... som har funnits i mitt inre under lång tid... men utan ord.
Käre Gud!
Så länge ville jag att Sven-Erik skulle minnas.... så många gånger satt jag där och blev lycklig när han tycktes göra det. Så länge jag pekade på foton och frågade honom vem det var... och lika många gånger så hoppade hjärtat till när han svarade rätt.
Så dum jag var Gud... och så egoistisk som bara ville få finnas kvar i hans värld så länge som möjligt. Inte tänkte jag på honom... hur svårt det måste ha varit för honom alla de gånger han inte mindes... alla de gånger han inte kände igen... och alla de gånger han hörde sig själv svara fel. Så dum jag var, Gud...
Så jag tänker nu... förlåt mig Gud! Jag skäms! Å jag ber till dig av hela mitt djupaste hjärta att du nu har stängt igen dörren helt för de minnen han har kvar av sitt liv... att han inte längre har ens den allra kortaste sekund av insikt och vetskap... och helst... att du någonstans redan har tagit hem Sven-Erik.
För Gud... jag är så rädd att han ska lida. Att minsta sekund av minne eller insikt ska göra ont i honom. Kanske få honom att gråta... som han gjorde när han var på geriatriken... då han flera gånger så förtvivlat gråtit ut i biträdets armar... men inte visste varför.
Då dör jag nog, Gud...
Så Gud, förlåt mig min egoism... förlåt mig för att jag inte förstod... och förlåt mig för att jag inte orkade. Men jag lovar att tacka dig varje kväll om du kan hjälpa mig med det här... för Sven-Eriks skull.
........
Den viktigaste bönen jag skrivit på länge...
Att känna igen...vad handlar det om egentligen?
När en demenssjuk person befinner sig i det svåraste stadiet så är det mycket mycket svårt att veta vad han minns och inte... och minns han någe så är det lika flyktigt som andetaget han tar.
Hur viktigt är det då? För oss som står bredvid?
Vem är det handlar om när jag sitter där och försöker få honom att minnas?
Det handlar om mig. Min glädje, och mitt bekräftelsebehov... och att den glädjen är så stark och behövande... att jag inte förstår att vara tyst.
Visst vet jag att de allra flesta har ett bekräftelsebehov... vi behöver FÅ det... på olika sätt, och med olika styrka. Men när sjukdom tar ifrån en förmågan att GE bekräftelse... då måste man hålla fast vid det man visste innan.
Så som sagt... förlåt mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Såklart tänker man så, men inte för sin egen skull enbart, man vill ju att den drabbade ska ha kvar världsförankringen, vardagen sin, så länge det är möjligt.
Säkert skulle SE gjort detsamma för dig oxå..försökt få dig att minnas..be inte om förlåt för det du inte gjort av elakhet - du gjorde det ju av kärlek!
Kram Nonna
Men goa Elisabeth, du gjorde det du trodde var bäst. Jag gjorde likadant med min pappa. Jag trodde att han skulle minnas längre om vi på något sätt upprepade allting tillräckligt många gånger.
Inte visste du och jag att det var tvärtom. Vi gjorde det vi trodde var bäst - inte hade vi någon elak baktanke med det - utifrån våra kunskaper och välmening.
Vi gör alla fel fast vi tror att vi gör rätt och du har inget att skämmas för.
Jag tror heller inte att min pappa led av att inte minnas något. Allting vi pratade om var ju nytt, varje gång.
Varma bamsekramar till dig...
Jag är helt säker på att Gud tål mer än vad vi tror av sorg, anklagelser, rädslor m.m. Men jag minns att jag ibland skämdes när min mamma var väldigt dement och jag bad till Gud att hon skulle få dö innan det blev värre. Det kändes kluvet att göra det, men jag orkade inte se henne som hon var, och jag var ganska ung själv.
Du har all rätt att sätta dig själv och Carolina främst, så att du orkar vara en stark mamma. Jag blir förskräckt när jag förstår att det finns folk omkring er som är fientligt sinnade. Åh, om du bara kunde strunta i dumma människors åsikter - ditt liv är ditt!
Kära vännen! Detta hade kunnat varit min ord. Känner likadant, vill att R skall minnas oss, samtidigt orolig för att han då skall förstå att vi har ett liv utanför hans. Lider han då, om han förstår att han inte kan vara med där. Vill att han skall vara i sin bubbla, samtidigt blir jag rädd för det. Du är så duktigt att sätta ord på det tunga.
Ingabritt
Kramar om i höstdiset och önskar dig en bra söndag.
nONNA: Tack, snälla Nonna! Jo, visst ville jag att han skulle ha kvar sin världsförankring och vardag i början av sjukdomen... det var nog fortfarande i fasen av hur svårt jag hade att acceptera det svåra. Å nog tror jag att SE skulle ha gjort detsamma... men jag hoppas att han, liksom jag nu, så småningom skulle ha kommit till samma insikt. Sen har du helt helt rätt... allt i detta är gjort av kärlek... hur fel och dumt det än blev med mycket... min kärlek till honom. Tack för dina kloka, tänkvärda, och bärande rader.. Varm kram..
rUTA ETT: Ja, min goa vän... du har så rätt... och man vill så gärna att allt ska bli till det absolut bästa. Min vän... jag ska försöka göra som du... hålla fast vid att han aldrig led,och lider!! Tack för den tanken, min vän. Jag är också så så oerhört tacksam för det mod som finns därute... att prata om det som är svårt. Oavsett vad.. så tack, Ann!
Sen... orkidéen blommar igen... och jag tänker med värme på dig! Varm kram..
bLOGGBLAD: Jo, jag är också rätt säker på att Han tål det mesta... och precis som du så har jag också haft, och har, precis samma bön. Det känns kluvet, som du säger...
Sen... dina rader om att vara en stark mamma... och utan att sätta någon på en piedestal... du ska veta att det är ord som dina nu som oftast ger mig kraft. Så tack snälla Bloggblad... tack! Varm kram...
iNGABRITT: Tack snälla snälla Ingabritt för dina ord! Jag vet ju att du kämpar med precis samma sorg... och jag vet också hur oerhört bra du gör det... varje dag nu! Att helt plötsligt bara stå där... ensam... utan den man älskar... måste börja om... ja, det är så så svårt. Oavsett sjukdom... Ha det så bra du kan i söndagskvällen, min vän! Varm kram..
Skicka en kommentar