men kära du...är det inte hejd på vad ni måste utsättas för....
Sänder den varmaste kramen av alla....inte för att den kan göra någon nytta men du ska veta att jag önskar jag kunde gjort något för att avlasta dina bördor/caja
Kära Elisabeth. När skall allt lugna sig runt så du kan få tänka på dig. Ibland undrar jag varför en del människor skall behöva ha det så tufft runt sig. Hittar inte orden jag skulle vilja säga. Så det får bli i form av tankar och kramar. //Ingabritt
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
2 kommentarer:
men kära du...är det inte hejd på vad ni måste utsättas för....
Sänder den varmaste kramen av alla....inte för att den kan göra någon nytta men du ska veta att jag önskar jag kunde gjort något för att avlasta dina bördor/caja
Kära Elisabeth. När skall allt lugna sig runt så du kan få tänka på dig. Ibland undrar jag varför en del människor skall behöva ha det så tufft runt sig. Hittar inte orden jag skulle vilja säga. Så det får bli i form av tankar och kramar. //Ingabritt
Skicka en kommentar