måndag 25 juni 2012

Rabarbersaft, päronpaj och glada skratt...

... låter som en glad somrig rubrik där livet pågår med semesterplaner och vardagslycka,
Den låter inte som en rubrik där  livet handlar om att någon ska förlora det..
Ändå är det dessa ord som bäst berättar om ännu en vacker dag med mamma... rabarbersaft, päronpaj och glada skratt.

Idag hade jag köpt med mig rabarbersaft till henne. Hon sa flera gånger "men oh så underbart gott" när jag gav henne med sugröret.  Så frågar hon var Carolina är, och jag säger att hon är hemma och bakar päronpaj.
"Ja, den vill jag inte smaka...  för vi ska inte äta upp kakan för Carolina" säger hon då.
"Men nog skulle det vara gott att smaka en bit" retas jag.
"Ja,  har du nån päronpaj att bjuda på då?"
"Nej, men jag har rabarbersaft... vill du ha det?"
"Ja tack, gärna." Säger hon... och gapar!
"Nej, mamma... det kan inte gapa... det är dricka... ett sugrör".
"Jaha, så här" säger hon,  och gapar ännu större.. som om jag skulle stoppa in en jätte-jätte sked med päronpaj.
I det ögonblicket... nästan samtidigt som hon gapar så där stort... så ser jag att det går upp ett ljus för henne.. och hon börjar skratta. Hon skrattar högt och hjärtligt... och jag kan inte heller låta bli att skratta. Så säger hon:
"Var är mamma...  åvad hon skulle tycka det här va roligt... gapa som en fisk"  Hon fortsätter skratta.. Fast då känner jag hur skrattet liksom fastnar i halsen...   och det blir svårt. Hon pratar rätt ofta om sin mamma nu...

Den här stunden sparar jag i mitt hjärta. Tillsammans med all närhet, stryka på pannan, och de varma kramarna. Det jag inte vill spara är hennes... ja, hennes ögon, som ser drogade ut, och för det mesta tycks befinna sig någon annanstans idag. Hennes rädsla som skiner igenom ibland. Hennes rosslande andning, hennes tickande titanklaffar som hörs om man ligger för nära på kudden bredvid henne, hennes synliga blodådror i pannan som man hela tiden ser hur de töms och fylls på...  det vill jag inte heller spara.

Nej, jag vill minnas varje stund med henne som den vackraste gåvan av kärlek och glädje.

(Precis som med Sven-Erik, tänker jag nu. Att få ge honom allt jag hade av glädje och tjohej tjohej, hur spelad den är var många gånger, så var det den största gåvan att få... hans glädje och kärlek!!
Han behövde det då. Hon behöver det nu.  Å då är det väl en gåva om man kan få ge det, tänker jag... att hjälpa någon, menar jag. Nej, inget mer Sven-Erik nu... bort bort bort. Tänker jag mer på det just nu så dör jag.)

Imorgon förmiddag ska jag gå ner på stan och ha lite "stockholmsmys" med Carolina.Det är viktigast... också.  Å då det inte blir någon resa för oss i år...  då får man fixa till det hemma.
Så åker jag upp till mamma på eftermiddagen.

Sen... och som slutkläm på det här röriga skrivet... päronpajen VAR jättegod Å tillsammans med "Lotta på Liseberg" så blev det en bra kväll!!


2 kommentarer:

kajsa sa...

Man måste nog bära med sej det bästa eljest orkar man inte. Tänker så mkt på er! Kram

✿Ewa sa...

Jag känner såväl igen det du beskriver..när ens gamla mamma pratar om sin mamma...Det lämnar en känsla av overklighet efter sig. Kanske är det så här när vi blir gamla, att nu och då möts?

En hjärtinnerlig kram till dig och Caroline