Måndagmorgon...

... och jag har stigit upp tidigt, för att få mysa lite med Carolina innan hon gick till skolan.

Jag sitter vid köksbordet, och tittar ut genom fönstret. Tittar upp mot himlen... och undrar hur den här dagen ska bli. Nu finns inget "känna efter", utan bara fokus på att finnas där för mamma... och pappa. Vi åker bara hem för att äta och sova lite.

Min syster sover fortfarande, och Pontus P likaså.

Igår var vi hos mamma... och vi går som omlott allihopa hos henne nu. Hon är "vid gott mod" men man både ser, och hör, hennes oro... och pappas med, för den delen. (Fast han försöker vara så tuff och stark han bara kan... och jag ser hur han haltar när han går i korridoren, på grund av sina sår under fötterna.)

Igår morse fick hon feber, visserligen inte jättehög, men ändå... och vi får höra att hon fortfarande har en infektion någonstans i kroppen. Hjärtat slår lite bättre, berättar pappa att läkaren sagt igår, men det är mycket skört. Å vi blir glada när vi ser hur det fylls på i "kisspåsen", vilket betyder att njurarna fungerar lite bättre. Blodtrycket är... ja, lågt, men iallafall inte lika alarmerande lågt som tidigare.

Idag ska vi be att få prata med läkaren igen. Hoppet är det enda vi har... men verkligheten är som den är.

Å varje gång jag åker ifrån mamma på sjukhuset, så följer oron med, och jag vill att Sven-Erik ska vara hemma. Så jag är tacksam till himlen att min syster är här nu...