Jag har suttit med min mamma...

... i sjukhusrestaurangen och fikat idag!
Den stunden kan jag sen välja hur jag vill se på.... antingen som bara någe självklart och vanligt som familjer ofta gör... fikar tillsammans. Eller så kan jag välja att se det som jag valde... som en gåva från himlacaféet.

De gåvor vi får är inte detsamma som de önskningar vi har. Det gäller att försöka förstå det, och se, och vara rädd om dessa gåvor. För jag vet ju ... att hur mycket jag än önskar och ber... så blir min mamma aldrig frisk igen. Hennes hjärta är alldeles för skört för det nu...

Men hon kämpar.... kämpar med all den "livskraft" hon bara förmår. Imorse hade hon varit och duschat själv, berättade hon stolt när Carolina och jag kom dit idag. Men att hon sen fått be personalen om hjälp att klä på sig... för det orkade hon inte.

När pappa sen kom... hennes riddare på den vita hästen... och med den beställda chokladtermosen... så blev hon så glad. Å i rullstol, och med "handväska"(urinpåsen), så ville hon sedan åka ner till sjukhusets restaurang, där pappa bjöd oss alla på gott fika. Vi fick en trevlig och mysig stund tillsammans... än om jag mitt i alltihopa såg att hon höll på att somna. Å jag såg ju hur trött hon var...

Sen vi fikat så ville hon gå ut i solen en stund. Få lite "friskolufto" som hon sa, och skrattade. Så vi drog ut rullstolen... försökte hitta lite lä... så hon fick njuta av vårsolen. Men ingen längre stund, då hon började frysa. Jag la min jacka över hennes ben...

När vi kom upp på hennes rum så lade hon sig på sängen. Å efter en stund, då jag bl a hjälpt pappa med att smörja in hans onda fötter... så sa hon: "Nu får ni gå hem!" Hon lät så trött, lill-mamma min.. och behövde få vila.

Vi sa hej då... och jag lovade henne att komma imorgon igen. Å pappa är tillbaka hos henne nu... för att de tillsammans ska få spela Bingolotto ikväll.

Så jag tänker... stunden med mamma var en gåva. För min oro finns där.... nu samlar hon på sig vätska igen.