torsdag 21 juni 2012

"Om jag bara kunde, mamma...

... så skulle jag ta dig i handen, och ta med dig bort till bron nu. Å där skulle mormor stå och vänta på dig.. och du skulle bli lycklig och glad igen... älskade lilla modiga mamma min."
Så tänkte jag idag hos mamma.
Sen tänkte jag också, nästan argt: "Men mormor, kom då"... hör du inte hur hon ropar på dig?"

Å det var det förtvivlade lilla barnets maktlöshet när hon kände att hon inte längre kunde hjälpa sin mamma... inte ens lindra. 

Hon har legat i plågor hela dagen. Hon har gråtit.
Ikväll har hon fått mer smärtstillande och lugnande.
Nu hoppas jag att hon sover som ett litet barn... så där som hon låg när jag gick hem.
Å jag ska försöka sova lite nu... och be för att telefonen
inte ringer, eller ska jag be för...ja. Kanske går det lättare att somna om jag tänker på det hon sa igår "åh, mitt älskade lilla barn". Med sin hand på min kind... och med mindre smärtor.
.


Carolina och jag haft en fin kväll. Vi pratar mycket om Sven-Erik nu... när hon vill. För hon har ju förlorat en förälder länge nu... och det är viktigast ändå.


2 kommentarer:

Kajsa sa...

Så hon kämpar hårt mamma din,och ni alla andra som finns där för henne, så modiga och starka ni är.
Tänker på er dagligdags! Varma stora kramar

Laila sa...

Hon är stark din mamma... och envis. ;-)
Kan man säga att jag på sätt och vis vart glad när mammas dödsrosslingar kom? Outsäglig sorg och en stor ömhet och tacksamhet över att hon slapp kämpa mer. ♥