Ovanför vattenytan...

.... är det svårt att hålla sig nu!

Men än om det finns somligt som försöker få en dränkt nu... så drunknar jag aldrig!!!

Jag är en alldeles för söt jordgubbe för det..!! Typ!

Skriver inte mer idag, jag har inte berättat för Sven-Erik än... imorgon är en ny dag... mycket har hänt, och det vackraste tack som man kan ge någon i tanken... går till er! Som stöttar nu...

Men snälla Gud...

... nu får du faktisk förklara dig lite! Vad menar du nu? Vad är det som vi inte har lärt oss? Om det nu är meningen att vi ska lära oss något...? Jag menar, eftersom du hela tiden envisas med att skicka ner en massa sjukdom och elände... tycker du inte att det räcker nu?

Och framför allt.... med vilka ord har du tänkt att jag ska berätta det här för Sven-Erik???? Och ska jag berätta något alls?


Ikväll ringde Sven-Eriks mamma... och pratade med honom. Av orden som han sa så förstod jag att något var fel... att hon berättade om något allvarligt, men som han inte riktigt kunde förstå... och när jag, efter att dom hade pratat färdigt, frågade hur det var med svärmor, så sa han: "Nja, hon var inte riktigt bra i magen!"
Jag ringde upp svärmor... och hon berättade för mig. Men hon hade inte velat berätta för Sven-Erik, sa hon.... hur allvarligt det är nu.

Sven-Eriks mamma är allvarligt sjuk... och jag måste berätta det! Tror jag! Men Gud, jag vill ju inte... jag vill faktiskt inte berätta det här! Hur berättar man för en demenssjuk person att hans älskade mamma är allvarligt sjuk... ja, det enda jag vet är att jag kan inte visa att jag ärledsen själv.. jag måste vara positiv, och stötta och peppa.. och... ja, jag vet inte!!

Jag vet verkligen inte hur han kommer att reagera! Hans frontallobsskada har ju gjort att den känslomässiga förmågan i stort sett är borta nu... men kommer det en tråd av en känsla så uttrycker han den oftast med ilska och frustration. Han kan helt enkelt inte tolka sina känslor längre... !
Men tänker jag... samtidigt som jag räds den tanken... tänk om han nu faktiskt kan tolka och förstå känslan den här gången? Tänk om han blir så ledsen så han sjunker än djupare? Det är ju faktisk hans mamma... !! Gud, jag vet verkligen inte..!! Är det ingen som kan komma med ett facit på hur han kommer att reagera??

Förra året, när svärfar gick bort, säger en del:

Efter begravingen frågade jag:
"Var det svårt, gubben?"
"Njae det var bra", svarade han. (Inte sorgset...utan mer ett torrt konstaterande..)
"Men jag såg ju att du grät?", sa jag och ville trösta. (Vilken dum fråga av mig...!)
"Nä, det var bara för att dom andra grät", svarade han. (Lika torrt...)

Sven-Erik hade varit på sin fars begraving... jag tyckte det var sorgligt, sorgligt, sorgligt... men för honom var det som om vi bara hade gjort ett trevligt besök någonstans.. idag vet han att hans pappa är borta... men han har inte något minne av begravingen. Någon sorg eller saknade känner har han inte heller...!
En med frontallobsskada har ingen förmåga till abstrakt tänkande... liv och död är abstrakta ting... liv och död är något man inte kan ta på.



Nu blev allt det här ett sammelsurium av tankar och funderingar... men jag gruvar verkligen för att berätta. Ett tag tänkte jag inte göra det.. men det kändes inte heller rätt! Det är ju hans mamma det gäller... men samtidigt tänker jag också: Hjälper jag honom genom att berätta? Varför känns det, ur mitt friska perspektiv så viktigt att han måste få veta? Om jag inte berättar... kan det skada honom? Ska man använda en vit lögn?

Men kanske är det också så... att det är viktigt för svärmor att Sven-Erik vet? Bara att hon vet, att han vet.. kanske det ger henne trygghet, och hon behöver nog honom mer nu.. än vad han behöver henne! Så jävla sorglig är den här sjukdomen...! (Ursäkta sväret!!)


Men jag blir så ledsen... och när ska jag kunna visa det? Det är Sven-Eriks mamma, det är hans systrars mamma... det är barnbarn... alla som står henne nära... och jag får inte gå till Sven-Erik och gråta över att min svärmor är sjuk... även om nu Sven-Erik, mot all förmodan, skulle gråta över sin mamma! Vi kan ännu så länge dela glädje..men sorg och elände måste jag bära själv nu... och såna här gånger är det tufft!
Jag får göra som vanligt... ta ledsamheten med mig i duschen!


Nu ska jag försöka sova några timmar... får se hur jag ska fixa det här imorgon...!!



Men Gud...tycker du inte att det räcker nu? Har inte svärmor kämpat nog???

Ljuset i tillvaron...

... är alltid tänt! Det lyser härinne med sin klara låga... och det fladdrar liksom omkring lite för att dess värme ska ge hopp till alla mina skrymslen och vrår!

Allting kommer att bli bra till slut... jag tror på det!

En godnattkram till er...

När orden inte vill komma...

... då får det bli en bild. En bild på den vackraste jag vet...

Orden fattas mig hela tiden... de vill stanna kvar här inne, och inte komma fram och göra ont. Orden som inte finns... för den djupaste av alla mina hemligheter... de som berättar för mig att allt jag ägde ska försvinna nu... sakta är vi redan på väg dit... en liten bit i taget nu... en liten bit varje dag.... Jag ska bli ensam. Jag...

Så besöker jag Gisan
Hennes ord idag... hennes dikt så fylld med insikt om det enda viktiga i livet...att älska, och att bli älskad... hon har hittat orden. Mina ord... som berättar om det som gör så förtvivlat ont... att förlora den vackraste jag vet... att inte bli älskad längre av den som jag älskar... en liten bit i taget nu... Jag ska bli ensam. Jag...

Jag bara grät när jag läste... och ändå gömmer jag varje dag den djupaste hemligheten. Jag gömmer den bra... för att överleva.


Överlever... det gör jag! Alltid! För att jag måste... men också för att jag vill! För den dagen när jag ska gå över den sista bron - då vill jag lämna ett liv som gett ljus och glädje till de som måste finnas kvar... då vill jag känna att jag kämpade så gott jag bara kunde med de svåra saker som livet också bjuder på... och då vill jag att Sven-Erik ska stå där på bron och säga: "Nu gjorde du det bra, gumman!" Å då ska jag aldrig mer vara ensam...


Så... vi torkar tårarna nu... deppar lite en annan stund, eller en annan dag istället, och känner glädjen och lyckan över det just nu vi ändå har... sjunger en trudelutt och steker fläskkotletter!
Det tänker jag göra nu...

Jag bjuder på kaffe...

... hos mig! Ni är alla väldans hjärtligt välkomna...

Så jag får krama om er alla, tala om hur mycket ni betyder... och hur era varma, omtänksamma ord och tankar kan bära en annan människa nu...

Tack vackraste människor... för all all er godhet och omtanke!!!


Sov så gott...

Livet på tre rader...

...En dag utan kärlek får en tygblomma att vissna...

En timma utan vänskap får en döv att höra din sorg...

Men en minut utan hopp är slutet för ett liv i lycka...

Inte ett ord...

... kan jag skriva ikväll! Skriver och suddar.. skriver och suddar... skriv... ja, det känns som orden är tomma och meningslösa!

För det finns det som gör ont... för ont. Ändå är jag stolt över att jag lyckades le och skratta med Sven-Erik hela dagen, hjälpa Carolina med läxan, prata med svärmor, och bara vara som vanligt... men här inne... ville jag bara gå sönder... just nu vill jag det...

Jag skulle ju skriva om våran vackra dag.... min och Sven-Eriks. Jag orkar inte...


Elisabeth..


Ps. Tack... ni som lämnar omtanke och värme... speciellt idag! Jag tror aldrig att ordet livlina har varit så viktigt för mig som idag...

När får jag sluta mina ögon...

... och bara blunda inför allt som har hänt? Varje dag som så länge har varit detsamma! Alltid orka, alltid ta ansvar och alltid finnas till hands!

Varför förstår somliga inte? Varför ser dom aldrig? Varför finns dom inte där? Ser dom inte när någon håller på att drunkna?

Att ställa upp när någon har det svårt, hur svårt kan det vara? Att ge istället för att bara kräva, hur svårt kan det vara? Att inte vilja se, hur blind är man då? Att inte vilja hjälpa, hur mycket empati äger man då?

Bara frågor... men inga svar!

Men jag orkar.. det är inte det! Jag tar ansvar.. det är inte det. Jag kommer alltid att finnas till hands när någon behöver mig... det är inte det heller! Men vad jag inte vill... det är att möta oförstående människor som vänder bort ansiktet när jag ber dem om hjälp...

En liten tröst...

In Time of Sorrow

May you see God's light on the path ahead
When the road you walk is dark.
May you always hear,
Even in your hour of sorrow,
The gentle singing of the lark.
When times are hard may hardness
Not turn your heart to stone,
And may you always remember
You do not walk alone.

... blev lite längre mamma-pepp här ikväll... Carolina grät länge länge.. orkar inte skriva... men imorgon är en ny dag... tack alla vänner i världen... för att ni finns.... godnatt...o jag är så trött nu...

Halloweenkillen..

... jo, men jag tänkte att ni skulle vakna till lite, så här på tisdagsförmiddagen! Därför lade jag ut denna bild på förra årets vinnare av look-a-like tävlingen för Dr Mabuse... min snygga son Jonas!!



Nej, jag bara skojar lite... men jag blir, allvarligt och uppriktigt så less på att bara skriva om vårt elände.. och elände, och elände... nog finns det väl annat roligt att läsa om?
En eländesblogg a´la Bergman... vad är det för kuligt med en sån?

Visst är det mycket som är svårt just nu, och mest hela tiden... och ibland stunder och dagar, som är så tuffa så att man tror att man inte ska orka en endaste sekund till... igår kändes det lite så, när jag stod i duschen och grät igen!

Men.... och det har jag skrivit förut, jag skulle inte orka en enda microsekund av detta om jag inte använde mina två starkaste vapen.. glädjen och skrattet, för att överleva nu. Två av de starkaste vapen som vi alla bär... i kampen mot det mörka!

Jag för en kamp som jag inte kan vinna.... men jag kan med hjälp av mina vapen se till att överleva slaget! Så är det...


Så... nu får in hålla till godo med den vackra Dr Mabuse en stund, njuta av hans vackra nuna... och jag ska hoppa i duschen...!

Elisabeth...

Tänd ett ljus...

... och låt det brinna
Låt aldrig hoppet försvinna
det är mörkt nu
men det blir ljusare igen...

Jag tror på det... alla dagar...




Hade tänkt skriva så mycket mer.. men jag har liksom tappat lite styrfart nu, så det blev bara lite korta rader ikväll...


Sov länge idag... en helvetesnatt med panikångest, ont i magen, malande tankar...

Carolina hemma idag.. hon orkade inte gå! Förstår det.. vi har kramats mycket istället!!

Mamma och Pappa var förbi och fikade.. roligt! SE satt med hela tiden... och skrattade mest!

Ringt geriatriken för mer medicin till SE...

Ringt kuratorn... pratade länge länge med henne. Berättade om den senaste tidens händelser, och att SE blir allt sämre... hans depp och agressivitet, och hans oförmåga att hantera dessa starka känslor... hon skulle prata med SE:s läkare. Kanske försöka med en annan medicin... för att han ska bli lugnare vid dessa toppar... att han blir lite jämnare i humöret! Om inte det fungerar... ja, då kanske vi måste fundera på andra åtgärder. För som jag sa till henne, och som hon höll med om, så här kan vi inte leva längre...!
Beställde även tid hos henne för Carolina...


Eftermiddagen och kvällen som vanligt....

Nu ska jag försöka sova... hör att Tv:n går nere hos SE... och han snarkar för fullt!



Tack... det vackraste ordet till er nu... för så så mycket!

Carpe Diems sopor...

... skriver jag om den här dagen. För det blev ingen bra dag att fånga .... annat än för att kasta i glömskans soptunna. En mycket dålig dag...

Jag märkte det tidigt... SE var inte alls på bra humör! Rastlös och frustrerad gick han omkring och fnyste och puttrade.... allting var fel på, och det smälldes i skåpar, tidningen knövlades ihop och kastades, skällde på Pontus P, kastade småsaker omkring sig.... men när jag frågade: "Hur är det idag, lilla gubben?" så svarade han bara: "Vadå, det är bra!" Kort och irriterat...

Jag förstod ju att han inte kunde förklara... inte se, eller förstå sitt eget uppträdande. Så... jag gjorde iordning fika till oss båda i köket, drog på mig min allra allra bästa clown-kostym (ja, det kändes så), och så satt vi och fikade, och jag skojade och skämtade som om jag aldrig gjort annat... sen tog jag omkring honom och vi stod så en bra stund... och jag tyckte han blev lugnare... men sen bröt ju helvetet verkligen löst...

Stod i duschen när Carolina bankade på dörren... "Mamma, mamma släpp in mig, jag måste få komma in" halvskrek hon, och jag hörde direkt... paniken och gråten... "Det är öppet" sa jag, samtidigt som jag stängde duschen för jag förstod ju att något hade hänt... visste nästan vad... och lika snabbt som hon var inne, och noga låste badrumsdörren... lika snabbt kom den
vissheten.. "Mamma, pappa tänkte slå mig med skohornet" sa hon... med förtvivlad helvetesgråt... för nu släppte rädslan... där i tryggheten i badrummet med mig. (Min förtvivlan, ilska och sorg, vanmakt, hat, rädsla, kärlek, värme....ja, alla dessa känslor som poppade upp i det ögonblicket.. de fick stoppas ned snabbt igen.... gud, om han hade varit frisk, så att jag bara hade kunnat gå ut från badrummet och ge honom en riktig och välförtjänt utskällning.. men nu..? Nej nu var det Carolina som gällde.. min lilla lilla strumpa, som måste ta emot detta elaka och sjuka från sin pappa... för vilken gång i ordningen?)

"Men lilla gumman, vad hände nu?" sa jag så mjukt jag bara kunde.

"Jag vet inte... först stod han i köket och svor.. å sen när jag stod och blåste håret så kom han och var skitarg för att jag stod i hallen med blåsen... "akta på dig" och sen så..." sa hon, och sen bara grät hon en lång stund.. (gode Gud... ge mig styrkan att kunna trösta allt vad jag förmår nu... för det här gör ont.. min lilla gumma...)

När hon lugnat ner sig lite så berättade hon vidare: " han tog bara skohornet och tänkte slå, mamma! Bara för att jag stod i vägen.. men jag hade ju flyttat på mig... men han höjde... och tänkte slå mig... o jag vart så rädd... "passa dig", sa han... o jag... mamma, jag blev så rädd.."

Jag stod länge och tröstade och kramade... hur många gånger har jag sagt det nu? Att pappa inte rår för det, att det är hans sjukdom... att han skulle dö om han förstod, att hon alltid varit hans ögonsten... hur många gånger har jag tröstat henne med de orden? Det här går snart inte längre... hon far så så illa! Snart måste jag hitta en annan lösning.. och jag vet ju det... mycket snart! För Carolinas skull...

Han satt och läste tidningen när vi kom ut från badrummet.... för honom hade ingenting hänt!


Sen gick jag och Carolina på promenad till HM och Coop... ! Hon mår inte bra... hon försöker och försöker... skolan, kompisar, killar.... små problem. Pappas sjukdom...stort problem. Tillsammans håller det på att bli för mycket för henne ... och imorgon ska jag ringa till min kurator på Geriatriken, och boka tid för henne där!

Jag köpte en väska till henne på HM.. en väska som hon önskat sig länge. Hade inte råd egentligen men... hur lätt är det? Jag vet att man inte kan köpa lycka för pengar.. men det var ändå värt varenda öre att få se ett litet leende... efter den här morgonen!




SE:s humör blev inte bättre... så hela eftermiddagen och kvällen var det tjo och tjim, kramar och pepp! Alltför att hålla det någorlunda lugnt här..
Såg två filmer ikväll som jag visste att han tyckte var roliga...


Nu kastar jag den här sorgliga dagen i soptunnan... och ber till Gud ikväll att det måtte bli en bättre dag imorgon! För sådana här dagar... ja, det har jag inga ord för längre... bara fruktansvärt fruktansvärt tungt..

Söndagmorgon...

Jag sitter ensam i sängen och skriver... kaffekoppen är tom...

Sven-Erik kom och väckte mig tidigt! (Han är ofta uppe före mig på helgerna.. och knackar på dörren när han tycker att jag ska kliva upp! "Vill du ha kaffe?", är det första han säger! Inte godmorgon... hej, eller nu är det dags att vakna, utan han frågar om jag vill ha kaffe.)
Men vi fikade inte tillsammans idag...

Språket blir allt torftigare för SE... korthugget och mer fåordigt. Från att tidigare ha pratat mer, fast med tydliga problem att uttala många ord, till att nu prata allt mindre... ! Inte så att han är knäpptyst, men man märker det alltmer nu, förändringen... korta svar eller så ingenting alls... lätta, enkla ord nu...

Jag sitter ensam i sängen och skriver... SE har gått och lagt sig igen, Jonas och lille David gick alldeles nyss upp till morfar och mormor, och Carolina har inte stigit upp än!

Det känns lite tungt just nu, här i sängen... o jag vet inte riktigt varför! Men det är bara just nu.... för i samma sekund som "huset vaknar" så är det flaggan i topp som gäller! Kanske det surmulna gråvädret gör sitt till för ett litet deppläge, eller kanske är det tanken på... ja, jag vet inte riktigt, men det känns ensamt... så himla sorgligt ensamt emellanåt! Det gör ont också... att se förändringarna... att se hur man hela tiden, sakta och säkert, förlorar en bit till av någon... att hela tiden måsta ställa om sig efter de nya förändringarna... det blir allt svårare att låtsas en normal vardag... förlora en bit till av någon... jag vill inte se... jag vill inte se!!

Nu måste jag gå ner varje natt och släcka Tv:n, radion och lyset i hans rum... han snarkar och sover så gott. Och varje morgon (utom helgen då...) när jag väcker honom, så måste jag släcka dem igen... förutom lampan då....
Varför gör han så nu? Han som alltid velat ha tyst och mörkt när han ska sova... nu ska det vara ljud och ljus dygnet runt! Är han otrygg... rädd... eller är det bara något han fått för sig? Hur ska man veta det? Jag har frågat honom... men antingen så svarar han helt enkelt inte, eller så säger han att jag har fel... ! Många som har en demens sitter ju väldigt ofta framför tv:n, och det gör även SE... men på natten?

Så många frågor... som aldrig kommer att få något svar!

Sorg... detta förhatliga och skrämmande ord... men just nu ett stort och viktigt ord på många sätt! För det är inte bara min sorg jag bär... det är även SE:s och Carolinas...! Sorg över så så mycket..!
Vart tog alla vägen? Alla som sade sig stå oss så nära...! Vi hade behövt dem nu...! Men jag vet ju hur det är... flera anhöriga till dementa har berättat för mig hur vänner och släktingar bara har försvunnit... att de har gått stora kroken när de mött dem... att de inte har hälsat på.. osv osv. För ganska länge sen så ringde SE till en släkting till mig, och det var frun som svarade: "Nej, du han är inte inne", svarade hon när SE frågade efter min släkting. Samtidigt hörde SE denne släkting i bakgrunden, som sa till frun: "Säg att jag inte är inne".
Säg att jag inte är inne.... de orden, den händelsen berättar SE om än idag. Jag förstår att det tog honom hårt..! Så hårt att han minns det än....

Nej, nu är Carolina uppe.... och jag ska ta hand om henne! Nu är det en ny dag... vi hissar flaggan i topp! Nu får det vara slut på depp och funderingar...punkt. Igår var en bra dag.. Jonas tog med sig SE på bilutställning, Boppers och tårta... och jag och Carolina fikade på Coop... och idag ska bli en lika bra dag... har jag bestämt!

Så... upp och bädda sängen!!

Det vackraste livet här hemma...

... tycks aldrig komma på pränt.

Orden blir kvar här inne hos mig,

och jag vet inte riktigt vad

det är som har hänt!

Jag hade tänkt skriva så mycket ikväll, men jag orkar inte... ikväll heller! Jag är helt enkelt för trött! Kanske beror det på alla förändringens vindar som blåser nu, kanske måste jag ge den styrka jag har till annat nu... eller kanske, och mest troligt är det en kombination mellan dessa kansken och att jag sover så lite, och dåligt... kanske!

Men imorgon är en ny dag...

Sov så gott... alla vackra människor där ute...

En dag för dig...

Fyll dagen med allt vad du vill
Fyll den med mening, för dig finns den till...



En underbar lördag önskar jag dig som läser just nu...

Min lilla ängel...

... är på väg hem. Carolina har nyss ringt och sagt att hon är på väg hem. Hon hade börjat gråta på japanskan... hon hade suttit och gråtit när hon väntade på Elin.. och hon grät nu när hon ringde... "Mamma, jag behöver komma hem" sa hon alldeles nyss...

Hon visste inte varför hon grät...

"Men lill-kajsa, kom hem du, så ska mamma pyssla om dig, och vi kan prata och fika, och bara mysa lite... " svarade jag.
"Ja-a, jag tror jag behöver lite det nu"...

Hon har gått igenom så mycket de här två åren... nu kommer det nog en reaktion. Tack Gud, för att hon reagerar... hon kunde lika gärna ha fortsatt att svälja! Tack Gud, för att du gav henne modet och styrkan att våga berätta det för mig idag..

Vi har börjat inse nu... ta till oss... smälta...nu först...våga en smula i taget... lite insikt i taget... jag kan inte förklara det bättre just nu. Att jag tror att det är så nu.... och det värsta värsta av allt... vad som kommer att ske...

Jag tror också att det kommer att bli många sådana här stunder nu...

Och nu är det mammapeppet som behövs...

Dagen i min bubbla...

... blev bara en bild på en kaffekopp inatt. Orden som hela tiden fastnar... allt här innanför som inte vill... inte orkar plockas fram. Det viktiga... just nuet, jag orkar inte skriva helt enkelt..!

Jag orkar bara inte skriva mer nu... imorgon kanske! Åh, usch vad deppigt det lät, men det är så frustrerande och irriterande och sitta här och tänka att man, liksom igår, ska skriva om dagen som gått, eller något annat som jag tycker är viktigt att skriva om... och så känna att man helt enkelt inte orkar...!

Det gör ont också ... att berätta....så jag tar en bit i taget. När jag orkar. Det gör jag inte ikväll...!

Sov så gott...

Näsch... ett bra ord...

... att ta till när det inte går som man tänkt sig! Nej och äsch för att jag måste bita i det sura äpplet, och inse att jag inte får till något vettigt tänk här ikväll! Jag har fullt sjå (heter det så?) att hålla ögonen öppna - de vill bara ramla igen hela tiden!!

Jag tycker det är viktigt att skriva ... min blogg är en livlina, på många sätt! Men ikväll går det bara inte...!

Så godnatt till alla... till alla er som finns där ute. Till alla er som följer med nu...

Tänk om...

.... man inte behövde tänka alla dessa tankar som nu måste tänkas. Tänk om alla de problem, funderingar, insikter och lösningar som följt med i kölvattnet av SE:s sjukdom... tänk om jag inte hade behövt tänka dem... tänk om allt detta inte hänt... tänk om SE varit frisk.. Tänk om...

Tänk om man istället hade fått fundera på vad man skulle ha på sig på jobbet imorgon... känna obeslutsamhet över vart man skulle åka på höstlovet... vilken kväll man skulle gå på bio med kompisarna... fundera över framtiden... inse att man hade en räkmacka under fötterna... tänk om de tankarna hade fått finnas kvar där istället.... Tänk om!

Tänk om jag skulle ha varit lyckligare då....?

Ett tänk:

Igår hade jag och Carolina ett av dessa försiktiga prat om framtiden. Vi har inte pratat så mycket om framtiden hittills, bara ibland... när det har känts tryggt att våga lite. Men vi vet ju bägge två att den där hemska framtiden rycker allt närmare, och jag måste förstå, och ge henne allt utrymme som hon behöver för att fråga... att våga fråga... ge henne trygghet att våga sörja, vara rädd, arg... och bara finnas där... hela tiden nu.

Den hemska framtiden... som om det inte vore nog hemskt just nu! Men för oss framstår ändå det absolut mest fasansfulla... den dag vi måste "lämna bort pappa". Hur kan man förstå vad ett barn tänker och känner i ett sådant läge.... att måsta lämna bort sin pappa!!

Men hon kämpar på lika mycket som jag... och hon är mycket mycket starkare än mig! Därför att hon är ett barn, och det är hennes pappa det gäller...

Igår frågade hon: "Mamma, om du träffar någon ny när vi har... ja, du vet.. när pappa inte bor hemma längre, kommer du inte att fara och hälsa på pappa då?"

Den frågan ligger som en klump i magen... den har fastnat där! Trots att jag förklarade, vi grät... och jag förklarade igen, vi kramades... så var hennes fråga en insikt till mig om rädslan hon har för framtiden... rädslan att pappa skulle kunna glömmas bort!! Det gör ont... när hon lider... mycket...!

Alldeles för trött...

... för att skriva något vettigt ikväll!

Gick och lade mig kvart i tre i morse, ändå höll jag inte på att kunna somna. Upp halv sex med Carolina och fikade med henne innan hon åkte iväg till skolan..

Sen har det varit mycket annat idag... inget dipp blev det heller!

Det är en förändringens tid på många sätt nu...

Har inte besökt så många av er ikväll... för jag orkar helt enkelt inte. Men imorgon är en ny dag, och därför ska jag gå raka vägen i säng nu....!


Sov så gott... med ödmjukhet och tacksamhet för att ni bryr er om....

Fånga dagen...

... har jag gjort idag! Fångat det som nu blev bara en bild!

Lite trött både fysiskt och psykiskt... varit mycket idag! På många sätt..!!

Orden tryter... fick lite att fundera på...!



Tack alla ni som ändå finns, och ger ärligt av ert hjärta... när inte jag orkar...

Inget mer Madonna...

... i duschen! Jag brukar sjunga väldans högljutt där ibland... dels för att jag tycker om att sjunga, och sen så låter det alltid så bra då! Eftersom jag har rätt bra insikt om min egen sångröst, så är duschen den perfekta platsen att låtsas att man står där med duschmikrofonen på scenen, och låter sin ljuva vackra stämma (!) trollbinda duschdraperiet!!

Min absoluta favorit har varit att sjunga "La donna é mobile".... alltid högljutt och med en text som skulle få pizzabagarna att jubla: "Madonna coppile - la pescatore, la la la la..." om och om igen, då jag bara kan dessa inledande toner från den berömda operan Rigoletto. Texten... ja, den har jag ju alltid vetat att den var lite...lite fel, men vad man egentligen sjunger, det fick jag lära mig ikväll... och då gick ridån ned, kan jag säga!!!

Texten går:

"Woman is flighty

Like a feather in the wind,

She changes her voice

— and her mind.

Always sweet,

Pretty face,

In tears or in laughter,

— she is always lying."

Ehhh...jaha! Det var ju kul att veta att man lallat med i det tänket...!

Så från och med nu blir det inte nåt mer "Madonna coppile..." i min dusch iallafall..!





Söndag idag... (som blev igår nu...)

Sov länge idag, men jag kom rätt sent i säng så...! Kaffe på säng som vanligt, men jag fick fika ensam då SE sa att han redan druckit 7 koppar på morgonen! Det hade han inte gjort, för han steg upp precis innan mig! Han tror, att jag tror på det han säger... så är det rätt ofta nu. Att han fantiserar och hittar på lite småhistorier, det hör ju också till sjukdomsbilden... så jag tror nästan på allt han säger nu! Inför honom..!

Jag hjälpte Carolina med läxläsningen! Nja, hjälpte och hjälpte... hon skulle träna på japanska glosor, och det är ju verkligen något som jag kan... inte!! Så för min del kunde hon ha sagt tjingtjongtjang, så hade jag nickat och gett henne rätt...!

SE, Carolina, jag och Pontus P gick till mamma och pappa, för att SE skulle hjälpa dem att sätta upp utelampan! Min lillebror hade ju lovat, men... SE var så taggad för detta, och jag hörde honom vissla i stort sett hela tiden när han skruvade och borrade... så himla roligt det var! Nästan som i gamla tider.. men jag satt hela tiden och tänkte tyst.. "måtte han bara fixa det här, för annars blir det verkligen ett svårt nederlag för honom"... han som tidigare gjort sådant här utan att blinka...

Men det blev så snyggt, och vi skröt så så mycket, och han var så så så stolt... !

(Något som jag bevarar i mitt minne... en tråd, en kunskap som fanns där en stund...)

Middag... Carolina bjöd på korvstroganoff och ris. Väldigt gott.. tack lill-gumman!

SE gick och vilade, och jag dippade en pyttastund på soffan...! Kändes bra..!

SE och jag mysfilmfikade som vanligt! Skitfilm... också som vanligt!

SE var tröttare än vanligt ikväll.. han gick och lade sig tidigt.. förstår det! (Men jag har börjat upptäcka att han är uppe på nätterna allt mer (brukar också vara lite typiskt för sjukdomen..), ser på TV:n, lyssnar på radion, springer på toa... och ja, jag börjar fundera om det är annat han gör också.... får börja hålla lite mer koll på nätterna nu!! Men Tv:n, radion och lampan inne hos honom, de får jag gå ner och släcka varje natt nu..!

Kvar i soffan... jag och Pontus P. Sov gott alla vackra stjärnor i natt....





(... å här hände något med datorn.. tappade lite av det jag skrivit.. men jag orkar inte skriva mer nu...)

Ett stort ljus...

... i vårt mörker! SE har satt upp denna lampa idag hos mamma o pappa. Som han visslade hela tiden...

En lördagkväll...

... här på Himlastigen är precis som vilken annan kväll som helst.... jag sitter ensam kvar i soffan. Det är som det ska vara nu... men det är kvällar som på något sätt förbereder mig på den totala ensamhet som rycker allt närmare..!

Hur kan man känna sig så förtvivlat ensam fast han ännu ligger där nere och sover? Hur kan man känna saknad över någon man ännu har, fast ändå inte? Det är en konstig känsla...

Igårkväll, och inatt behövde jag nog det.. gråta. Iallafall lite.. en liten stund!
Såg "Till We Meet Again"... en romantisk såpa-film. Jag behövde nog se lite sånt... en liten stund!


Minnen.. våra minnen, som redan nu är bara mina minnen. Mina minnen... BARA mina minnen! Bara att skriva det känns overkligt och främmande.... hur kan något så vackert som två människor upplevt tillsammans bara suddas ut? Hans minnen... han får inte ens bestämma längre vilka minnen han vill spara!

- Första gången jag mötte dig...

- Första gången du tog omkring mig...
- Första gången du sa att du älskade mig..
- Första gången du gav mig en födelsedagspresent..
- Första gången vi köpte möbler tillsammans..
- Första gången vi busade i nya sängen..
- Första gången vi åkte på semester..
- Första gången vi bråkade..
- Första gången jag tog omkring dig..
- Första gången jag sa att jag älskade dig..
- Första gången jag gav dig en födelsedagspresent..

-Första gången du mötte mig...


Som en filmtitel, "Tills vi möts igen", så bär jag de minnena nu...





(Nu är nu.. igår var igår. Ord som behövde komma ut, och få göra ont. Något tungt, oändligt och så så svårt att närma sig... men som nu får stoppas undan igen. Nu är nu... och glädjen över den tid som nu är så märkbart lånad, den blir också ett vackert minne en dag... snart.)

Jag är trött nu...

... och orkar inte inte skriva något vettigt ikväll.


Men jag hittade något vackert och tänkvärt
av Alf Proysen, som jag gärna förmedlar....


"Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står

med blanke ark og farjestifter tel,

og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går

og da får du det så godt i mårå kvell.

Og om du itte greie det og æilt er like trist

så ska du høre suset over furua som sist.

Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står

med blanke ark og farjestifter tel."

Sov så gott... det ska jag försöka göra nu...!

Glädjen kan bo....

... i en liten brevlåda också! Åtminstone hos mig gör den det!

När det dimper ner något som man inte väntat sig, när det ligger något annorlunda och hemlighetsfullt bland det tråkiga och vanliga. När handskrivna rader får den där lilla spiran av förväntan att växa, och tråkiga maskinskrivna bokstäver får vänta. Då ligger glädjen i brevlådan...

Senaste tiden har den bott där lite oftare, för det har dimpit ner både det ena och det andra. Vackra, varma, söta, snygga, omtänksamma... och framför allt, från någons vackra hjärta kommet: en tanke och en handling given med kärlek...


Tack... från mitt hjärta till ditt hjärta...


Elisabeth...



(Om någon viskar i ditt öra, att du med din omtanke om en annan människa har hjälpt henne just nu, med en tanke här - eller på en brevlåda där, och när hon behövde all hjälp hon kunde få... lyssna då på den rösten, för det är en ängel som skickats för att tala om det för dig!)

Bara en bild...

"Glädje ger oss vingar. I glädjens stunder är vår styrka mer livsbefrämjande,
vårt förstånd klarare."


... för att det förra inlägget var så tråkigt och ledsamt, och idag är en annan dag. Min bror sitter fortfarande i häktet... och visst är det tungt för alla. Med mycket nu... så är det tungt för många av oss!
Men det finns mycket som är ljust.. också. Om vi väljer att använda det som ett ljus..

Idag har SE satt upp två lampor...
Idag har han kallat mig för glad-kajsa...
Idag har jag trampat i hundskit, och SE nästan dog av skratt...
Idag har Carolina fått bra på engelska-provet..
Idag har mamma skrattat.. om än lite..,
Idag har vi ätit fläskkorv... som ingen tycker om, men alla åt..
Idag har vi köpt wienerbröd till kvällsfikat..
Idag har jag fått ett vackert kort...

Så här kan jag hålla på hur länge som helst... för det är jag som väljer hur jag tar emot det liv som har getts mig. När det är tufft... och när livet ger mig lite tyngre bördor än vanligt, det är då det är som allra allra viktigast att kunna se saker och ting i ett litet ljusare sken... också!!


Varje dag är en gåva - en skimrande möjlighet, men jag väljer själv vad jag vill se...

Inatt sov han på häktet...

... inatt sover han där igen! Min bror... min lillebror, som jag inte för så länge sedan lekte sjörövarfabbe med. Han som var stolt kapten på sitt skepp, och stod där uppe på skrivbordet och spanade ut över Söderhavet. Jag som var kaptensfru och satt under skrivbordsdäck och lagade mat i tomma kastruller. Han var sex år, och jag åtta.

Nu sitter han på häktet... igen. Misshandel... igen. Alkohol... igen. Borderline... igen.

Var började skeppet sjunka? Var hoppade jag i land och lät honom styra vidare...ensam? När styrde han skutan vidare mot undergångens horisont? En liten sjörövarfabbe som sen inte kunde navigera rätt i livet..

Han har suttit där förut... hos polisen. På akuten... På psyket... På torken... många gånger.

Resan mot undergångens horisont har varit lång, mycket lång. Som kapten på sin skuta ville han hela tiden testa gränserna för vad båten tålde. Rätt illa visade det sig... oftast hamnade han i sjöslag och svåra stormar, och aldrig vände han tillbaka. Han såg heller ingen livboj som hade kunnat rädda honom, och föra honom tryggt i hamn... hem.


Älskade, älskade lillebror... ska din resa mot undergången aldrig få ta slut? Jag vet att det är försent nu, det vet vi allihopa. Du är bara en spillra idag, ett vrak av den stolte lille kaptenen som en gång stod på skrivbordsdäcket och styrde...

Älskade, älskade lillebror... om jag kunde få en endaste önskan uppfylld just nu.. så skulle jag hämta dig, ta dig i handen och gå med dig hem.. Vi skulle vara sex och åtta år igen, leka sjörövarfabbe med fru. Men den här gången skulle jag ta dig med mig när jag hoppade av...

Men inatt ska du sova på häktet igen.. och snart har du seglat färdigt...





(Fick veta detta ikväll.. av mamma. Han är vårt lilla barfotabarn i livet.. !)

Vackra ord...

Dagen idag är en betydelsefull dag

Den är Din Dagen igår föll ur Dina händer

Den fick inget annat innehåll än det du gav den

Dagen imorgon har Du inte fått något löfte om

Du vet inte om du får bestämma över den

Men Dagen idag har Du,

det är det enda Du kan vara säker på

Den kan Du fylla med vad Du vill

Använd Dig av det

Idag kan Du glädja en människa

Idag kan Du hjälpa någon annan

Idag kan Du leva så,att någon ikväll kanske tackar Dig

för att Du finns till

Dagen idag är en betydelsefull dag

Den är Din

... som tillsammans kan bilda tänkvärda meningar. Vackra ord som tillsammans kan vara en väg till insikt... om att vi har bara just nu. Det är upp till oss själva om vi vill se dem, om vi vill använda dem, och om vi vill förstå att den enda sekund vi äger är just nu, och att det är upp till oss själva hur vi vill använda denna enda sekund.

Idag hade jag...

Imorgon har jag inte..

Nuet har jag...

Ikväll kan jag tacka dig för att du finns... ikväll kan jag tacka för din glädje nu när jag har det lite ledsamt... och ikväll kan jag tacka för din hjälp, som genom dina ord av omtanke bär mig...

Tack för just du... min vän!

Tisdag idag...

Carolina väckte mig imorse! Vaknade av att hon stod bredvid sängen, och sa: "Mamma, jag tror du har försovit dig... igen!" Nog för att jag inte sovit så många timmar... men ändå! Fort uppe var jag!! Carolina... go-pluppan, hade gjort fika till mig också! Så fick vi vår viktiga morgon-mys-fika-stund ändå.... tack gumman!!

Gick och lade mig och sov två timmar...! Behövde det..!

SE och jag mysfikade tillsammans som vanligt när jag vaknade. Idag fixade jag fikat.. och vi satt länge och pratade om det blåsiga vädret och Pontus P. Som vanligt...!

Vi tog en promenad till mamma och pappa... med en sur Pontus P. Han är verkligen på "pjuttmyra" nu förtiden! Ingen rolig hund alls faktiskt..!

Mamma och pappa bjöd på kaffe och smörgås (men faktiskt... inget ostkäbbel idag!!), och vi satt hos dem en bra stund. SE skrattade som vanligt gott åt pappas skämt...!

Vi gick sedan vidare på "Willys" och handlade lite...! Ett bra ställe att handla på då det oftast inte är så mycket folk där, och de har ganska bra och billigt sortiment! Som vanligt köpte vi en liten godisbit som färdkost när vi gick hem...aldrig helt fel!

Middag.. köttbullar med sås och potatismos. Stod också på önskelistan från lille David... så då fick det bli det. Imorgon åker han till sin mamma... då dröjer det en vecka tills han kommer hit igen! Det blir så tomt när han far... och tyst!! En snart 7-åring har ju tusen högljudda tankar, och ändå fler frågor... typ!

Min lillebror Fredrik och hans lilla familj kom förbi precis när vi hade ätit klart... och det fanns så mycket mat kvar - så vi bjöd dem också. Jag har märkt att SE tycker att det är väldigt roligt med barn... små barn. Han leker och skojar hela tiden... det är något som han inte riktigt har vågat förut. Inte som nu iallafall...!

SE gick och vilade... och jag dippade på soffan! Med Glamoureländet i bakgrunden... finns det verkligen folk som tycker det är bra? Intriger och elände finns det väl nog av ändå..?

Mysfilmfikakväll med SE.... alltid! Såg "Die Hard" för 5011:e gången! SE tyckte den var "skitbra"...! Som vanligt en viktig stund...!

Carolina pluggade för provet imorgon! (Antagligen med lite tv-tittande emellanåt..!)

SE gick och lade sig... och jag kvar i rumssoffan med Pontus P. Blogg o TV... som vanligt!

Godnatt.....!

Till alla mina livlinor... Tillägnat er alla det jag skrev i början.... tack!!

the duprees - you belong to me

Allt himlastigen har att bjuda på ikväll!!

På pjuttmyra...

... är jag nu. Här befinner jag mig trött och sur... efter allt strulande med min mail ikväll. Hade tänkt så mycket... skriva blogg, svara på alla kommentarer, svara på mail, besöka blogg-vänner.... därav blev intet! Bara för en eländes mail ..!

Därför befinner jag mig just nu på "pjutt-myra"! Där hamnar man automatiskt när man blir trött och sur.. som jag nu!

Men för imorgon gäller:

"Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida"

Det tror jag på....!


Dröm vackert.. vakna stark!




Ps. Min mail är tillsvidare: eli.sai@hotmail.com

Tror du på himlen...

"Den kärlek man bär

inom sig

följer med

på färden..."

.... jag gör det. Jag tror att när vi dör så möter vi alla dem som gått före. Jag tror att när vi dör så möter all den lycka och kärlek... som vi bara fått en liten glimt av härnere. Inga sjukdomar, och inget elände. Jag tror det. Vissheten kommer när jag står där på bron...

Livet skulle vara bra ointelligent och meningslöst annars... skulle vi leva bara för att dö. Poff.. å sen skulle det vara bara godnatt? Vad vore det då för mening med livet? Kärlek...lycka...glädje...omtanke...värme...gemenskap... ännu mera kärlek..., alla dessa vackraste känslor som vi alla eftersträvar och vill uppleva i livet, vad skulle det finnas för glädje i att uppleva det.. om vi visste att alltihopa bara skulle bli svart, och ta slut en dag? Livet kan aldrig vara så egoistiskt att dessa gåvor bara tas ifrån oss när vi dör! Vi bär dem med oss när vi går vidare...

Jag tror så....

"Lonely rivers flow to the sea, to the sea,

To the open arms of the sea.

Lonely rivers sigh, wait for me, wait for me,

I’ll be coming home, wait for me."

Lördag idag...

Sov lite längre idag, men somnade... rätt sent! Väckte SE, som hade både TV:n, radion och lyset på.. och sov så gott! Ändå hade jag varit ner och kollat innan jag gick och lade mig. Det känns lite oroande att han slår på sådana saker och lägger sig och sover igen...!

Fixade fikat själv idag... och fikade ensam i sängen! SE ville läsa tidningen och äta frukost...

Carolina, Jonas och lille David gick som vanligt till mamma och pappa för att lösa melodikrysset. SE och jag drack påtår i köket... och han läste lite ur tidningen för mig. Vissa dagar gör han det... ibland flera gånger per dag, och ibland inte alls! Oftast har han också ganska svårt att läsa ut orden.. En mysig liten stund ändå...!

Städade lite och plockade mycket... jösses, vad det är trist! Alla i den här familjen tycks ha anammat den här dropptekniken.... jag förstår verkligen inte!! Å jag blir verkligen lite galen på allihopa ibland...! (Utom SE naturligtvis...!)

SE gick och vilade...

Promenerade med Jonas till Barnens Hus för inköp av present till lille David som vi ska fira lite imorgon. Han fyller 7 år på fredag, nästa vecka, men då är han hos sin mamma... så vi gör lite mini-kalas för honom imorgon istället! Det blir roligt...

Carolina och David gick under tiden till Coop och köpte godis.... och de hade nog tjuvsmakat en hel del innan de var hemma igen!

SE låg fortfarande när vi kom hem...

Carolina gick iväg till kompisen PH. Roligt för henne... (Hon behövde det, hon var ganska ledsen och nere igår... riktigt varför visste hon inte själv. Hon berättade att hon hade börjat gråta helt plötsligt på skolan... hejdlöst... suttit på toan... tårarna ville bara inte sluta, sa hon. Vi hade ett pepp och ett okej-att-vara-ledsen-nu-prat. Lilla gumman, jag vet att du avskyr att gråta... du måste också få tycka att det här är jobbigt... du har fått gå igenom så svåra saker nu... att ens pappa inte längre vet vad man heter... gråt så mycket du vill... min älskade lilla gumma, jag finns här..alltid!)

Middag - spagetti och köttfärssås var beställt av barnbarnet David igen... Imorgon har han beställt plättar...

SE gick och vilade... och jag dippade en stund på soffan... inte helt ovanligt nu. Märker att mycket av vårt sätt att leva nu, är dagar med mycket rutiner... ! Bra? Ja, för SE är det så.. men för mig, och övriga familjen känns det lite trist... men jag orkar inte så mycket annat heller!

Igår när jag och SE var på Coop så stod vi och valde (eller rättare sagt jag, och SE stod bredvid) vilka två filmer vi skulle köpa för 99 kronor... det blev "Ensam hemma" och "Ghost"...! En stund efter att vi kommit hem så såg jag SE stå och hålla i filmerna, och så sa han: "Har du köpt nya filmer?" Då visste jag att han redan glömt... "Ja, jag tänkte vi behövde lite nytt att se på" svarade jag bara....

Tvmysfika med SE som vanligt. Vi såg "Ghost"... en film som jag för en gångs skull valde för att jag ville se den. En så himla vacker film... och som får en att tänka till lite! Å tårarna rann... som vanligt det också!!

SE gick och lade sig..

Kvällssnack med Jonas.... han behöver också få prata om saker och ting som ligger honom om hjärtat...

Sist i säng... jag och Pontus P...

Var för sig...

... är en liten sten
bara en liten sten
men tillsammns
med andra stenar
bygger man ett berg.
Ett berg att stå på!

Orkade inte skriva mer ikväll... godnatt alla vänliga själar...

Vad bråkar andra människor om...

(Bild ostbit)


.... egentligen? Ja, förhoppningsvis inte om sådana små löjliga saker som hur man skär en ost!!

Men hos oss bråkar man om sånt! Idag var det alltså dax igen... för det sedvanliga ostskärarbråket! De som bråkade om det.... ja, det var också som vanligt... jag och min pappa! När osten kom på bordet, så tog jag osthyveln och skar en skiva.... och som ett brev på posten kom den tillrättavisande kommentaren: "Se hur du skär osten, du gör ju en skidbacke av den"! Men herregud, pappa... det kan väl inte bli en skidbacke av att jag skär en enda ostskiva heller!" sa jag, och kände irritationen växa, för jag hade hört kommentaren en ziljon gånger tidigare, och visste precis vad som komma skulle...

Å jag fick rätt!!
Med sin bästa pappa-uppfostrar-röst informerade han sin förtappade dotter att han minsann fick hyvla till osten vareviga gång som jag hade varit där! Det fanns INGEN i hela familjen som gjorde som jag, alla kunde minsann... och så många gånger...osten förstörs.. och.. ja, till slut hade han iallafall uppfostrat färdigt.... och då sa jag: " Inte är det underligt att vi har krig här i världen, du som måste bråka över en jäkla ostskiva"

Sen hann varken han eller jag längre i munhuggningen då mamma tvärt och bestämt sa: " Nu får det vara sluttjafsat om den här skidosten!" Jo, hon sa faktiskt skidost... och det ordet har hon sagt lika många gånger som det här eländiga ostskärartjafset poppat upp! Så hon har sagt det rätt många gånger... och varje gång så är det en signal och en markering att.... INTE ETT KNYST TILL OM SKIDOSTEN!!

Så var det över för denna gång! Men akta mig om jag går dit imorgon igen, och de bjuder på smörgås... en ostskiva, och vi är där igen...!

Så jag undrar... bråkar verkligen människor, andra människor, om sånt här?





Torsdag idag... (fast det blev ju igår nu...)

Carolina väckte mig... med mobväckaren i handen! Tydligen hade jag stängt av den i sovande tillstånd...! För trött antagligen...!

Mysfikade med Carolina. Men hon ville inte ha något fika, så jag skickade med henne lite pengar så hon kunde köpa sig en macka på skolan! (Det hade hon tydligen gjort också.. bra!)

Gick och lade mig och sov i 2 timmar. På något sätt så går det lättare att sova när det är ljust ute... jag vet inte varför! Men mörkret betyder mycket ensamhet och rädsla nu..

SE kom med kaffe på säng. Nu blir jag inte längre väckt med att han står utanför min dörr med en färdig kaffebricka, utan han väcker mig och frågar vad jag vill ha....! Att det blev lite tokigt tidigare med vad som fanns på kaffebrickan det förstod jag ju, då han inte ens frågat vad jag ville ha.. utan försökte minnas och komma ihåg ändå. Nu frågar han alltid vad jag vill ha... ibland kommer han tillbaka och frågar om... och ibland blir det ändå fel. Men det gör ju ingenting... det är viktigt för honom att komma med kaffebrickan, att vi har vår morgonfika-stund tillsammans... och det är ju huvudsaken! Det är viktigt för mig också...

SE gick och vilade... han var trött!

Tusen-måste-göra-i-ett-hem-saker.... ja, som tvätt, ringa, kasta tidningar, diskmaskinen, dammtorka, skriva blogg, duscha, leta saker till rätt plats... tog hela förmiddagen! (Sen är det ganska viktigt nu att saker och ting ligger på rätt plats för SE. Till exempel hårblåsen, toalettpapper, TV:dosan... m m. Ligger inte sakerna där de brukar ligga, så blir han väldigt frustrerad, och kommer sig inte för att leta efter dem heller... han skäller och går an... men att ta initiativ och leta efter något som försvunnit...ja, det är borta nu!)

Vi tog en promenad upp till mamma och pappa. SE tycker alltid det är roligt när pappa är hemma, när vi kommer och hälsar på, och det tyckte han även idag! SE frågade flera gånger om pappa verkligen var hemma... innan vi kom dit. Det var han! SE skrattade gott åt pappa flera gånger - och jag var bara arg för ostskärartjafset!!

Carolina kom hem... ganska hungrig. Som vanligt hjälpte hon mig att duka...tack gumman! Sen hoppade hon i badet... och resten av kvällen satt hon och pluggade svenska.

Middag - spagetti och köttfärssås. David, mitt lilla barnbarn, var överlycklig... "för du farmor - det ä ju min favvomat"... sa han, och farmor kände sig som bästa farmorn i hela världen... åtminstone under middagen!

SE gick och vilade igen... och jag dippade på soffan en liten stund. Så så ljuvligt...

Mysfikafilm-stund som vanligt! SE tyckte filmen var rolig... och jag tyckte den var trist, efter att ha sett den... 514 gånger minst!

Igår kväll så sa SE: "Har du sett till Cecilia?" (Jag tvärstannade och på en tusendels sekund hann jag tänka... vem menar han nu? Sin syster i Övik eller är det Carolina han egentligen menar?) "Va?" sa jag och låtsades inte ha hört frågan, bara för att ge honom chansen att ändra sig om han nu själv hade hört hur fel det blev! (För hans syster bor ju inte här... så jag gissade på att det var Carolina han ändå menade.)
"Ja, har du sett till hon... dottern din?"
Det som gör ont, och som har pågått en längre tid nu... det är ju att han inte har något minne alls av att ha sett henne på hela kvällen, trots att hon har varit hemma, och med oss... så minns han inte det... och han säger nästan aldrig hennes namn numera. Det har fallit bort...! Hela händelsen stoppades snabbt ner i det svarta hålet härinne... jag vände på en femöring och sa: "Jo, Carolina är hemma, men hon var bara upp och sa godnatt som hastigast när du var på toan". Så måste jag säga nu... vill inte oroa honom... låtsas en naturlig förklaring.... men det känns tufft...!

SE gick och lade sig... jag och Pontus P avslutade kvällen med blogg och Tv:zapp... !




Roligt idag: mysfikandet...spagettifarmor...soffdippet..

Mindre roligt idag: uppfostrarpappor... allt sämre minne...städa...trista filmer..

Tips: Har inga braiga idag..!

Till alla mina livlinor: Ni är de som ger omtanken och värmen...ett ansikte! Era ord och eran varma omtanke tar mig igenom varje dag. Stolt att ni vill vara min vän... tack, vackra människor!

Vad är en gåva värd...

(Bild Orreforsskål)


.... är det värdet på gåvan i sig, eller är det med vilken tanke den ges som är det verkliga värdet? För mig är det med vilken tanke den ges! Det kan vara en kola, en diamant, en barn-teckning, ett guldhalsband, ett kort, en tanke, en miljon, ett ord.... ja, det kan till och med vara en vanlig grå sten!
Det viktiga för mig är att givaren har gett från sitt hjärta. Gett något för att glädja någon annan... finns det en större glädje än den?

Ibland brukar jag använda små fina bibelcitat för att berätta något. Inte för att jag är himlareligiös, utan för att dessa citat ofta handlar om det vackraste, och det enda som egentligen är bestående här i livet... kärlek. En gåva som ges med omtanke, oavsett vad gåvan är, har gett någonting av kärlek:

"Var och en skall ge
som han har beslutat
i sitt hjärta, inte med
olust eller av tvång,
ty Gud älskar en glad givare."

En julafton för många år sedan, fick jag en stor grå sten i julklapp av SE... "jo, men du hade ju önskat dig många paket, och att det inte spelade nån roll vad det innehöll", sa han som ett litet försvar när jag höll upp den tråkiga grå stenen. Inte kunde jag visa honom att jag, ärligt och just då, blev lite ledsen... han hade ju gett mig den av kärlek! För att han visste att jag älskade att få paket..! Idag är det ett av mina vackraste minnen... den anspråkslösa stenen har blivit en av de vackraste gåvor jag har fått! Men något som också gör ont att minnas nu..!

Jag har två värdefulla saker.. en Orreforsskål och en liten importerad svart vas. De är värdefulla... på olika sätt! Orreforsskålen står på rumsbordet med godis i. Den lilla svarta vasen står gömd i den vita skänken. Barnbarn och syskonbarn är här ibland, och gillar godis. Till alla förskrämda vuxna har jag sagt: "Går Orreforsskålen i golvet, ja... det är mitt ansvar, och det är bara en Orreforsskål... den går att ersätta! För så är det! Men den lilla svarta gömda vasen... den är oersättlig för mig! Det är den enda gåva som jag har fått direkt av min farmor... den gåvan gav hon från sitt hjärta, svårt sjuk, den gången.... den är också en av de vackraste gåvor jag har fått!


Jag har en önskan. Min blogg har kommit att betyda mycket för mig, på många sätt! Här kan jag, om än med myrsteg ännu, få utlopp för all all all sorg och förtvivlan som ligger gömd och nedpackad någonstans här innanför! Här kan jag berätta, med mina ord, om den resa som vi gör nu sedan herr A flyttade in hos oss. En ensam resa, som lämnar spåren här, spår som jag sedan kan behöva återvända till. Här kan jag skriva... något jag alltid har tyckt om! Men framför allt... här har jag mött så många många människor som med sin gåva att ge omtanke och värme, har gett mig styrka, att orka idag också... att gå en bit till!

Min önskan är att ni alla... alla som läser denna blogg ville skicka er adress till mig på mailen. Kanske är det en liten knäpp önskan... men jag vill så gärna kunna skicka ett kort, en liten hälsning, en liten sak.... ja, skicka något emellanåt, som ett litet, men från mitt allra djupaste innersta nu, tack för att ni finns... och för att jag så gärna vill göra er lika glada som jag blir utav all er omtanke och värme för mig! Vill ni göra det skulle jag bli himla glad!
Min mailadress är: elisabeth01@spray.se



ELISABETH...