söndag 14 oktober 2007

En lördagkväll...





... här på Himlastigen är precis som vilken annan kväll som helst.... jag sitter ensam kvar i soffan. Det är som det ska vara nu... men det är kvällar som på något sätt förbereder mig på den totala ensamhet som rycker allt närmare..!

Hur kan man känna sig så förtvivlat ensam fast han ännu ligger där nere och sover? Hur kan man känna saknad över någon man ännu har, fast ändå inte? Det är en konstig känsla...

Igårkväll, och inatt behövde jag nog det.. gråta. Iallafall lite.. en liten stund!
Såg "Till We Meet Again"... en romantisk såpa-film. Jag behövde nog se lite sånt... en liten stund!


Minnen.. våra minnen, som redan nu är bara mina minnen. Mina minnen... BARA mina minnen! Bara att skriva det känns overkligt och främmande.... hur kan något så vackert som två människor upplevt tillsammans bara suddas ut? Hans minnen... han får inte ens bestämma längre vilka minnen han vill spara!

- Första gången jag mötte dig...

- Första gången du tog omkring mig...
- Första gången du sa att du älskade mig..
- Första gången du gav mig en födelsedagspresent..
- Första gången vi köpte möbler tillsammans..
- Första gången vi busade i nya sängen..
- Första gången vi åkte på semester..
- Första gången vi bråkade..
- Första gången jag tog omkring dig..
- Första gången jag sa att jag älskade dig..
- Första gången jag gav dig en födelsedagspresent..

-Första gången du mötte mig...


Som en filmtitel, "Tills vi möts igen", så bär jag de minnena nu...





(Nu är nu.. igår var igår. Ord som behövde komma ut, och få göra ont. Något tungt, oändligt och så så svårt att närma sig... men som nu får stoppas undan igen. Nu är nu... och glädjen över den tid som nu är så märkbart lånad, den blir också ett vackert minne en dag... snart.)

9 kommentarer:

Anonym sa...

Vännen, även om man är positiv och försöler att se saker och ting utifrån ett positivt sken så betyder inte det att man inte måste få vara ledsen, få gråta, vara arg och tycka att allt är orättvist... Det behöver få sin plats det med för att man ska klara att se saker och ting utifrån det positiva ljusets sken!

Så se till att få ur dig med jämna mellanrum du, ibland mer och ibland mindre!

Stor kram på dig, vännen min!!! Nästa vecka blir det kramar med alldeles extra mycket värme:)))

Anonym sa...

Gråt och skriv! Det är två av dina livlinor! Cyberkram

Christina sa...

Goa vännen, skickar en värmande kram till dig
Kramkram

Dubbelörn sa...

Tror nog man behöver gå in i sin känsla o bejaka även det som är sorgligt...

Tankarna finns hos dig

Varmaste kramarna

Annela sa...

Så sorgligt du skriver och det är ändå bara en bråkdel av vad du känner antar jag. Men sorgen måste få ta plats och släppas ut lite då och då. Annars går det inte.
kram till dig och jag hoppas att du kan sova gott och länge!

Anonym sa...

Visst Elisabettan ord behöver komma ut.. det känns något bättre då man fått skriva ner dessa.. Många bär på sina hemligheter och jag tror det är mycket bättre att låta dessa få ta plats och få luftas ut i etern ibland.
Ha de fint så fint du kan ha det.. kramar.. tankarna är hos dig:-)

Anonym sa...

Hej sötis.....Jag kan aldrig ens ana mig till hur du känner det och hur det är att få ha minnena själv....Men jag ryser i hela kroppen när jag läser vad du skriver och jag kan förstå att du har det svårt. Hoppas att det hjälpte lite att få ut tårarna. Tack för dina undrbara kommentarer hos mig. En Bahamasresa hade väl inte vartit helt fel men vet du vad? Vår nya våning är varm och skön som Bahamas och är lyxigare än vilket lyxhotell som helst:) Önskar att jag kunde flytta in idag.....Men sånt är livet utan körkort....Hoppas nu att du får en fin dag så hörs vi.....Kramizar.

Elisabeth sa...

maria: Tack goa vän! Som vanligt har du alldeles rätt, men du vet hur svårt jag har med deppet! Men jag jobbar på det..! Hoppas ni får in värmekällan nu.. så ni inte behöver vänta på det också...Kram..

plupp: Tack vännen! Att skriva är lättare än att gråta! Kram..

christina: Tack.. o jag kände den ända hit, goa du! Värmde i hjärtat! Kram..

dubbelörnen: Ja, både du och Maria har helt rätt.. men jag har så svårt med deppet! Hotande tårar är så så jobbigt! Tack min vän.. alltid! Kram..

annela: Ja, du har alldeles rätt! Det finns så mycket känslor, sorg och sådant som gör ont.. men det får komma lite pö om pö, annars blir det bara för tufft! Kram..

pialotta: Men det är svårt att lufta ut, så det får pysa ut lite emellanåt! Hoppas allt är bra med sonen...! Kram..

annika: Tack varmaste vän..dina ord värmer och bär! Jag säger det igen... jag vet ingen som är så väl unnad denna våning som du! Som du har kämpat dig igenom, annika! Vi får väl ta Bahamasresan till framtiden då ett tag..? Kram..

Anonym sa...

Ensam kvar i soffan och ensamheten som kommer mer och mer... jag känner igen mig fast i ett annat perspektiv.

Ha det bra! Kram