... för jag var på dåligt humör. Å det gick ju ut över Carolina....
Jag skällde på henne för att hon inte hittade sina nycklar... för att hon hade en massa skräp under sängen... för att... ja, jag vet inte riktigt vad jag skällde över... det bara kom. Inte så att jag skrek eller så... men det var många tonlägen högre... och hon stod bara där... olycklig och tog emot.
Men det gick ju över... det var bara en kort minut... men ändå? Var kom allt det där ifrån? Varför gick det ut över henne? Jag menar, det är väl okay att bli arg på henne när, och om det finns en anledning till det... men det här?
Men jag bad henne om förlåtelse.... många gånger!!
Nu har hon gått till skolan... och det känns inte alls bra. Jag blir så arg på mig själv... mitt tålamod är på nollpunkten...min ork är ännu mer på nollpunkten... alla måsten som jag helst vill strunta i... det konstant dåliga samvetet... och så går det ut över min dotter!!!
Man känner sig som den sämsta mamma i världen...
Älskade gumman... jag hoppas att du förstår! Jag gör så gott jag kan... men ibland så räcker jag bara inte till... ibland så rinner bara tålamodet iväg... förlåt, min älskade dotter. Jag är bara en vanlig liten mamma, som försöker att göra så gott hon kan nu... Förlåt!
(Det är inte så roligt att skriva om när jag gör bort mig... är dum... gör fel... men så här är det ju... också... jag är inte mer än människa... om än en ganska dum sådan ibland... som nu på morgonen! )
Hann inte flytta allt igår...
Men Jonas kom och hjälpte mig att köra ner kartonger och grejor på eftermiddagen/kvällen. (Han har ju jobbat inatt... så han var lite nyvaken och mosig när han kom...) Så nu är det mesta av våra saker i den nya lägenheten, men inte allt. Så idag måste jag dit igen... och tömma det sista. Imorgon lämnar jag över nycklarna till den nya hyresgästen... nu är det bestämt. Hon har varit väldigt tillmötesgående och omtänksam... tack och lov för det. Å jag slipper städningen... det är jag verkligen tacksam för...
O mamma och pappa bjöd på middag... det var värt mycket!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
En gång läste jag en bok om hur man ska behandla sina tonåringar. I stället för att skälla på dem ska man säga något i stil med :"Jag blir så ledsen när du slänger blusen/skjortan som jag strukit åt dig på golvet". Jag provade det på min son och det funkade fantastiskt bra.
Mirren var mer oemottaglig för detta. Hon anade genast att jag försökte vara psykolog.Men det slutade ofta med skratt i alla fall.
Kära Elisabeth, du är inte alls den sämsta mamman i världen. Jag tror precis tvärtom. Du är säkert en alldeles underbar mamma. Men, du har haft och har så mycket runt omkring dig som tar på krafterna. Dina krafter brinner nu på sparlåga, då kan minsta lilla motgång, kännas som om den kokar över. Vilket det ju gjorde imorse. Men allt det beror på att du inte haft tid att vila.Då blir man extra känslig för motgångar. Carolina förstår säkert.
Va bra att du fick hjälp av din son. Och verkligen fint att du slapp att städa.
Nu kan du försöka ta det lite lugnare i den nya lägenheten. Allt behöver inte komma på plats genast. Du kan åka till SE och gofika. Allt kommer bli bra, så bra som det kan bli i situationen ni är i.
Sköt om dig.
Tänker på dig.
Kramar
Nalle
Du är en helt normal mamma skulle jag vilja säga! Klart att det gör ont i mammahjärtat när man har fått höja sin röst och särskilt när det är så känsligt läge för er med din man/Carolines pappa som är sjuk!/Kram
Det är mycket nu för dig så det är inte alls konstigt att det blir så och du är ingen dålig mamma för det.
Önskar dig och Carolina allt gott i världen.
Kramkram
Jag vet att din dotter älskar dig över högt och lågt. Jag vet att det där skället gjorde ont i bådas hjärtan. Samtidigt som jag så väl förstår att du behöver pysa över fast det blir så totalt fel...
Du finns i mina tankar
Det är inte lätt att vara behärskad alla gånger, och du vet att det är så att det går att "reparera" när det blir lite mer "vardag" så kan ni säkert prata om det. Har också gjort som du, och hade inte ens en millimeter av det du gått igenom..STORA varma kramar! Tänk goa tankar om dig själv, och förlåt dig för att du inte orkar alltid.
Stackars lilla du, du skulle verkligen behöva allas våran hjälp, och då menar jag mer än i form av inlägg här på din blogg. Så synd att det här landet är så himla långt och att alla bor utspridda. Jag hade gärna kommit och burit några kartonger åt dig!
"Jag gör så gott jag kan! skriver du. Läs dina egna ord, Elisabeth. Så gott du kan är det enda du kan göra. Mer är det ingen som begär. Å "Så gott du kan" är mycket i det här fallet. Du har tänjt enormt på dina gränser. Du gör väldigt mycket för Carolina. Hon skulle itne kunna ha en bättre mamma. Men jag förstår att det gör ont när man tappar taget en stund. Jag känner alltför väl igen det. Jag pratade med en psykolog om det just det här. Hans svar var, att om man skäller på sina barn och sen ber om ursäkt och förklarar att det blev fel så lämnar det inga "ärr". Carolina vet att du vill hennes bästa. Jag hoppas så att du ska få tid att läka nu när flytten äntligen kommer vara klar. Du behöver tid med dig själv, tid med Carolina och tid att besök SE i lugn och ro. Jag önskar dig läkande vår och sommar! Styrkekramar...
Du ska se att allt ordnar upp sig bara du har alla dina prylar under ett tak. Om du blir arg, är det ju för att du är trött och utarbetad. Carro förstår det.
Hoppas du får tid gå med fika till SE i helgen och att du sedan kan ta hand om alla högar som ska placerat ut i ditt nya boende. Lycka till med den saken och hoppas i alla fall att helgen kan bli god för dig. Har ni snö kvar förresten?
Kramis kramis
All styrka och omtanke jag kan uppbåda skickas härmed till hjältinnan Elisabeth.
((( KRAM )))
Nej du är inte alls den sämsta mamman. ALLA mammor tappar tålamodet ibland, så är det bara.
Önskar jag kunde hjäpa dig på något vis, jag sickar i alla fall massor av stryka genom rymden. *****
/Doris D
Tack min vän för att du orkar ge andra styrka när du själv skulle behöva allt själv...du är enastående...ha det gott och stora kramar..
Så där blir det ibland. Så är det för oss alla som du ser på våra kommentarer. Man är bara en vanlig människa även om man är mamma. Och mammor kan inte alltid orka allt. det är bara så. Och du kämpar på mer än många oss andra. jag hoppas att du hunnit klart så att du får lite andrum nu. Kramar
Skicka en kommentar