"Du kan inte följa med nu...

... gubben". Sa jag till honom idag. När vi skulle gå... och han stod där vid ytterdörren och ville följa med. Han försökte ändå att ta ett steg framåt... förbi mig... och jag fick ta tag i armen och dra honom tillbaka. Han förstod inte...
"Men du vet, jag kommer tillbaka sen... nu gubben måste du stanna här... och vi måste skynda oss att stänga dörren... den måste vara låst då det är så mycket spring här. Ta och gå in och se om du inte kan få lite fika..." sa jag med den hurtigkajsaröst som jag nu kan använda rätt bra. När jag måste...

Jag skyndade mig ut och stängde dörren.... han stod kvar innanför glasdörren... jag log och kastade slängpussar... och han log stort... ja, han skrattade när jag gjorde det. Jag vinkade när jag gick nedför trappan... han stod kvar och vinkade.

Lämna det käresta hon äger ensam bakom en låst glasdörr... hurtigkajsa hon kunde det. För därnere väntade de andra som följt med och hälsat på....

........

Idag åkte vi ut till "Sjöjungfrun" och hälsade på SE. Jag, Carolina, Pontus P och mamma och pappa. Han reagerade först inte alls när vi kom... han satt ute på altanen och solade, och njöt av vädret.
Han tittade på oss... men satt lugnt kvar i stolen... och reagerade inte ens när Pontus P kom springande. Jag pratade på... men han satt lugnt kvar... och till slut sa jag: "Kanske vi kunde gå in på ditt rum, Sven-Erik?"
"Jaha, ja visst kan vi det" svarade han... och då först klev han upp. Men jag är ganska säker på att han just då inte alls kände igen oss...

Vi satt en bra stund på rummet och pratade... Pontus P hade mött en annan liten hund, en tik, därute i dagrummet, så han var inte intresserad av vare sig SE eller någon annan... han ville bara ut och hälsa på hundtjejen!
Men SE försökte hela tiden locka till sig Pontus.... satt och kliade honom.... och tyckte att Pontus hade vuxit... skrattade och såg glad ut.

Carolina däremot, ägnade han inte en enda sekund. Han pratade inte med henne... såg knappt på henne... och hon satt bara där, och visste inte riktigt hur hon skulle bete sig...
Det var svårast för henne idag... hennes pappa såg ut som vanligt, samma gester, samma mimik, samma tal... och ändå så pratade han inte ett enda ord med henne! (Det spelar ingen roll att logiken berättar för henne att hennes pappa är sjuk... känslomässigt så är det en svår insikt och förlust att hantera för ett barn...!)
Älskade gumman... du var så himla stark idag.

Men han skrattade gott åt min pappa... som försökte skämta och göra sig rolig mest hela tiden.

Vi ringde också till hans mamma, så att hon fick prata med honom...

Vi var där en bra stund...

.......

Orkar inte skriva mer... jag är för trött. Tack änglavingar... idag behövde jag verkligen varje vingesus... nu ska jag sova. Bilden av SE bakom glasdörren... hela tiden nu. Sov så gott...

Det fladdrar i själen...

... av lite hopp. När hon kommer hem med en liten tulpan som hon har köpt för fem kronor nere på stan. "Mamma, du behövde en sån.." sa hon.

Det fladdrar också av lite hopp när hon står och diskar, och man hör henne stå och sjunga med i musiken som hon har i sina hörlurar.

Imorgon hoppas jag att det ska fladdra såhär också...

..........

"Hopp är som en bevingad

varelse.

Som fladdrar i själen

Och sjunger melodin

utan ord.

Och aldrig stannar upp

Och som hörs bäst

i Stormen"

(Emily Dickinson 1830-1886)

Möten med människor...

... är viktiga. Så viktiga att vi ibland går på avtalade möten en dag för tidigt... då vi inte var riktigt säkra på den exakta dagen... tar det säkra före det osäkra... och naturligtvis visar det sig att DET VAR fel dag!
Så gjorde jag idag.... fel tid... fel dag... först imorgon... jag fick helt enkelt gå hem igen! Lite retfullt var det!

På hemvägen stannade jag till på "Kupan", Röda Korsets secondhandbutik på Rådhusesplanaden... gick bara där och tittade och strosade på en stund.

Carolina och hennes kompis "måste ses".... så de träffades en stund över varsin mjukglass ute på stentrappan vid Rådhustorget.

Så jag fick vackert gå hem ensam... mammor är ju aldrig välkomna på sådana måste-ses-tillställningar!!

Jonas kom och hämtade mig och vi åkte upp till Himlastigen 52 och röjde undan det absolut sista som fanns kvar... spår av ett annat liv... en annan tid.
Nja, det absolut sista... den tjocka madrassen... den ska pappa ska hjälpa mig att forsla hit imorgon eftermiddag...

Sen skjutsade pappa mig på Willys, så jag kunde handla lite mer långsiktigt... och framförallt billigare! Tack tack tack... snälla pappa nu.

Det blev fikamiddag idag... kunde inte hjälpas! Jag var så sent hemma... och Carolina var inte speciellt hungrig... så det fick bli så! Men vi tände ljus... kokade te... och satt länge och fikade och pratade.
Hon hade haft det mysigt med sin kompis och glassätandet... och det var ju det viktiga idag. Hon hade gjort något... varit med någon... som fick henne att må bra!

.......

Nu är jag SÅ trött... nästan som lite drogad känns jag... måste sova nu! Godnatt alla vackraste själar...

En familj för alltid...

... betyder dessa ord. Och det är vi ju... om än i lite annorlunda form nu.

"Vår familj är samma lilla pyttafamilj som den alltid har varit... och än om inte pappa kan bo hos oss längre... så finns han ju med i vår vardag ändå... fast en bit härifrån, och lite på annorlunda vis..." sa jag till Carolina idag. Bara så att hon skulle känna och veta att jag ser det så... för att hon så småningom ska kunna hitta ett sätt att förhålla sig till detta hemskaste... att hennes pappa inte finns nära henne längre. Jag kommer nog att få säga det många många gånger till... så att hon känner att han finns här ändå... att vi är samma familj för alltid ändå.

Idag har vi bara varit VI. Bara varit här och nu... inga måsten... bara pratat och varit nära. Vi tog en promenad ner på stan... gick via de gamla vackra husen... tittade i skyltfönster... önskade oss tusen saker... skrattade åt... ja, jag minns inte riktigt vad vi skrattade åt här och där... men det spelar ingen roll... hon såg lugn och glad ut... och det var det viktiga.

Vi gick på NK och fikade... och pratade där också. HON är den som behöver prata... fråga... fundera... landa... och bara vara nu. Och jag ska ge henne allt utrymme hon behöver...

Hon pratar om det viktiga... pappa. Men det kommer liksom inlindat... frågor och funderingar som lite försiktigt hoppar fram lite emellan alla andra funderingar och frågor... det är som om hon provar om hennes hjärta vågar bära fram dessa minnen... och jag svarar... och hon skrattar gott... (DET värmer mig..!) när jag berättar om henne och pappa... alla tokigheter dom hittade på... alla hyss som hon utsatte SE för... att hon lindade honom inte bara runt sitt lillfinger, utan runt hela sin hand.... för så var det ju... hon var en pappas flicka! Mamma... ja, hon var bra när man blev sjuk och sånt... typ! Vi satt länge på NK....

Hon pratar om Stockholm... eller det gör vi bägge två. Vår längtan bort... längtan efter att göra någe roligt... det är så viktigt för henne nu... så himla viktigt!! Vi pratar om alla ställen vi ska besöka när vi kommer dit... om hur resan ner kommer att kännas... vilken mat vi ska äta... Skansen och Slottet är favoriterna...! Vi satt ännu längre på NK...

Vi gick runt lite på "tjejaffärerna" i stan... sedan handlade vi lite middagsmat på Hemköp och tog samma ljuvliga promenad hem. Vi åt middag länge... och pratade.

Det blev en bra dag... tack Gud. Jag visste att du skulle lyssna...!

..........

Nu är jag trött... ska på ett möte i morgon förmiddag... sen ska jag och Carolina hitta på någonting tillsammans... vi får se vad det blir. Tack alla underbara underbara människor som stöttar och finns för oss nu...

Denna underbara...

... mår inte bra! Jag har nog märkt lite... men den tappra lilla fialottan vill ju visa hur stark hon är... hur hon också klarar av det turbulenta och svåra.

Men igår så förstod jag... insåg att nu får jag lägga ALLT ALLT annat åt sidan för att ta hand om henne!
Hon hade blött näsblod hela natten...
Hon kräktes 1 gång på morgonen... och en gång på eftermiddagen...
Hon har varit förkyld från och till i flera dagar...
Hon åt ingenting igår... fast hon var hungrig..

Det här har blivit för mycket för henne nu....! Det har varit alldeles för mycket turbulens för henne under så lång tid... och det här med flytten var nog det som fick hennes kropp att reagera...

Så därför har jag brytit alla måsten för henne och mig från och med igår! Imorgon ringer jag till skolan och pratar med dem... inga prov och ingen skola den här veckan... vi kommer bara att vara tillsammans... hon ska få landa i det här nya... bestämma takten lite... men framförallt så måste hon få känna.... tillit! Hon måste få tillbaka den självklara tilliten till att allting kommer att bli bra.... att allting ordnar sig en dag.

Carolina.... jag fixar det här. Så är det bara... för jag är den starkaste människa du känner!!!



(Vad som är så sorgligt är att hon är så ensam... hon har bara mig i det här... ingen familj bakom sig. Jag ska ärligt sagt säga att jag tror att det är det som både jag och Carolina saknar mest... var är alla dem som skulle ha funnits där? Vi drunknar, men crawlar oss upp till ytan vareviga dag... för att vi är starka... för att vi måste... men när vi är svaga... när vi inte vill... vem finns där då? Usch, nu blev det här lite "bittermandelklagan"... men det är svårt det här... ni förstår ju att det gör ont för en mamma...)

Å det finns inte...

... en endaste dag som jag inte är tacksam... också.

Jag har en underbar dotter...

Jag har en olydig Pontus P...

Jag har en mysig liten lägenhet...

Jag har inga fysiska fel...

Jag bär... och det är viktigt nu... jag bär ett litet frö till att allt ska bli bra...

"Två människor möts på en obebodd ö

och värmer sig vid samma eld

medan tystnaden vakar över dem

i deras sekundkorta hem,

bortspolat av första bästa sjö

till tryggare välbekanta stränder

Men saknad finns alltid,

den varma saknaden

och den saknaden är ett frö"

(Lars Forssell)

Ingen bra morgon...

... för jag var på dåligt humör. Å det gick ju ut över Carolina....

Jag skällde på henne för att hon inte hittade sina nycklar... för att hon hade en massa skräp under sängen... för att... ja, jag vet inte riktigt vad jag skällde över... det bara kom. Inte så att jag skrek eller så... men det var många tonlägen högre... och hon stod bara där... olycklig och tog emot.

Men det gick ju över... det var bara en kort minut... men ändå? Var kom allt det där ifrån? Varför gick det ut över henne? Jag menar, det är väl okay att bli arg på henne när, och om det finns en anledning till det... men det här?

Men jag bad henne om förlåtelse.... många gånger!!

Nu har hon gått till skolan... och det känns inte alls bra. Jag blir så arg på mig själv... mitt tålamod är på nollpunkten...min ork är ännu mer på nollpunkten... alla måsten som jag helst vill strunta i... det konstant dåliga samvetet... och så går det ut över min dotter!!!
Man känner sig som den sämsta mamma i världen...

Älskade gumman... jag hoppas att du förstår! Jag gör så gott jag kan... men ibland så räcker jag bara inte till... ibland så rinner bara tålamodet iväg... förlåt, min älskade dotter. Jag är bara en vanlig liten mamma, som försöker att göra så gott hon kan nu... Förlåt!

(Det är inte så roligt att skriva om när jag gör bort mig... är dum... gör fel... men så här är det ju... också... jag är inte mer än människa... om än en ganska dum sådan ibland... som nu på morgonen! )



Hann inte flytta allt igår...

Men Jonas kom och hjälpte mig att köra ner kartonger och grejor på eftermiddagen/kvällen. (Han har ju jobbat inatt... så han var lite nyvaken och mosig när han kom...) Så nu är det mesta av våra saker i den nya lägenheten, men inte allt. Så idag måste jag dit igen... och tömma det sista. Imorgon lämnar jag över nycklarna till den nya hyresgästen... nu är det bestämt. Hon har varit väldigt tillmötesgående och omtänksam... tack och lov för det. Å jag slipper städningen... det är jag verkligen tacksam för...

O mamma och pappa bjöd på middag... det var värt mycket!

Tankarna spelar pingpong...

... i huvudet på mig, så det är lika bra att kliva upp nu.

Har legat vaken länge... och tankarna, det medvetna tänket iallafall, verkar inte riktigt ha vaknat än. För de flyger omkring inne i huvudet på mig, och det är inte ens tankar från början till slut, utan fragment av sådant som tankar är gjorda av.... känslor och minnen antar jag!

Jag inser att det är lika bra att stiga upp. För då kan det medvetna tänket mota undan alla fragment som jag inte orkar tänka på nu. Det medvetna tänket tänker undan sådant som inte orkar tänkas på nu... sådant som får komma sen... känslor och minnen antar jag!


Igår stod jag i den gamla lägenheten och packade hela dagen... ensam. Då hade jag satt på full styrka på det medvetna tänket... att inte släppa fram ens den endaste lilla pyttatanke som handlade om saknad och sorg.
Men det var svårt... det är alltid så himla mycket svårare att tänka bort sådant som gör ont när man måste vara ensam.
Pappa hjälpte mig att åka och köpa kartonger, och sedan frakta dem till lägeheten. Mamma bjöd på fika och middag.
Jag blev inte klar igår heller... fick ringa den nya hyresgästen igen... be om lite mer tid... så idag måste jag bara fösöka hinna allt som är kvar. Jonas har lovat att komma i eftermiddag... men annars är det rätt tunt med pack- och bärhjälp. Så är det...

Så jag måste ringa "Sjöjungfrun" nu, och säga att jag inte kommer med fika förrän troligast i morgon eller på fredag...
Det gör ont... att hålla vad man lovat är viktigt. Å att hålla det till Sven-Erik är viktigast... för mig... alltid.

..........


Till alla vackraste själar, som jag tycker att ni är... ni som orkar gå bredvid och stötta.... tack för att ni förstår... att jag inte har så mycket tid och ork att besöka er just nu. Men att ni finns.. att ni går bredvid mig... era kommentarer... er värme... er omtanke... den bär. Mycket... mycket nu... jag hoppas att ni alla känner det?

Den svåraste stunden...

... ska jag skriva om nu. För att aldrig glömma den vackraste och svåraste stunden... som idag var så vacker att jag kunde ha sagt: "Nej, du gubben... nu skiter vi i det här... nu åker vi hem"! Gud, vad jag hade velat göra det.... åh, gud vad det blev tufft... jag kunde inte ens hålla tårarna borta när vi satt där... och han bara ville kramas.

Han satt ute i dagrummet och läste tidningen när jag kom. Han såg lite frågande på mig...
"Hej gubben, nu kommer jag och hälsar på dig" sa jag hurtigt.
"Jaså du, jaha..." svarade han, lite osäkert.
"Ja, men vi kan väl gå in på ditt rum...?" frågade jag, fortfarande lika hurtigt.

När vi kom in på rummet så kom han fram till mig där jag stod... och tog omkring mig... och ville kramas. "Vad jag har längtat efter dig, mycket mycket" sa han. I den sekunden, i den kramen.. då ville jag bara dö där... dö där med honom. För så svårt var det att höra honom säga det...

Sen så satte vi oss på sängen... och han ville fortfarande att vi skulle kramas. Så sa han: "Jag älskar dig".... och så tittade han allvarsamt på mig, och all all all hans kärlek och längtan kunde jag se i hans ögon då. Ni vet... då ville all all all den kärlek och längtan som jag har till honom bara ta honom under armen och ta med honom därifrån. Å det här var något som fick mig att totalt tappa all hurtigkajsastyrka som jag någonsin ägt... jag börjar gråta.

NEJ... tänker jag. Inte gråta... inte nu.... paniken... han får inte se hur ledsen jag är... svalde det hårdaste jag kunde... o så sa jag... "du vet hur blödig jag är... jag gråter för allting nuförtiden... igår tyckte Carro att jag var hellöjlig som satt och grät över en film... du är en töntmamma, tyckte hon...!" Sa jag så hurtigt jag någonsin kämpat mig till... och han skrattade gott när han hörde att Carolina hade kallat mig töntmamma.

Sen ringde vi till hans mamma... och han pratade en bra stund med henne. Skrattade och frågade henne flera gånger hur hon mådde, och vad hon gjorde. Och naturligtvis pratade de om vädret... det gör de alltid! Till slut så sa han: "Ja, det var kul att höra rösten på dig". Jag vet att det värmde hennes hjärta mycket...

Hela tiden medan han pratade med sin mamma, så satt jag bredvid honom på sängen och strök honom över ryggen. Sedan han hade lagt på luren... så sa jag: Nej, men vet du gubben... jag måste nog fara snart... men jag kommer hit med fika på onsdag... då kan vi mysa du och jag... blir det bra? Du vet, jag har lite bråttom för pappa ska skjutsa mamma på terapibadet... men blir det bra att jag kommer på onsdag då?"

Han svarade: "Kommer du då... lovar du det? Är det säkert... du vet.. du får ju aldrig lämna mig..."!
"Sven-Erik Ingelsson... jag har varit gift med dig i 23 år... tror du att jag någonsin skulle lämna dig? Jag älskar dig mer än mig själv... du vet, jag är hälften av dig... och du är hälften av mig... så du och jag vi är ju som ett team... så på onsdag så kommer jag med fika och baluns".... svarade jag låtsasskällande och hurtigtkajsaaktigt.

"Säg du det...!" svarade han, och lät trygg i den förvissningen. Trygg och glad...

......

När han stängde sin dörr.... han hade varit både glad och lugn under hela mitt besök... men han ville kramas... han längtade efter mig.... han saknade... var inte ledsen... ville bara ha mig nära....

Jag grät när jag gick ut... jag grät i bilen hem.


......

Det blev ingen packning idag... jag orkade inte.
Hade tänkt köpa banankartonger på Coop... pappa skjutsade mig dit, men mitt i valet av vilket salt jag skulle köpa så kände jag bara att... nej, jag orkar inte mer idag. Jag orkar inte ens prata... för då vill jag bara gråta. Jag vill bara vara nu...

......

Jag älskar dig Jag älskar dig Jag älskar dig Jag älskar dig Jag älskar dig Jag älskar dig Jag älskar dig Jag älskar dig.... Sven-Erik. På onsdag kommer jag med fika...

Idag har vi packat...

... jag och Carolina. Men det är mycket kvar... och till slut blev jag tvungen att ringa den nya hyresgästen och tala om att jag inte skulle hinna lämna över nycklarna imorgon. Den vackra människan sa: "Ingen fara, jag vet ju hur du har det".

Vi hade gjort en överenskommelse att hon skulle städa lägenheten, mot att hon fick ta över den imorgon, måndag. Nu blev det inte så.... och det känns bara så så tungt.

Vi hade inte mer kartonger att packa i.... och det var lite för långt för mig att gå till Coop och hämta mer.

Jag vet inte hur jag ska lösa det här riktigt... men på något sätt MÅSTE jag fixa fler kartonger imorgon, och åka dit och fortsätta packa. Carolina har skolan....

Såå.... ja, jag vet inte hur det ska lösa sig för morgondagen.
.......

Men imorgon bitti har pappa lovat att skjutsa mig till Apoteket för att hämta ut medicin till Sven-Erik... som jag sedan måste åka och lämna på hans boende. Å det är ju snällt...

Jag är... ja, jag vet inte riktigt vad jag är. Men ibland, och speciellt sådana här dagar, när man ser hur verkligt ensam man är... då känns det nästan tyngre att bära än Sven-Eriks sjukdom.

Världen är inte alls snäll...

"Hem"...

... vad är det? Eller rättare sagt, var är det?

Just nu känns ordet "hem" lite svårt att känna. Var har vi vårt hem just nu?

Vi ska strax gå iväg till Himlastigen 52 och packa ned det sista... det kommer att bli tufft på många sätt.

Hem... var är det? Det vi hade... det vi har nu.... många minnen... mycket nytt... mycket att lämna... som sagt, det kommer att bli tufft idag.

.........

Men... hoppas att ni alla får en underbar dag, med mycket ljus och mycket värme... i era HEM!

Det är viktigt...

... att försöka. Att våga, och kanske ibland faktiskt tvinga sig själv till att försöka saker och ting.... för hur ska man annars få reda på om man bär? Som t ex att försöka, och våga se att bara för att mitt liv har stannat av just nu... så fortsätter ju livet därute att levas. Ska jag också komma dit en dag... att fortsätta livet därute... så måste jag ju börja någonstans!

Att försöka, och våga få må bra... är något jag ska lära mig om igen nu. Det är viktigt... och det är svårt. För den här nästan självklara känslan av hur det var att må bra... vara lycklig... den har jag tappat.... eller iallafall har jag glömt bort hur den kändes... måbrailivetkänslan... den måste jag hitta igen... om än med myrsteg!

Som nu... att gå på stan och dricka en caffelatte... med Carolina... gå in på någon rolig affär och skratta tillsammans åt fula vaser... känna solvärmen i ryggen... och se alla dessa människor som lever sitt liv... där vi delar samma tid, men inte samma öde.

Vi fick en härlig stund... jag och Carolina. Å jag känner mig lite modig just nu... jag vågade göra någonting bra för mig... för oss... skratta åt fulaste vasen i Umeå... njuta av värmen i ryggen... och framförallt möta livet därute med mina myrsteg! Jag vågade få må lite bra... utan dåligt samvete!

Jag känner mig lite modig just nu... !

Knuten...

i sekunden nu. Den känns i magen...

Ringde nyss till "Sjöjungfrun", där Sven-Erik bor nu. Pratade med en utav vårdarna. Å det är så svårt att få veta... så svårt att höra... trots, eller kanske just därför, att hon berättar hur över förväntan allting har gått sen han kom dit...

Hon berättar hur glad och positiv han verkar vara... skrattar och skämtar. Hur han redan umgås med de andra... och igår hade han dukat och fixat fram fikat, när de satt och såg på hockey. Jag frågar om de har märkt av någon oro hos honom... men förutom en kväll, när han hade försökt att ta sig ut via låst dörr... och "skulle kolla vart bilen var", så hade de inte märkt någonting speciellt. Han verkar "så nöjd" med allting, sa hon...

Jag frågar hur det har varit på nätterna... hon berättar att en natt hade han varit lite orolig... men sedan dess så har det varit lugnt. Han hittar själv till sitt rum... men är för det mesta ute i dagrummet/köket med de andra.

Jag frågar om han frågar någonting om oss... om geriatriken... om varför han är där... men hon säger att det har han inte gjort. Det är precis som om nuet... sjöjungfrun... är det liv han alltid har levt, tänker jag...

Visst blir jag glad över att höra allt detta... glad så jag känner lyckan för hans skull... men ändå... ändå så kommer sorgen också... den lägger sig som knuten i magen och vill bara gråta. Men... det gör jag ju inte... jag måste ju veta att det är så här nu... och det gör SÅ HÄR ont. Så jag sväljer ner knuten... jag vill inte gråta nu. Jag vill inte vara ledsen... jag vill inte minnas... jag vill inte höra... jag vill låtsas, precis som Carolina säger också ibland, låtsas att Sven-Erik bara har gått ut med Pontus P en sväng... eller åkt hem till Holmträsk... eller är och tvättar bilen. Bara just därför så är han inte här just nu... jag låtsas det. Speciellt sådana här stunder...

Men jag försöker ju ändå...

..........

Jag har träffat flera ur personalen på Sjöjungfrun, eller pratat med dem på telefon... och de är alla väldigt mjuka och omtänksamma. Jag känner mig trygg i vetskapen om att han har dessa vänliga omhuldande själar omkring sig... jag vet inte hur det skulle ha gått annars! Då hade jag förmodligen, och ganska säkert, tagit hem honom...
Men jag ser, och hör ju deras omsorg om honom... och oavsett vilka kunskaper de har för övrigt om dementa, så kan det aldrig uppväga den empati och medmänsklighet som de har för andra människor... och jag kan bara sända en tanke dit upp... tack snälla Gud, för att du har sett till att det finns sådana vackra människor... och som finns där för min Sven-Erik nu. Och för mig också... "Men vi finns ju för dig också".... sa hon jag pratade med idag. Det värmde mycket...

Hans gamla keps...

ligger där i lådan. Hittade den nu. Den keps som är han... den som är BARA han. Skitig och sliten ligger den där... och jag tog upp den och snusade i den alldeles nyss... den luktar Sven-Erik. Jo, så är det... den luktar Sven-Erik, för jag vill att den ska göra det.

Den gör mig ledsen... jag ska lägga den i minneslådan...

Och utanför mitt fönster skiner solen. Livet har vaknat här utanför... bilar och människor åker förbi mitt fönster... mot sina liv. Jag ska strax gå ut med Pontus P, och värma mig i solen. Gå mot mitt nya liv...

Solen ger värme och hopp...

Försiktigt...

... nu. Men ändå lite på rus, och från ett banankartongsland till ett annat, så har vi nu försiktigt gått några kliv i de nya skorna... på den nya stigen... i den nya lägenheten.

Försiktigt nu... så måste vi börja vänja oss... vi två...jag och Carolina...!

En liten del av mig vill våga, och försöker så gott det går att möta en annan vardag... medan en annan del bär på en ständig längtan. Längtan efter det som var hälften av mig...

Vi är tillbaka på Haga, där vi började vår liv i Umeå för 18 år sen... och varje kliv i detta nya som vi tar nu... påminner om en annan tid. Parken ser likadan ut som den alltid har gjort, bensinstationen har visserligen byggts ut... men den finns kvar! Konsum heter numera Coop Nära... och.... ja, det har skett förändringar, precis som i vårt liv... men ändå... känns allting så välbekant och nära... och det känns både tryggt, och gör ont. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den känslan...

I förrgår kväll, när vi gick förbi huset där vi bodde tidigare, så sa Carolina: "Mamma, åh vad jag längar efter pappa nu!" (...och jag riktigt hörde hennes längtan... )
"Jaa, vet du gumman...det gör jag med"... svarade jag, och kände gråtet som hotade. Fick svälja... vårt hus... det hus som min mormor och morfar hade byggt... där sen min morbror bott... och sen... vi... sju år... och nu borta. Bara minnen... Det ... nej, jag skriver inte om det nu.

Vi gick vidare... och pratade länge om det viktigaste... kärleken. Det blev en vemodig kvällspink med Pontus P...

Men vi trivs i lägenheten... en fin, och lite gammaldags trea, med två toaletter och inglasad balkong. Det kommer att bli bra...

Nu ska jag sova... sovet har inte varit så bra senaste tiden... det brukar bli så när man flyttar också...

TACK för.... ja, ni vet! Och mycket...

Flyttar nu...

... till det nya. Nya livet.

Sover inatt i den nya lägenheten...

SE sovit bra inatt...

Vet ej när vi hörs igen... jag fattar inte hur det fungerar med Internet i den nya lägenheten... vet bara att "Internet ingår i hyran"... så vi får se när jag återkommer!

Var rädda om er... och till er alla, den varmaste kramen ikväll!

Mycket nu...

Åkte ut till Sjöjungfrun igen... pappa skjutsade. Var först och hämtade ut medicinen för SE på vårdcentralen...
Pappa hjälpte mig att sätta upp lite mer tavlor... och jag hade lite småfix kvar att göra, och att prata lite mer med personalen. (Jag ska skriva mer om hans boende sen, tänkte jag!)

Hem och fortsatte packa och röja...

Min syster och hennes två barn kom. De hjälper mig att flytta... jag är tacksam. De hjälper mig även imorgon...

Ringde till Sjöjungfrun för att höra hur det gått för SE... och det hade gått bra! Han var glad och verkade inte speciellt orolig... och de hade fikat! Det var nog huvudsaken för SE... att han fick någe "gofika"....! Jag ringer dit imorgon igen..

Nu känner jag mig lite drogad... ögonen vill bara ramla ner. Just nu skulle jag kunna sova stående...
Så nu är det godnatt... jag ska upp tidigt, gå ut med Pontus P, fixa fika till min syster och hennes barn som kommer tillbaka... och vi ska flytta hela dagen.
Nu är det bara att köra på.... allt annat får tänkas på sen.

Bara ett litet önsketänk nu... jag hoppas att min älskade sover gott inatt... jag är ju lite orolig iallafall!

......

Varm kram till er alla underbara människor....

Lite lycka...

... och isäng nu.

Lycka över att han får det så fint...

... och isäng för att jag är helt helt slut på!

Imorgon åker jag dit igen... lite fix kvar!

.......

Tack alla stjärnor som lyser i natten...

Min tid....

... med honom, den sista vi levde tillsammans, sitter ju i den här lägenheten. Så därför blev det lite tufft såhär på morgonkvisten... jag gråter i pälsen på Pontus P. Nu ska jag lämna någonting igen... någonting som andas Sven-Erik.... Gud, jag vill inte!!!!

Jag vill stanna här, och minnas det braa... jag vill att han ska sitta i köket och läsa tidningen... jag vill höra honom dona på därnere... jag vill se honom komma in med Pontus P i sin fula grå mössa... jag vill... jag vill... jag vill...

Jag ville ha kvar honom här... och älska honom här!!!!

"Tur att mamma har dig"... säger jag till Pontus P. Och igår sa han till Pontus, i telefon, "Hur är det med lillgubben min... ja, pappa kom snart hem till lillgubben... ...."

Men Pontus... vi vet ju... pappa kommer inte hem mer. Inte HEM... och inte till OSS....!!

........


Bara lite som det blev nu... såhär på morgonen... den enda lilla stunden... och just nu blev den lite lessig!
Nu ska jag snart iväg till Sjöjungfrun... fixa iordning hans nya hem... hem. Vilket ord... ! Mitt hem... och ditt hem... inte längre vårt hem.... jag vill inte!!!!

Men nu...

... är det lördagmorgon. Just nu känns det bra...

Skrattar åt mig själv när jag tappar kaffefiltret på golvet... det känns som... ja, lycka... mitt i all bedrövelse med kaffesump på golvet... så skrattar jag... nästan lite dumt, när jag tänker efter nu... Men det gick liksom inte att göra annat, än att skratta åt eländet...

Så fram för fler tappade kaffefilter - jag behöver många sådana!!

Jag hoppas det håller i sig... det braa.

Alla dagar...

... är rätt lika nu.

Jag försöker att inte tänka... stoppar undan... stoppar undan... lever i sekunden nu... och plågar mig igenom. Packar utan att känna efter... jag börjar på bli lite bra på det.

Idag tömde jag en kartong, tidigare fylld med sådant som nu ska kastas... men jag funderade i ett enda litet sorgligt ögonblick, om jag inte skulle behålla kartongen... för Carolina pekade på kartongen, och sa: "Mamma, titta"...
När jag tittade på kartongen så hade han skrivit: "Tillhör Sven-Erik Ingelsson"...
Vi stod bara där... tysta... tittade på kartongen... och jag kände hur jag fick svälja.
Någongång hade han skrivit det... då... förut.... och den tanken gör ont nu också.

Jag är trött både fysiskt och psykiskt...

Sov så gott...

Tung rubrik...

...tungt. Jag orkar inte ens skriva...

Jag ska dra några djupa andetag...
Jag försöker att inte tänka...
Jag vill inte drunkna...
Jag bara packar...
Jag bara...
Jag..

Inte utan min pappa...

hade det gått idag. Han skjutsade mig ut mig till "Sjöjungfrun"... det som ska bli Sven-Eriks nya hem. Han skjutsade mig så att jag fick handla. Mamma bjöd på fika emellanåt...

De försöker nu... att hjälpa... att underlätta... och jag tar emot med ödmjukhet och tacksamhet... för hur skulle jag annars klara det här? Men jag känner också... ett dåligt samvete... och en jag-skulle-egentligen-inte-behöva-be-dem-känsla! Att mina föräldrar, där både ålder och krämpor tagit ut sin rätt... att de måste hjälpa mig dra ett sådant här lass... när det skulle ha kunnat finnas andra... det känns tungt.

Carolina har skolan... Jonas jobbar natt... och kvar för packning och flyttning finns jag och Pontus P. Å en hund är ju inte till så stor hjälp just nu kan jag säga....

Så tack snälla mamma och pappa... utan er, just nu... så vet jag inte hur det här skulle gå! Jag vet verkligen inte....

......

Det är bråttom nu.... bråttom med allt! Idag ringde de från "Sjöjungfrun" och ville att jag skulle komma dit och titta på SE:s nya boende. Tack och lov att jag kunde ringa och fråga pappa om han kunde skjutsa mig... och jag höll på att börja gråta i bilen av ren tacksamhet.
Pappa följde till och med upp på avdelningen... och det ska jag ärligt säga... hans stöd betydde mycket däruppe! Han var med när jag träffade personalen... han var intresserad och ställde frågor... han kollade noga in SE:s rum... han var med när vi gick runt... han var den klippa som jag behövde bredvid mig! Så... tack pappa! Idag var du verkligen bara så fantastisk... för din dotter håller på att drunkna...

SE har fått ett stort, fint rum... med vacker utsikt över Tomtebo å ena sidan... och över Nydalasjön å den andra sidan. Egen stor (mycket stor) toalett, med dusch. Personalen var trevlig, och hela miljön med dagrum/vardagsrum och kök kändes ombonad och hemtrevlig! Men det är bråttom.... jag måste möblera och göra iordning hans rum under helgen. På måndag eftermiddag kommer han dit... ! Jag kommer inte att följa med honom ... utan personal från geriatriken följer med honom dit ut...!

Jag fick också en lista på det han ska ha med sig.... och den är lång! Vad kan jag ta hemifrån? Vad måste jag köpa nytt? Märka upp både kläder och saker! Möbler... vad? Glödlampor och toalettborste... men det var då lite snålt... sådant kunde väl ingå i "hyran", tycker jag!
Med listan följde också en informationsbroschyr om allt jag måste veta nu... och den är också rätt lång, tycker jag!


Så om det kändes kaos igår... så är det INGENTING mot för hur det känns nu! Det känns alltmer som om jag håller på att drunkna i alla måsten... och ibland, lite från och till nu, så känner jag det där trycket över bröstet... men jag låtsas inte om det riktigt... försöker tänka bort det... för jag måste fixa det här....


......


Sov så gott alla varma själar... och ett stort förlåt till er som jag helt enkelt inte orkar besöka nu... tro inte, att jag inte vill... men jag tänker att sen... det blir bättre sen... när jag landat. Kram till er alla...

Nu ska jag försöka sova...

Kaos...

... är det. Bra och dåligt kaos...

Kartonger överallt... försöker packa... mycket telefon idag... skrivit viktiga papper... måste tänka på allt... kort sagt... dåligt kaos.

De ringer från kommunen... SE har fått en plats på det demensboende som vi väntat på... Tomtebo... jag måste möblera upp hans rum till helgen... på måndag flyttar han dit... kort sagt... bra kaos.

Var ska jag hitta styrka till allt det här kaoset?
......

Alldeles nyss var jag på toaletten... och precis just då... precis i en tusendelssekund... så såg jag honom framför mig... min starka trygga älskade... bara så nära just då... och samtidigt den känsla av skrämmande overklighet... min man... dement. Ordet... dement.. bränner och jag skakar på huvudet... och borta är hans bild... och det förhatliga ordet. Men känslan dröjer sig kvar nu...

Rent hypotetiskt...

... undrar jag om man har sämre förutsättningar att klara av en svår kris i livet utan att ha nära och kära omkring sig?

Den frågan väckte mig 05.28 nu på morgonen...

Jag tror det...!

När livet helt plötsligt bestämmer sig för att bjuda på en hårdhänt strid... så är det näst intill omöjligt,...ja, nästan ogenomförbart... att ro skutan iland... ensam.

Då måste man äga en styrka... vara allt från kapten till matros... rigga sina segel... och med den inre kartan och kompassen... navigera sitt skepp mot en vänligare, och tryggare hamn..

Rent hypotetiskt... en sådan styrka skulle jag vilja äga.

Förändringens vindar...

... blåser hela tiden nu. De har blåst länge... och ibland ganska hårt.

För tre år sedan... i april månad... då visste jag ingenting om de vindar som var på väg. Bara en liten bris som viskade att något hade börjat... och sedan kom de. Förändringens vindar... som ibland nådde orkanstyrka.

De blåser kallt...

...

Inatt var det tungt... saknaden... att inte SE var här... det kändes overkligt, främmande, sorgligt, ... och så ensamt. Som ett stort, tomt hål i ens inre... och det var svårt att sova.
Som ett eko var känslan kvar när jag vaknade... och det var tungt att kliva upp... mitt i smörgåsen höll jag på att börja gråta... och ute hängde de gråaste molnen.
Ett djupt andetag... styr bort det... tänk bara på det som måste göras nu...

Det blev ju bättre sen... som om banankartonger... sortering... tvätt... nedpackning... sopsäckar... var vad jag behövde just då.
Så har hela dagen gått... och just nu känns det bra att jag kunde styra bort morgonens, och nattens känsla... för annars hade jag antagligen bara gått och lagt mig, dragit täcket över huvudet... och inte velat nåt mer.

Mamma och pappa bjöd på middag... tack snälla! Jag hade nog inte orkat sno ihop något ätbart alls idag...

Men nu ska jag snart gå och lägga mig, och dra upp täcket, åtminstone till hakan... för nu är jag helt slut på! Å jag hoppas jag sover lite bättre inatt...

......

Snart går flytten från Himlastigen till Gustav Garvares gata... och jag undrar när dessa förändringens vindar ska avta... och när vi ska landa?

Tyst...

... han sover.

Jag smyger in och lägger mig försiktigt bredvid dig.
Lägger mig nära... tätt intill. Känner du det, gubben?
Här är det bara du och jag... nu skyddar jag dig i natten.
Inatt kan jag göra det... inatt är du bara min... sådär som du var förut.
Jag viskar så tyst jag kan... godnatt min älskade.

Du sover så nära... och jag stryker dig över kinden.
Jag ska snusa på dig hela natten.
Ingen sjukdom som har tagit något ifrån oss.
Här är det bara vi... i samma säng... sådär som det var förut.
Jag gråter så tyst jag kan... för drömmen med dig, min älskade.

Jag hoppas du sover gott... min älskade lilla gubbe.

Vad dumt det blev...

... med den här "solskenspromenaden" med Pontus P. När vi kom ut så kände jag värmen från solen, fåglarna som kvittrade... och precis som jag skrev i mitt förra inlägg, vem kan vara ledsen då? Ja... jo, det kan man nog... men just idag, just nu på morgonen så kändes solen och fåglarna som lite balsam i mitt trassel-liv.

Vi gick vår vanliga rutt... cykelvägen. Pontus P gick inte, han skuttade och lyckades hitta varenda vattenpöl av smältande snö... och jag kände mig nästan sådär lite försiktigt smålycklig... sådär som om känslan av lite lycka inte riktigt vågade sig fram... men ändå fanns där. Jag skällde inte ens på Pontus när han "råkade" skutta rakt ner i en stor lerpöl.... allt kändes bara så så himla bra... just då.

Men så mitt på cykelvägen kom det bara... från ingenstans. Gråten. Som om solen blinkade till... och jag kände mitt i min lilla känsla av lycka, hur tårarna bara steg och gråten var på väg upp från magen... jag bara satte handen för munnen och grät. Jag vart så himla ledsen bara... just då, och just där!
Och jag förstod ingenting... varför började jag gråta just nu.... över vad? Jag fortsatte att gå... och försökte svälja, och trycka ner alltihopa igen.

Efter en stund... och efter att jag svalt några gånger... så försvann gråtet... lika fort som det hade kommit! Och allting kändes som vanligt igen... solen sken och fåglarna kvittrade på. Och jag kände mest bara förvåning.... lite snopet... lite dumt... att helt plötsligt börja gråta... nu... den här stunden då det kändes så bra...

Jag vet fortfarande inte varför jag grät...

........

Nu måste jag försöka sova. Det har varit så så mycket idag... jag känner mig ledbruten efter allt bärande och lyftande av banankartonger idag... många minnen att bestämma framtiden för... och jag har suttit nästan hela kvällen på "Blocket" och "Tradera" för att hitta lite tips för de grejor som jag ska försöka sälja... den här dagen tog liksom aldrig slut på måsten!

Så godnatt och godmorgon till alla mina själsfränder...

Men just nu...

.... skiner solen! Idag... nu på morgonen... så vaknar jag med en sol som strålar över varje liten banankartong... in genom varje skitigt fönster så strålar den. Värme som ger lite värme....

VEM kan vara ledsen då?

Nu ska jag ta Pontus P på en morgonpromenad, och njuta av våren...

Tack Gud... för just nu.

En dag med minnen...

... och nu är jag tom!

Det ser ut som Banankartongernas förlovade land hemma hos oss nu... och jag har stått på huvudet över dem sedan i morse!
Så mycket minnen.... där varje liten sak har sin egen historia... en historia som jag har delat med Sven-Erik... med det som var vi... familjen.

Mitt över en banankartong så tänkte jag.... tänk om man hade kunnat stoppa ner alla vackra minnen som jag har i huvudet i en kartong. Lägga på locket... och bara ställa undan den. Jo, det skulle jag vilja göra just nu! För alla dessa vackra minnen gör ont nu... allt det vi delade... vårat liv... ALLT har varit... och ingenting mer ska bli!
Jag kunde ta fram kartongen sen istället...

I ett litet rött fotoalbum med röda snören, och med en vacker fjällbild utanpå, så fann jag bilderna som Sven-Erik tagit med sin lilla svarta lådkamera när han var... ja, kanske tio år gammal.
Det var vemodigt att se alla svartvita bilder, med vilken han hade förevigat alla sina nära och kära från sin uppväxt... sin mamma och pappa, sina syskon, sin farmor och farfar, sina kusiner... men sorgligast av allt var bilden på honom själv... där han ler stort och vinkar rakt in i kameran. Den bilden... ja, då grät jag över banankartongen.
Både det röda fotoalbumet och den lilla svarta lådkameran ska följa med honom till hans nya "hem"....

Nu ska jag sova... ny dag imorgon. Sov dåligt inatt..

..........

Cecilia von Krusenstjerna säger: "Det finns vänner, själsfränder där ute". Hon har så rätt... jag har mött er här.

Ingen rubrik idag...

... för jag orkar inte skriva något vettigt om hur ont det gör... jag hade honom nära igen!

Det var bara så det tuffaste jag gjort, tror jag!


Han kände inte igen mig när jag kom...

Vi gick till frissan...

Han tyckte att han blev snygg..

Vi fikade...

Vi pratade om vädret och ankorna i dammen...

Vi skämtade och skojade...

Inga frågor om Carolina, Pontus P, eller hemma...

Han blev glad när vi kom tillbaka till geriatriken...

Han kom och tog omkring mig när jag skulle gå...

Han sa: "Pottlisa min..."

Han lade sig att vila när jag gick...

Han skojade och vinkade med foten när jag gick...



Jag orkar inte tänka mer på det nu... men han var glad!! Å DET är viktigast...

Å han är bara min...

Idag ska min man...

... bli vackrare! Sen ska vi gofika...