... som jag skulle vilja pränta ner. Men av olika anledningar nu så får de flesta stanna kvar inom mig, men också skrivas på andra ställen.
Å sorg mitt i sorgen... vem, vem orkar vilja veta om den? Vilja veta hur man också, mitt i detta sorgliga väntrum, måste försöka hantera annan sorg. Inte ens jag vill egentligen veta om den... trots att jag pratar med mamma i telefon varje dag nu... och frågar hur det är... och får veta hur det alltmer tar slut. För min morbror där borta på Axlagården...
Det är svårt det här med döden. Å lite värre nu... utan Sven-Erik.
Ensamheten. Vem orkar vilja veta om den? Vilja veta hur ensam Carolina och jag fortfarande är, och känner oss, i detta sorgliga väntrum. Inte ens jag vill egentligen veta om den... trots att den finns här... och trots att jag försöker, verkligen försöker, att fixa till det så bra det går. Å någonstans inom mig finns också en rädsla att skriva om ensamhet... av rädsla för att uppfattas som någon slags "depparkajsa". Det har ju gått tre år sedan jag lämnade honom på geriatriken... tre år. Fast det rätt ofta känns som om det var igår...
Å kämpet. Varje dag.. den medvetna kampen... att försöka göra det bästa av det "bara vara" vi har nu. Vem orkar vilja veta om den? Inte ens jag vill tänka tillbaka på kämpandet de senaste åren...
Släkten. Ja, vad ska jag skriva om den.... det är som det är. För de som inte såg och förstod när SE fick sin diagnos, gör det ju än mindre nu. (Sen funderar jag varför de "elaka" och anonyma kommentarerna dyker upp som mest när jag skriver om släkten/vår ensamhet? Känner man sig träffad... eller vill man bara försöka så split? Jag bryr mig föga om innehållet i dessa kommentarer, men det är ändå trist, tycker jag.)
Jag blir verkligen bara så så less på eländena.... och nästan lite emma-tvärtemot tjurig på livet bara för det. Det kunde väl dyka upp någe stort och kuligt som jag kunde skriva om istället? Någe som inte hade en baksida... någe som inte skett bara för att jag skulle skriva om det... någe som inte krävde någe tillbaka... ja, Gud, kunde du skicka lite sånt nu, så vore det bra?
Nu ska jag gå på Röda Korset... och i fredags ringde Ulla från Sjöjungfrun. Lovade att följa med Sven-Erik till tandläkaren framöver... självklart vill jag försöka göra det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Sedan jag fann din blogg har jag tänkt så mycket på dig o din dotter. Livet är verkligen tufft mot er. Hoppas att det en dag händer något så där ofantligt trevligt och roligt som ger ert liv en guldkant. Det vore ni verkligen värda. Tråkigt att du får "påhopp" när du sätter dina tankar på pränt. Bamsekramar till er
Förstår att du har det jättetungt kära bloggvän.. önskar att man kunde lätta på trycket och göra det ofattbara tunga lätt som en plätt... det går ju inte... men det jag har ger jag åt dig.. ett löfte om att Gud finns där mitt i det tunga och att han anar dig kärleksfullt att lyfta blicken. Jag vet att det inte går på ngt sätt att klä dessa ord i den ofamnbara kärlek som strålar ut från honom, för kunde jag det så skulle jag vara som han.. och det är jag inte.. :) bara ett Guds barn som fått känna så många gånger hur han till och med lyfter hakan på mig för att jag skall se bortom bergen, över det tunga...Han vill det för dig med..
och med risk för att du kanske missuppfattar nu.. så vill jag ändå skriva det sm kommer till mig..
"Om du vill ha något som du inte haft förrut så kanske du skall göra någpot du inte gjort förrut?!!"
Ofta ofta så är det nog så att man själv får ta det första steget... Sträck dig vidare...
kram
Vad bra skrivet! Och apropå det där med änglarna, jag önskar varje dag att min mamma fick slippa sitt liv, det är inget liv för henne. Strunta i dem som inte har förståelse! De kan inte se saker ur flera perspektiv. Kram
Kära du, som jag ldrig mött på annat sätt än genom dina ord här, jag vill läsa! Allt du skriver om kampen för livet, ensamheten och tröstlösheten är viktigt och de som inte orkar läsa eller ta till sig en annan människas verklighet har förmodligen problem själva eller så är dom endas fullblodsegoister. Dina ord ger mig lite styrka och hur mörka de än är dina ord så vet jag ju att det finns fler än sonen och jag som lever i tystnad och utanförskap, fler som har en släkt som inget förstår eller ens bryr sig. Skriv om det ditt hjärta är fullt av. Din sorg är din, den har ingen människa rätt att värdera eller förminska och jag tror på skrivandets kraft för när ingen finns som kan bekräfta det man varit med om så måste man göra det själv, få eländet ut i ljuset och någonstans där finna sin egen kraft att gå vidare..för vi för ju det, eller hur? Vi går vidare hela tiden om än med tunga och skälvande steg..så går vi...Kram/Fideli
Jag orkar läsa om det!! Du skriver så bra. Det berör på djupet.
Ja, en del VILL inte förstå och andra är skickade av någon annan än "han där uppe". Sorligt, men sant!!
Önskar dej all styrka och jag hoppas du orkar hålla emot, och inte låter dej knäckas.
KRAM!
Jag läser, jag förstår, jag känner.
Men aktivt kan jag inte vara närvarande. Men jag skulle vilja. Är det kanske viljan som saknas hos din nära släkt att inte engagera sig? Om man inte orkar med engagemang eller inte förstår sjukdomsbilden och följden därav, kan man ju i alla fall vara värdig, vänlig och deltagande inte kritisk, nedlåtande och frånvarande. Den släktingen har du ingen glädje av.
Du fyller din dag så gott det går och det har du blivit duktig på. Att du inte lyssnar till de otrevliga rösterna - det förstår jag för dom är ju så orättvisa, men att elaka kommentarer kan orsaka ledsamhet och sorg för dig, det är ju självklart. I ditt läge behöver man bara få höra goda, upplyftande saker och att man är duktig som orkar ta tag i allt som sker.
Tack för din rara födelsedagsuppvaktning till mig. Så underbart att du kom ihåg mig.
Kram från Eleonora
Vill bara skicka en Bamsekram till Dej o Carolina ikväll <3
Ewa
Skicka en kommentar