... är bra. Tänkte jag...
Just nu sitter jag i vardagsrummet och försöker hålla mig undan från köket, där Carolina sitter och pluggar. Hon säger att hon får mer gjort om hon sitter där, istället för på sitt rum. Solen skiner, teven babblar engelska i bakgrunden, och Pontus P ligger i fåtöljen och vaktar sin boll. En bra söndag ändå, tycker jag. Igår blev också rätt bra... vi hittade visserligen ingen kjol på Myrorna, men väl ett litet barnbarn och hans mamma på café Victoria. Så det blev en mysig fikastund...
Nä, det här blir inte alls som jag tänkt mig, känner jag! Nu har jag raderat ett långt skriv om min oförståelse för de som vill lägga värderingar och trista bedömningar på hur folk pratar, eller inte pratar. Eller rättare sagt, använder orden. Folk får väl prata och skriva som de vill, känner jag. En del är duktiga med orden, eller kanske inte alls så duktiga, men använder dem ändå. En del är mindre duktiga... eller kanske väljer att inte använda dem i så stor utsträckning. Huvudsaken är väl VAD jag uttrycker... och inte HUR jag uttrycker mig?
Men tänket blir inte mer än så... då jag bara lyckas hitta spridda tankefragment av mitt "tänka på någe annat". Inga ord som kan utveckla... fundera... och knyta ihop lite. För det blir bara att tänket smyger sig iväg till annat. Hela tiden. Till sådant som jag vill, och måste hålla undan för allt vad tygen håller nu...
Ensamhet.
Oro.
Hemkänsla.
Släkt.
Död.
Så jag skriver inget mer för att tänka på annat!
Men nyss ropade Carolina från köket: "Vad mysigt vi har, mamma!"
"Tack gode Gud" tänker jag. Att hon känner så just nu. Igårkväll var det inte så... och det blev mycket pepp vid köksbordet. Å hon använder samma ord som jag... med skillnaden att hon säger pappa när vi pratar om Sven-Erik.
Nu ska jag snart gå ner i tvättstugan... fixa middag... diska en gång till... och... ja, gruva lite mer för morgondagen. Då ska jag träffa läkaren... och jag gillar inte att prata om mig. Men jag ska också fråga om Carolina... och om hennes stora blåmärken på armarna. Det blir nog bra...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Sänder er (så got det går) värme, styrka, mod och kärlek/caja
Sänder styrke kramar. Samt ett hopp om att det går bra hos läkaren. O att h*n kan se genom dig
och på så sätt locka fram det du behöver prata om. Jag vet att det är jättesvårt, mina barn säger ofta "mamma du behöver prata ngnstans och lätta ditt hjärta"
-Jag! inte behöver jag det, jag klarar mig. Så kära vännen jag hoppas det blev ett bra besök. Kramar Ingabritt
cAJA: Tack, snälla vän! Å jag hoppas du vet vilken livlina du är... ja, inte bara för mig gissar jag! Varm kram..
iNGABRITT. Tack snälla vän! Nja, nu har jag ju bokat om läkarbesöket.. men det kommer nog att gå bra då. Varför jag har beställt tid hos läkaren är för att få ett läkarutlåtande - då jag troligtvis kommer att söka halv sjukersättning framöver. Jag kommer inte att orka arbeta full tid igen..
Att ha någon att prata med... jo, DET är verkligen livsviktigt! Men antagligen så är du lite som jag... man har lagt på locket för att orka. För man måste ju vara stark... oavsett vad.
Jag tror också att det är en process... att prata om det svåra blir på någe sätt att bekräfta att det svåra verkligen finns. Man får vänta tills det värsta svåra gått över lite... Varm kram..
Skicka en kommentar