur SE´s syskon o familj stöttar honom ?? Och hans familj?????
Sänder styrkekramar till Dej o Carolina, Ni gör så gott Ni kan o det är det viktigaste...önskar jag kunde på nåt sätt hjälpa Er två <3
Ewa
Så tråkigt att det måste vara en kamp! Att du bara inte kan bli förstådd av dina "närmaste". Systern har inte levt ett vuxenliv med sin bror som varit din älskade man och förtrogne så länge! Hur kan man sätta sig till doms över dig och dina känslor! Ser hon inte all den kärlek som finns i dina rader saknas det något viktigt! I min värld är det empati, att sätta sig in i någon annans situation, inte mäta vem som sörjer mest med en linjal! Vem vinner på det?
De raderna säger mer om henne än om dig!
Sedan ber hon om ursäkt i första och sista meningen! Varför överhuvudtaget forstätta knacka på tangenterna då?
rENÉE: Tack snälla du! Ja, visst är det sorgligt, men jag har vant mig lite nu. Sen så måste jag hålla näsan ovanför vattenytan för annat sorgligt nu, så jag väljer bort sådant här... det räcker som det är ändå. Men jag blir glad över de som förstår, och kan läsa mellan rader. Tack! Varm kram..
fIDELI: Tack snälla du! Din tanke om styrka och kraft bär mer än du anar... och vad jag kan skriva. Sen kommer det nog alltid att finnas de som vill "missförstå"... du vet. Varm kram..
iNGABRITT: Tack snälla du! Ja, tuffa dagar verkar vara lite på modet här, känns det som. MEN... det finns ljuspunkter också. Jag håller fast vid dem. Det gör mig så så ont att läsa dina rader.. "vi har påbörjat samma resa som er", för jag vet ju. Så i tanken just nu, så försöker jag med tankeöverföring att ge dig styrka styrka styrka. Med mycket mod i... Varm kram..
nINA LINDH: Tack snälla du! Ja, du har så rätt... och i dessa kommentarer så kan man mellan raderna läsa in rätt mycket om personen ifråga. Min avsikt med det här inlägget var egentligen inte att "klå" någon på huvudet, utan mer ett sätt att visa, och belysa de konflikter som oftast dyker upp, eller förstärks inom en familj, när någon blir allvarligt sjuk. Å det är ju egentligen bara för sorgligt... då, när man som mest behöver varandra. Så dina ord, att du förstår, betyder mycket. Å att du fyller på den magiska påsen... tack snälla! Varm kram..
cHRISTER: Tack snälla Christer! Alla kommentarer är viktiga, men dina ord betydde oerhört mycket för mig att få nu. Dels så vet jag ju din sorg och saknad över din pappa... dels så vet jag vilket stort hjärta du har, och vilken empatisk förmåga du alltid har haft... för ALLA människor. Men mest betydelse ändå, i det här inlägget, för att du är en kusin till Sven-Erik... det betydde mycket mycket mycket mer än jag kan uttrycka här. Så tack snälla Christer... Varm kram..
pAULA: Tack snälla du! Ja, ibland så kan man undra... men rätt ofta så är det nog så att förmågan att förstå hänger ihop med vad man tycker om personen i fråga, tror jag. "Om jag tycker om dig, så förstår jag dig.. men om jag inte tycker om dig, så vill jag inte förstå någonting med dig!" Då vill man kanske bara, som oftast här nu då, strö salt i såren istället. För att sträcka ut en hand till någon man inte tycker om... ja, det fodras nog mycket empati och klokhet för det. Men.. det måste vara deras elände att bära... jag har nog med annat nu. Varm kram...
mIMMI: Tack snälla du! Jag vill inte skriva hur mycket, eller hur lite systrarna besöker SE nu. Det får stå för dom... men jag vet ju. Ett är ändå säkert.. sedan SE fick sin diagnos så har det ibland gått år mellan besök från dem. Tack snälla för att du förstår... Varm kram..
Christer är verkligen en man med rätt inställning!!
Jag tror att om SE själv hade - för en ynklig lite stund - varit vid sina sinnes fulla bruk ... då hade han också velat träffa änglarna. Vilken människa vill leva så länge som möjligt med den diagnosen som han har? Vem är det i så fall som säger att det verkligen är DEN människan som vill det? Det är ju klart som korvspad att man inte vill mista sina nära och kära. Men det har ni ju redan gjort! Han är inte samma person mer, han kommer inte att bli bättre, han kommer att bli mer och mer beroende av omvårdnad m.m. Så återigen - bry dig inte om de människor som i både okunskap och sorg slänger av sig kommentarer som endast är en spegling av hur dem själv mår.
Du är en fantastisk människa, som orkar dela med dig av din sorg och saknad. Fortsätt med det, låt ingen annan styra över VAD eller HUR du bearbetar din sorg.
Många kramar
Skicka en kommentar