... för jag orkar inte skriva något vettigt om hur ont det gör... jag hade honom nära igen!
Det var bara så det tuffaste jag gjort, tror jag!
Han kände inte igen mig när jag kom...
Vi gick till frissan...
Han tyckte att han blev snygg..
Vi fikade...
Vi pratade om vädret och ankorna i dammen...
Vi skämtade och skojade...
Inga frågor om Carolina, Pontus P, eller hemma...
Han blev glad när vi kom tillbaka till geriatriken...
Han kom och tog omkring mig när jag skulle gå...
Han sa: "Pottlisa min..."
Han lade sig att vila när jag gick...
Han skojade och vinkade med foten när jag gick...
Jag orkar inte tänka mer på det nu... men han var glad!! Å DET är viktigast...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Det låter som SE har blivit av med den inre oron och accepterat allt det nya omkring sig. Men att det måste kännas hårt och omtumlande för dig förstår jag så väl. Något lugn har väl även kommit till dig, speciellt då du nu kunde se att SE var glad och nöjd. Tänker på din min söta Elisabeth och sänder som vanligt en stor varm kram.
Tack för din fina kommentar på min blogg! Tungt, tungt förstår jag att det känns för dig, men en tröst är att SE verkar trivas och finnan sig tillrätta. Då är i alla fall hälften vunnet. Mår han bra, blir det lättare för er att må bra trots allt.
Allt gott!
/C
Så rätt du tänker och ändå är ju inte känslorna med ända fram. Inget konstigt med det alls. Klart att det måste göra ont. Jag kan inte tänka mig in i din situation. Jag vet bara att önskar att du slapp lida så här. Mina tankar finns hos Dig! KRamar...
Ja det är faktiskt viktigt att han är glad, det gör det lättare för dig tror jag. Hur länge till ska han stanna på geriatriken?
Kära Elisabeth!
Även om det kändes tungt för dig, så är väl det allra, allra viktigaste att SE var glad och verkar acceptera sin nya tillvaro. Gläd dig åt det!!
Men det är klart att det måste vara otroligt tungt att gå igenom alla hans saker nu inför er flytt. Nu måste du ju gör det. Det går inte att komma undan.
Jag önskar att jag kunde sända lite styrka till dig, men känn att jag tänker på er.
Varma kramar!
Ja du, SE är glad, det brukar vara allra värst för de anhöriga, alltid.
Vännen, jag skickar upp lite solsken ifrån Skåne till dig....
Varma kramar
Tufft för dig, men ändå skönt att det finns ljusglimtar och SE verkar ju trivas och är glad och nöjd. Hade varit hemskt med motsatsen.
Livet brukar ju funka så att man vänjer sig vid allt - vi får hoppas att du gör det så småningom så att du kan må bättre.
Det låter som ni haft en fin och bra dag, även om SE inte kände igen dig först.
Klart det gör ont...och är tungt, men tänk på att han trivs, mår bra och är glad.
Du kommer att hitta din glädje snart du också ska du se!
Varma kramar
Kära Elisabeth, ja, DET är det viktigaste just nu. Att SE är glad, skojar och trivs.Tror han uppskattade mycket att få komma ut lite, han var ju så nöjd. Det är ju desto tuffare för dig.Att vara nära sin man som utåt sett ser precis likadan ut som han gjorde förr, men som beter sig och pratar annorlunda.Det måste vara svårt att bemöta och att veta hur och vad du själv skall säga till honom. På fotot som du tagit när han klipper sig, ser han så nöjd ut.Riktigt pillimarisk, som jag tror han alltid varit. Du gör rätt i att ta till dig hans glädje. Tänker på dig. Kramar (en febrig) Nalle
Tack Elisabeth..du vet vad jag menar..jag är ledsen och glad för dig..men viktigaste är att han är glad, och han verkar trivas där han är...svårt för dig förstår jag att det är. Skrev nytt nyss hos mig..kände att det stämmer till dig med..STOR STOR KRAM!! alltid..hos dig!
Jag får en klump i halsen och kan förstå att det måste vara förskräckligt det du går igenom nu..han finns, du kan ta på honom, känna doften..se allt det välkända hos honom, men HAN är inte där.
Jag försöker hålla om dig, ge dig kraft och en massa solljus.
Ewa
Ville bara titta in och ge dig en hel hög med kvällskramar...
Det låter ju bra att han är glad men jag förstår att det måste vara oerhört jobbigt för dig!
KRAM, KRAM, och åter KRAM på dig!
UGGLAN
Hela tiden är det nya saker som blir svåra. Men för varje gång du klarat av dem så har du gått ett myrsteg till. Han var glad och det var bra. Du var ledsen och det är tungt. Stannar här och håller om dig en stund.
Tack snälla rara du för ditt besök hos mig. Så glad jag blev:) Jag har själv läst din blogg rätt länge nu och även lämnat någon kommentar.
Jag förstår att det känns svårt när SE inte kände igen dig i början. Hur skulle han förresten.. Han har fullt sjå med att möta alla nya spännande människor och vänner och har inte alltid tid för dig nu. Men raraste vännen, gläd dig åt att han trivs och funnit sig tillrätta där han är.
Det ger ju dig en smula andrum. Inget blir som det varit, men det kan bli riktigt bra för er alla igen..
Kram från mig.
SolSkuggan
En stor kram till dig! ♥
Skicka en kommentar