Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
4 kommentarer:
Men sånt supermys!!
vad mysigt det ser ut...men han e ju speciell jonkas så det kan ju inte bli annat än mysigt...
Så härligt, sådant kan "göra" ens dag eller hur?
rUTA ETT: Ja, det var det verkligen! Sådant där som man får ta fram ur minneslådan när det blir lite sämre väder! Kram..
bITTAN: Ja, det var mysigt! Det skulle ha varit roligt om du hade kunnat sitta där med oss... men du kommer väl snart? Kram..
aNNIKA: Ja, det har du alldeles rätt i! Sådant där "braigt" och positivt som alla behöver hur mycket som helst av... Kram..
Skicka en kommentar