fredag 11 februari 2011

Lyckan bor i en bild...



... av minnen. Hans glädje när jag kom för att hälsa på för inte så länge sedan. Då när han pussade mig, där inne på sitt rum, i sitt nya hem, och sa att jag aldrig fick lämna honom mer. Och jag som lovade det... men fick lämna honom ändå. Då hade han redan glömt alltihopa...

Man lär sig plågsamt att vända på klacken och gå. För man måste gå hem, och fortsätta att vilja leva. För man måste gå hem och gråta där istället. För man måste gå hem och vara tacksam för att han glömt alltihopa...

Nu har han varit tvungen att lämna mig allt mer... eller kanske är det jag som har varit tvungen att lämna honom allt mer? Jag vet inte... men ett vet jag... ett enda säkert... vi är bara tvungna att lämna varandra här en liten pytta stund... ett halvt liv så där... å så ses vi ju igen... där någonstans. Å då står han där och möter mig. För så är det med kärlek... den dör ju aldrig.

Gubben min.

"Från ett är och här,
till ett är och var.
Från ett var och där,
är var det enda som
blir kvar."
(Skrivet en depparstund förra veckan...)

.........

Jag skriver inte så ofta om vår kärlek nu. Trots att han finns hos mig, och rätt ofta plågsamt nära, i varje vaken och medveten minut. Till och med när jag står och steker pannkakor så finns han här... för det brukade vara hans jobb. Men som jag skrev... man måste gå hem och vilja fortsätta leva... man måste gå hem och vara tacksam för att han inte minns... och jag vill inte gråta.
Å jag känner, när jag läser det jag skrivit nu... märkligt är det ändå... och ser på bilden... att inte ens nu kan jag öppna dörren. Jag har låst in det. Känslorna som gör för ont...

..........

Jag skulle egentligen skriva om kanelbullar, huvudvärk och döden. Tre ting som egentligen inte har någon som helst gemensam nämnare... men som säger en hel del om vårt liv just nu. Vi har gofikat med kanelbullar ikväll, Carolina har ont i huvudet igen, och jag tänker rätt ofta på döden. Jämför Sven-Erik och min morbror Thord... där döden lurar både sakta och fort.

Å det här är inget deppskriv, jag är inte (dö-)deppad ikväll, det är bara lite som det är just nu. Å något jag måste gå igenom. Å samtidigt... orka.

Imorgon ska vi gå på Myrorna och leta en kjol till Carolina... och kanske, kanske, kanske blir det en liten gofika på Coop. Det blir bra...

6 kommentarer:

Anonym sa...

Livet är så svårt! Min mor har alzheimers och har valt bort mig o min bror,en syster till oss är accepterad.Varje vaket ögoblick finns min älskade mamma hos mig,men min syster har utnyttjat situationen o svartmålat mig o min bror,detta för att kunna sko sig på mammas pengar.(ganska mycket)Hon gör vår mamma sämre o har sett till att vi inte har någon inblick i hennes sjukhistoria.Jag är sjuksköterska o min bror adjunkt,så vi är inte helt borta.Förstå till fullo hur du har det med din släkt.Trodde inte det fanns! I min enfald troddde jag släkten var den som stöttade o brydde sig om de sina.Skulle aldrig sjäv offra mina nära o kära för pengar, för mig är kärleken o gemenskapen det allra viktigasre.Hoppas du finner glädje o trygghet! Försök glömma dina taskiga släktingar.Vet att det är svårt, men någonstans finns det äkta vänner som bryr sig.Kram

Renée sa...

Vännen min... Jobbigt du har det med alla känslor som stormar inom dig... Ändå är det nog bra att du känner för annars vore det inte bra. Hade du inte kännt något alls så hade det absolut varit nästan farligt.
Tror att det blir så himla mycket svartmålning och bråk när någon i familjen blir sjuk på grund av människors egna osäkerhet... De är helt enkelt rädda, både för det okända och för sig själva.
Jag hoppas att du mår någorlunda just nu och att du har någon som du kan prata ut med. Man behöver prata massor när man är i en kris. Jag skickar iallafall en hel hög med kramar, som vanligt!

Ingabritt sa...

Vet inte vad jag skall säga till dig. Skulle vilja hjälpa dig ur detta på alla sätt. Fast tyvärr kan jag inte det. Det är ju något som måste genomlidas. Mina tankar är så ofta hos dig och även hos din dotter, hoppas ni kan vara vandras stöd nu när det blåser tuffa vindar. Ha det så bra ni kan.
Ingabritt

Camilla sa...

Så underbart glad SE ser ut här.
Sorgen i dina ögon lyser dock genom.
Stora styrkekramar till dig.

Ewa sa...

Vännen min, bara en JÄTTEKRAM till Dej o Carolina från mej ikväll <3
Ewa

Elisabeth sa...

aNONYM SA: Ja, och att läsa dina rader gör mig ont! Det är nog som de säger, att finns det olösta konflikter inom en familj så poppar de upp till ytan när någon blir sjuk. Detta att vilja sko sig på någons pengar... jag har inte ens ord för att utrycka vad jag tycker om sådana människor. Avsky är ett milt ord i det sammanhanget, tycker jag. Hoppas ändå att det kan lösa sig på någe sätt för dig, du behöver henne.. och hon behöver dig. Oavsett vad. Å jag tror som du... någonstans finns de riktiga vännerna... de som bryr sig om... jag vet, för jag har mött några här. Tänker på dig... Varm kram..

rENÉE: Ja, du vet hur det är... känslorna åker berg- och dalbana rätt ofta nu. Men det är precis som du säger... bättre att känna än att inte känna alls. Att ha någon att prata med... det är alltid viktigt... oavsett kris eller inte.. och jag har min vän M (kontaktpersonen) som jag kan prata med om det mesta. Tack gode Gud för det, tänker jag ofta. Att det kommer mycket rädsla och osäkerhet när någon blir sjuk... ja, så är det nog... men man behöver ju inte bli dum för det. Tack snälla för din hög med kramar... de går i tanken i retur till dig, min vän. Varm kram..

iNGABRITT: Jo, men du hjälper ju visst!! Din omtanke bär mer än du kan ana... och jag hoppas verkligen att jag kan vara en lika bärande hjälp för dig, min vän. Varm kram..

cAMILLA: Ja, men visst är det bara för underbaraste att se!! Hans glädje. För än om det gör ont att se... och minnas... och känna... så är det hans glädje som värmer mitt hjärta mest. Sen... hon där bredvid... ja, hon ser bara för trist ut, tycker jag. Varm kram...

eWA: Min vän, det är då verkligen verkligen inte så bara! Din omtanke om oss... hur hur hur ska jag nånsin kunna återgälda det? Varm kram..