söndag 27 februari 2011

Grattis gubben min...


(Sven-Erik sommaren 2010)

... på 55-års dagen.

Å inte för att varken du eller jag, i tiden förut, tyckte att det här med våra respektive födelsedagar var så himla mycket att orda om... för att "bli ett år gamlare är väl inget att fira" som du brukade uttrycka det... det brukade räcka med ett grattis, lite tårta ibland, ett fint kort eller någonting pyttigt... men absolut inget märkvärdigt.
Vi, eller rättare sagt du, brukade tycka att huvudsaken var att vi firade Carolina med dunder och största märkvärdigaste kalaset.
Men idag är det viktigt... viktigast. Att gratulara dig, gubben.

Å då... i det... som vi har vetat om i flera dagar nu... att åka ut till dig. Idag.. då det är DIN din födelsedag.

"Jag vill inte veta vad det är för dag idag, mamma... jag försöker tänka bort det hela tiden... mamma, jag älskar pappa mestast i hela världen... men jag vill inte veta att han fyller år idag... och jag... jag... jag... ... ... vill bara inte!"
"Vadå gumman?"
"Jag vill inte åka till pappa idag!"
Nyss sa hon det. Gråtande här bredvid mig i soffan. Å så satt vi här... med armarna om varandra... och jag svalde bort. Jag vill ju inte egentligen jag heller... ärligt sagt.

Hur gör jag nu, gubben? Jo, jo, jag vet... jag vet vad du skulle ha tyckt och sagt... jag vet vad du vill, eller hade velat, att jag ska göra... jag vet ju vad du som pappa skulle ha bestämt... jag vet ju det, gubben. Innerst inne. Du skulle ha velat att jag först och främst tänkte på Carolina... att hon inte skulle behöva vara ledsen på DIN dag... och att jag, då hon nu är så ensam som hon är, rycker in och gör den bästa dagen jag kan ändå. För henne... för oss... och mest för dig.

Men ändå... det dåliga samvetet. Jag vill ju vara hos dig, gubben... men ändå inte. Eller rättare sagt, jag orkar inte riktigt. Det är så mycket här hemma som måste orkas och överlevas också... du vet... min ständiga sorg, och längtan efter dig, morbror Thords död, oron över mamma fixa ett nytt liv för både mig och Carolina... ja, och så det stora stora orket som måste finnas hela tiden... att orka det här ensam.

Gud, vad svårt det här blev... både att skriva, och att tänka på... vi får se vad det blir av den här dagen. I mitt inre så försöker jag hålla fast vid våra tidigare tänk vad gäller födelsedagarna... och så tänker jag på vad Ulla, hans kontaktperson på boendet, sa... "du vet att jag har köpt glasstårta tills han fyller år... och känn inte att ni måste komma... jag vet ju att det är svårt nu... och för Sven-Erik spelar det ju egentligen ingen som helst roll längre... och han kommer att bli glad över att få lite tårta!"
Underbara Ulla... hur skulle jag ha fixat det här utan hennes stöd, undrar jag?

Så vi får se vad det blir... men utifall att det inte blir, gubben... så vet att du finns hos mig, inte bara idag... utan i varje vaken sekund av oss... du där och jag här. Gubben min... GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN din, från mig och Carolina.

Å som älskar dig mestast mestast i hela världen...

4 kommentarer:

Renée sa...

Vilket sammanträffande, min flicka fyller oxå år idag! Jag ska dock inte träffa henne idag för hon är hos sin pappa... Inte för att jag är jätteledsen men lite känns det ju.

Stackars Carolina... Det kan inte vara lätt att veta vilket ben man ska stå på. Tur egentligen att din man inte vet hur ni lider, han skulle nog bli så orolig om han visste... Hoppas ni kan göra denna dagen till en någorlunda bra dag iallafall, många kramar!!!

Vida sa...

Vilken tuff dag.. men ni måste göra det som känns bäst/rätt.. ingen annan kan avgöra det.. Kärleken finns ju hos er... men det skär i bröstet när jag läser för jag unnar ingen att gå igenom det ni tvingas göra..

kramar

Anna-gravid i vecka 39 sa...

Starkt inlägg! Kramar!

en annan sa...

*tårar*
Jag känner så med dig, med er! Du skriver så fint, så nära. Tack för att du delar med dig av allt det svåra - hoppas att det gör en liten skillnad, till det bättre, att veta att vi härute lyssnar och önskar er allt väl.
*kramar*