(Det är svårt att titta på fotot... från julen 2009)
... var den bästa rubrik jag kunde komma på för mitt skriv ikväll. Den som vill varna hela världen, för att inte fortsätta att läsa här om man hellre vill läsa om glada dagar, solskensupplevelser, och muntert livet leker-skriv!
Jag skulle.... verkligen... om jag hade läst så här långt nu... klicka bort "Carpe Diem" direkt!!
Det sorgliga är bara att jag inte kan det... för det är så här jag har det just nu. Å hur mycket jag än skulle vilja, att det precis som ett skriv på en blogg, gick att klicka bort allting med en enkel knapptryckning, så går ju inte det.
..........
Idag ringde Ulla, Sven-Eriks kontaktperson, från Sjöjungfrun. Jag stod precis inne på en secondhand-affär tillsammans med min vän M, och beundrade fina gamla 40-talsklänningar när hon ringde.
Hon ville bara höra så jag inte glömt Sven-Eriks tandläkarbesök på måndag. (Då jag lovat att följa med honom dit..) Det hade jag inte.
Vi bokade också in tid för nästa vårdplanering... som blir i maj.
Sen frågade jag, vilket jag alltid gör, hur det var med Sven-Erik nu. Hon blev ganska tyst först... sen sa hon, och jag hörde hur hon försökte välja sina ord... säga det så skonsamt hon kunde: "Ja, det är inte så bra.. han förstår inte längre vad, och hur han ska göra saker och ting.
Jag kände hur jag sjönk ihop där jag stod lutad mot en klädställning inne i butiken... jag ville inte höra det... VILLE INTE!!! Ville inte då... och vill inte komma ihåg det nu heller egentligen. Jag ville inte höra att min stora starka Svempa, som alltid varit så självständig och självgående... kunnig och händig... säker och stark... och min min min riddare på den vita hästen... att allt detta har han tappat... och ingenting finns kvar. Ingenting!!
"Klä sig... kan han klä på sig själv?" frågade jag. Och kände hur jag bävade för svaret...
"Nej, det kan han inte... utan vi får hjälpa honom" svarade hon.
"Jaha... och maten... kan han äta själv?"
"Ja, än så länge... men ofta så vet han inte riktigt vad han ska göra med maten som sätts fram... utan man får som säga till honom, och visa"
Ni vet, det är som om man bara vill dö då! Som om världen omkring en bara försvinner... och man sjunker ner i den gråa tomheten av sorg. Som bedövad nästan...
För när man hör det man fruktar mest... att han som finns i min själ... dygnet runt, och så länge jag lever... nu måste förlora sitt liv så jävla (förlåt Gud) grymt och obarmhärtigt... ja, då... nej, jag hittar inga ord för det nu, känner jag.
Å jag tror varje gång innan de berättar att jag ska vara så förberedd... då jag vet... att det är ju så här det ska bli. Det har varit så här länge nu, och värre ska det bli. Jag vill alltid tro att jag ska kunna bära varje förändring... då det samtidigt är så oerhört viktigt att få följa med honom,så gott jag bara kan, på den här "sista resan". (Jag skriver så... för det är så det är.)
Men jag tror så fel...
"Det har gått snabbt nu det sita halvåret" säger hon också.
Det blev tungt att gå hem sen...
..........
... till ett nytt telefonsamtal, och med en mamma som inte mår så bra, och som ska opereras i morgonbitti!
..........
Carolina har bakat "Min billiga sockerkaka" ikväll. Vi gör det vi kan... och försöker att skapa mys ändå.
Jag har berättat för henne om Sven-Erik... om kläderna och maten... då jag har lovat henne att berätta alla förändringar som sker med Sven-Erik nu.
Å med varje förändring... eller rättare sagt, varje förlust... så måste vi ta nya tag... om och om igen, tills... ja.
Å hela tiden nu så ser jag Sven-Erik framför mig... sittande på sin säng därborta... och inte veta vad han ska göra med kläderna som ligger bredvid honom.
Å den tid som finns över finns hos mamma och morgondagen...
..........
Så varning varning... hade jag inte rätt?
20 kommentarer:
Inte behöver du varna! Så klart du ska skriva det som känns och som behöver få komma ut.
Önskar jag kunde hjälpa eller stötta. Tänker på dig!
*Kramar om*
Nej elisabeth...ingen varning, här är en som aldrig slutar läsa! Jag tycker att det är bra att du får ner allt det där på pränt, ut med det bara.
Tänker på er, kram/caja
Ger dig den varmaste styrkekramen ikväll...
Läser o tårarna rinner... Läser o känner hur dina ord förmedlar känslor som är så tydliga o så sårbara...
Vännen om jag fick en önskan så vore det att du bara för en dag fick undslippa allt elände. Fick känna en ren lycka o glädje. Utan den minsta smolk i bägaren...
Du är fantastisk som tagit både dig o C ända hit.
Ni kommer att ta er ur detta. Det vet jag! Starkare o mer närmre varandra än några andra...
Jag vet... vi har varit där
Varmaste kramen är din o C's ikväll
Kära Elisabeth! Hela mitt hjärta värker när jag läser dina ord. Jag saknar ord, men jag tänker på er varje dag. Många många många kramar till er <3
Tack för varningen, men jag fortsätter att läsa Din uppriktiga blogg.
KRAM ♥
Kramar om Er båda. Vad mer kan jag göra för er i denna tuffa situation. Har så svårt att förstå att så mycket sorg ibland landar på en familj.
Ha det så gott ni kan och försök göra det bästa av det. Mina tankar är ofta hos er.
//Ingabritt
Mig behöver du inte varna. Jag läser för att jag vill och för att dina ord är ärliga och inte tillrättalagda för att passa en positiv hop människor som inte vill ta in verkligheten hur den kan te sig för andra. Kram/Fideli
Varma kramar till dig och Carolina!
Marie i göteborg
Livet är vad det är ...med och motgångar ..med och utan varningar!
Gläds åt det fina du har och har haft! Och naturligtvis så förstår jag dina känslo eller gör jag jag har inte varit där. Varje sorg upplevs olika och det finns inga patentlösningar.
Styrkekramar till dig och Carolina!
Låt solens värme ge kraft i våren!
Jag tänker aldrig sluta läsa vad du än skriver! Jag tycker det är bra att du skriver från hjärtat precis hur du har det!All demens är verkligen den anhörigas sjukdom... Din man har det nog relativt bra, han är bortkopplad från sina känslor. Du har ju ett rent helvete som ska se hur mycket han tappar av det som en gång var din man... Förstår att du är så jäkla arg, han är ju inte din man längre, bara skalet är kvar... Jag har en jobbarkompis vars man oxå har alzheimers. Han bor på ett demensboende och blir oxå sämre och sämre. Hon sa till mig att hon hoppades att han fick dö... Hon kunde inte heller se eländet för han var inte hennes man längre. Att se någon man älskar dö innan de dör måste vara så jävla hårt.
Fortsätt skriv, vi lämnar dig inte!!! Många kramar från mig!
Det behövs inga varningar för det som hör livet till. De flestas vardag är inte en dans på rosor.
Det finns så mycket törnen där också. Men du kan verkligen ta vara på det vackra i allt som är svårt. Förstår att det ger dig styrka att orka. Tänker på er!
Det är klart jag läser, och gör det till slutet. Jag vet med huvudet vad som väntar men jag kan aldrig full ut veta hur det känns att vara i det som du är. Du vat att jag följer er med tankar var dag och att jag ibland landar och bara "tittar" till er lite. Många styrkekramar här från ett gråmulet Enskede.
Ja, det är en ofattbar, gräslig och hemsk sjukdom. Kram på dig!
Du behöver inte varna, min önskan är att jag på något sätt skulle kunna hjälpa er mitt i all sorg....
Varma hjärtinnerliga kramar till både dig och C
Läser trots varning varning...ingen som inte gått igenom det ni gör kan förstå hur tufft det är men vi "får en tankeställare"...o så tror jag att det är bra att du kan skriva av dej(lite iaf) för det "lättar lite på trycket" som du bär.
Skickar en stoooor varm kram till C och dej på lördagskvällen
Ewa
lOPPAN: Jo, men du vet, jag känner det verkligen så... för jag skulle själv inte vilja läsa om bara elände och elände. Jag kan bara beundra de som orkar göra det.. som du nu! Tack snälla... för ord av värme och omtanke är hjälp så mycket mycket mer än jag kan säga! Tack snälla Loppan! Varm kram..
cAJA: Tack snälla Caja! Att du också orkar läsa är beundransvärt, och för mig en gåta! Att någon kommer med kryckor i form av omtänksamma och bärande ord är gör mig alltid lika förundrad... "att det finns så goda människor" tänker jag ofta! Varm kram..
dUBBELÖRN: Tack E! Du vet hur mycket dina ord betyder för mig... ditt stora varma hjärta är, och har varit, en ledstång på bron många många gånger för mig.
Men jag vill ju heller inte att du ska gråta.. fast jag vet hur bra du är på att läsa mellan rader... och känner precis det jag skriver. Att få dela svårt med någon är en gåva, min vän...
Å en dag... en dag... så måtte väl det svåra vara över. Jag måste hålla fast vid det.
Tack allra allra mest för dina ord... "du är fantastisk som har tagit både dig och C ända hit"! Att du ser det som jag så ofta tvivlar på själv... att jag fixar det! Varm kram..
jOHANNA: Vad roligt att höra ifrån dig, Johanna! Du finns också ofta i mina tankar... du har ju följt mig länge nu, och jag undrar ofta hur du har det. Varm kram..
eVA: Kära du, tack! Men jag önskar så så ofta att jag kunde skriva om solskensdagar och bara ljusa stunder istället. Som tex att solen som lyser precis nu, kunde göra det lite oftare! Varm kram..
iNGABRITT: Dina kramar av omtanke om oss är precis vad man behöver när det går tungt. Sen att det är lite ketchupeffekt på eländena ibland... ja, det är nog så för många. Vi kan bara försöka parera det som livet kommer med. Tack snälla Ingabritt för att du finns... alltid! Varm kram..
fIDELI: Kära Fideli, tack snälla du! Men just därför, min vän, då jag vet att verkligheten är bara så så tuff för många där ute, så skulle jag hellre vilja skriva om solskensbra input och bärande positivt tänk för de som läser här. Att mina ord skulle ge styrka och bärkraft till andra... istället för precis tvärtom.. som det är för det mesta på den här bloggen nu. Varm kram..
aNONYM MARIE: Tack snälla Marie, för din omtanke. Varma kramar i retur kommer här från både mig och Carolina.. Varm kram..
mIMMI: Jo, visst är livet vad det är, min vän. Men jag tycker bara att det kunde komma lite mer jämnt fördelat på livet vi får.
Sen... jag gläds alltid alltid åt det jag har, och det jag får. För hade jag inte gjort det, så hade jag gått under för länge länge sen. Sen tror jag att om man äger en empatisk förmåga så behöver man inte ha delat samma väg, man förstår ändå. Och i de flesta patentlösningar så finns det alltid gemensamma nämnare... Varm kram..
rENÉE: "Att se någon dö innan de dör" var en mycket talande beskrivning om hur det är... och på någe sätt så sorgligt och vemodigt beskrivet. Du är bra med orden, Renée!
Sen är jag inte riktigt överens med dig och världen om att just demens är de anhörigas sjukdom... för egentligen så är ju all sjukdom som sker i en familj en anhörigsjukdom. Men jag kommer att skriva ett inlägg om det...
Tack snälla Renée, för din förståelse, din empati, och mer än jag har ord för nu... tack snälla! Varm kram..
hÄXANN: Nej, du har rätt.. de flestas vardag är ingen dans på rosor! Men jag önskar iallafall att det kunde vara lite mindre törnen emellanåt på den väg vi vandrar. Men än fast det är som det är just nu... så ser jag också rosorna emellanåt. De som bär.Tack för att du ser det... och tack för din omtanke om oss...tack snälla! Varm kram..
kERSTI: Kära Kersti, jag tycker mig ofta så rik ändå. Under den här resan så har jag fått se vad verklig vänskap betyder... och jag kommer alltid, så länge jag lever, att vara tacksam för din vänskap, min vän. Att du orkar. Det jag hoppas är att jag en dag kan finnas där på samma sätt tillbaka... att ge. Sen önskar jag av hela min själ att vi får ses igen en dag, och kanske ta en gofika någonstans! Varm kram..
cARINA GÄLLDIN: Ja, min vän.. det är det verkligen! Men det är å andra sidan alla sjukdomar.. gräsliga och hemska! Å i mina naiva stunder så brukar jag fundera vad Gud hade för tänk med alla dessa eländiga sjukdomar? Varm kram..
eWA: Jo, men ibland så känns det så! Nästan så att jag vill be om ursäkt för eländet jag skriver om...
Sen Ewa, du hjälper mig med varje rad av omtanke som du skriver... för det bär mycket. Å jag är så oerhört rik, det har jag nog skrivit förut, med vänner som orkar följa med på den här resan. Som du orkar. Tack, min vän... Varm kram..
eWA: Tack, min vän! Men jag skulle så mycket mycket hellre vilja skriva om solsken och glädjedagar! Att läsa om andras elände kan väl i längden inga orka med, tänker jag ofta. Men jag hoppas att de som läser också ser hur jag försöker, verkligen försöker, att ta mig igenom det här med allt vad soligt input heter. Att jag inte vill stanna här.. utan en dag bara ha solsken och glädjedagar att berätta om!
Sen har du ju alldeles rätt att i att det nog är viktigt att "lätta på trycket", min kloka vän. Klok och omtänksam.. och jag är så glad att du finns där också! Varm kram..
Skicka en kommentar