Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
4 kommentarer:
Fin tanke!
Absolut, att man kan, och
vattenpussar kan vara riktigt livsfina de ~~~
TACK för Dina åter igen så goa ord hos mig, min vän ♥
Jag kände ett leende långt inifrån när jag läste dem ~~~
Varm Kraaam
från Eva
så är det här i livet...man måste hitta en strimma ljus även i en vattenpöl ibland/ Kram
Ja, en strimma ljus finns alltid någonstans. Jag hoppas att du får en skön helg! Och ävenså Carolina!
Skicka en kommentar