"Ja, kom du"

... sa sköterskan på Hjärtintensiven igår morse när jag ringde och berättade att jag var förkyld, men att jag kände mig lite bättre nu.

Så igår var vi hos mamma i stort sett hela dagen. Pappa med. (Å vi ser ju hur han också kämpar... och vi vill finnas där för honom också.) Minsta lilla hopp... som att blodtrycket inte sjunker ännu mer... som att hon kissar lite mer... och viktigast av allt, att hon fortfarande finns med oss... är hopp som vi hela hela tiden klamrar oss fast vid. Stenhårt.

Igår var en lugnare dag... med de mått som vi kan mäta nu. En dag i taget. Igår kunde hon stå en liten stund medan man bytte hennes säng, än om hon blev trött och andfådd. Hon har fortfarande benen lindade, men igår kväll satte man ut "noradrenalinet" som hjälper hennes hjärta och blodtryck. Så en bättre dag...

Vi tog också en "rast" och tog med oss Carolina ut på Strömpilen. Där bjöd min syster på "gofika" på NK.. och en liten försenad "födelsedagspåse" till Carolina. Hon blev så så glad... och jag med... av hela mitt mammahjärta.

Carolina, ja.... ja, utan henne vet jag inte heller hur det hade gått med mycket! Hon har de sista dagarna klivit upp och väckt både mig och Carina med färdig frukost. Hon har haft middagen på bordet när vi har kommit hem. Städat och diskat. Som värsta hotellet... nästan. Tack snälla snälla gumman.... från både mig och moster.

Nu åker vi upp till mamma igen... vi får se hur det är idag.