måndag 25 april 2011

Måndagmorgon...

... och jag vaknade för en stund sedan.
Inatt fick jag sova med lampan tänd... mardrömmen där alla skulle dö var så verklig.

Min syster kommer till helgen igen... och Carolina och jag blev så glada. Mamma blev också glad, berättade min syster när hon ringde igårkväll.

Jag saknar Sven-Erik... den Sven-Erik som var min. (Å det blir allt svårare att tänka var eller är...)

1 kommentar:

Renée sa...

Demens är ju så jäkla orättvist... Den du en gång kände utan och innan är ju inte den personen alls längre... Det är verkligen en anhörig-sjukdom...
Många kramar!