lördag 16 juni 2012

Tack käre Gud...


... för fikat idag.
Tack också för att jag även idag fick vara nära min mamma.

Men mitt i allt det svåra så kan jag inte låta bli att undra hur min andra sorg kan vara så osynlig? Kanske är det som det alltid har varit... det är ju bara jag.

Imorgon är iallafall en ny dag... med mamma, hoppas jag. Det är det enda viktiga nu... annat får vara så länge.

Inga kommentarer: