Att vakna...

.. med solen som värmer ens tår, är inte alla förunnat. Jag vaknade nyss med solen som täcke, kände värmen på mina fötter, och tänkte, lite nyvaket sådär: " Bra täcke det här...!"

Nu har jag druckit upp kaffet... Carolina har vaknat... Pontus P ligger här bredvid mig med tassarna i vädret... och jag tänker: "Ja, men det här ska också bli en bra dag... bestämmer jag.

Carolina ska åka iväg och plugga med en klasskompis...
Jag ska mysa på lite hemma...
Å ikväll ska vi fixa till någe mys...

Tack solen!

"Vänner är de systrar och bröder

... vi själva väljer!" Kanske för många bara en sliten klyscha, men för mig en insikt om hur jag vill att mitt liv ska se ut framöver. Jag vill välja de som finns där... och inte de som... ja, nu skulle jag skriva någe om svek och trista människor... men jag känner att jag tänker inte göra det ikväll.

För ikväll är Carolina hos storebror Jonas... dagen har varit bra med frukost på MVG-gallerian, tillsammans med kontaktpersonen... sen inköpet av en vit pelargon till mig själv, och så kvällen som har varit rätt ok, den med.

Då ska man inte, vad man än gör, förstöra bra-tänket med sådant som bara gör ont. Nej, då gör man som jag ska göra nu... kokar mer kaffe, och fixar en "go-macka"!

För så är det ju... "Alla sätt är bra - utom de dåliga!"

(Men det blev då verkligen ett klyschigt inlägg, det här...!! Nåja, då får det bli så ikväll... jag har lite ont i huvudet också, känner jag... så nu är det kaffedags!)

Nytt liv...

,.. kan man hitta, bara man letar lite.

Det var dans på Tomtebo...

igår. På Sjöjungfruns boende för dementa. Å jag var inte där...
Men SE var säkert med och dansade. Jag vet ju att han har börjat dansa lite sedan han blev sjuk. Han... min lilla gubbe som jag bara sett dansa en gång förut... med mig, då vi dansade vår bröllopsvals på Harrsjöhöjdens bygdegård. Då... 1990. Märkligt att en sjukdom kan förändra någon så...

Tanken slår mig... i år firar vi 20 år som gifta. 20 år.
Å jag kunde inte ens åka dit igår och dansa med honom...
Visst kunde jag enkelt skylla på att jag glömde bort det... för det gjorde jag. Igår kväll kom jag ihåg... "javisst ja, det var ju idag som de skulle ha dans...!" Men kanske var det mitt undermedvetna som bestämde sig för att jag inte skulle orka åka dit.

Å så får jag försöka svälja bort det dåliga samvetet idag... och svälja än mer då jag vet att de från demensboendet skulle åka till Ålidhemskyrkan och "gofika" idag... och att jag inte kommer att följa med dit heller. Det bestämde jag nu... precis nu.

Det är jobbigt sånt här... längtan efter honom som jag dansade med en enda gång... då i vit kostym och med svettpärlor i pannan, och nu inte alls... med tofflor och tom blick. Nä, usch, nu lämnar vi det här ämnet...

..........

Carolina. Hon skriver sällan på sin blogg nu. Jag vet inte riktigt varför... så jag måste nog försöka att skriva lite "å hennes vägnar". Som igår... då hon kom hem ensam från promenaden med Leif. Hon sa: "Mamma, jag sa åt Leif att han fick gå hem... jag sa att jag kände mig så ledsen... å jag ville bara gråta åt allting... å jag längtade efter pappa!"
"Men lilla gumman... vad sa han då... försökte han inte trösta dig då?" frågade jag.
"Nja.. han sa bara.." ja, jag vet inte vad jag ska kunna göra åt det".

Då får en mamma rycka in. Så hon fick gråta ut det hon behövde få gråta ut... få berätta, lite osammanhängande sådär, om hur jobbigt allting var... nationella proven nu... bästa klasskompisen som förändrats... Leifs oförstående... och så sist... naturligtvis... hela hennes innersta längtan "min lillpappa... varför är han inte här... hos mig NUUU!!"

Å som den kloka mamma jag är (hmmm!!), så förstod jag ju att hon behövde få ur sig det här nu... få vara svag, lite liten kanske... och få tycka, och prata om, att det är svårt... inte bara försöka hålla masken hela tiden. Å försöka vara stark och klara av...

Jag förstår också att när dessa stunder kommer så behöver hon sin pappa allra allra mest... och då måste han få finnas här hos henne... i hennes saknad! I hennes längtan. Å när mycket annat blir svårt så blir hennes längtan efter pappa den svåraste att bära...

Jag sa sedan till henne: "Jag är så stolt över dig, gumman... för att våga visa att man är liten o rädd... ledsen och behöva få gråta... du vet, gumman, det är bara de verkligt starka människorna som har mod till det... och det betyder att du har mycket mycket styrka inom dig." (Å det här var viktigt att säga till henne... då hon allt som oftast kämpar med att försöka låtsas hur stark hon är... och hur bra allting går. Hon är ju inte för inte sin pappas dotter!! SE var också sån... )

"Tror du det, mamma?" svarade hon. Lite hoppfullt sådär...

Idag fick jag en kram...

... av en tjej på Rk. En ung tjej... och en av de där mest modiga och starka människorna som man bara tackar livet för sen. Att man fått möta. De som förmedlar, ofta väldigt ödmjukt, vad verkligt mod handlar om.
Hon har gått igenom mycket i sitt unga liv... mycket. Å ändå så har hon styrkan att möta det varje dag...
Jag kan bara beundra henne... och vara tacksam. För det jag har ändå...

..........

Jag har skrivit om annat också... men det fick sparas som utkast. Jag blev för trött...
Men kramen var viktig att få bli berättad om ikväll... någe vackert att minnas.
"... alla människors möten borde vara så."

Alla samtal...

... är viktiga. Nästan oavsett vem vi pratar med...
Alla ger de oss något... påverkar oss på någe sätt.. lär oss kanske något... men framför allt så tror jag att det för många människor är en ren livlina för överlevnad. Bara det att få prata med någon...

Idag har det varit lite ketchupeffekt på pratet, tycker jag. Somliga bra... och somliga mindre bra.

Samtal med SE.
Jag ringde till Tomtebo. Kände imorse att "jo, men det känns bra idag... å jag vill så gärna prata med honom lite... höra rösten på honom". Först pratade jag med Ulla, hans kontaktperson på boendet, och som berättade att allt var bra med SE... så där som vanligt... och vi pratade lite om torsdagens kyrkbesök och så. Hon sa: "men du får absolut inte känna någon press om du inte kan komma... ibland är det ju bara så att man inte kan... å det kommer ju fler tillfällen!" Hon är verkligen en klippa, denna Ulla! Både för mig och SE nu...

Sen fick jag SE på tråden... och fast än jag visste... att både tal och språk förändrats och minimerats nu... så blev jag så... ja, det kändes svårt att kvittra på om väder och vind... hundpromenader... och hur han mådde... hur jag mådde... när han för det mesta bara svarade ja och nej.
Inte ett enda tecken på igenkännande eller reva i minnet. Inte förrän jag sa:
" Men du... vet du att Carolina har skaffat en pojkvän?"
Då hörde jag reaktionen i rösten... revan i molnet av förvåning... kanske för att han hörde Carolinas namn... han sa:
"MEN VA???" Högt och tydligt.. och han lät riktigt förvånad.
En förvåning som varade i... ja, kanske några sekunder. För när jag sedan sa att "jo, men du vet hon är ju 19 år nu, Carolina... så vi har väl inte annat att vänta oss nu" så svarade han bara "mmm..", enstavigt och liksom... ja, tomt. Revan hade slutits lika snabbt som den kom. Jag visste att jag fick vara både glad och tacksam för den lilla reva i molnet som han hade visat... och det var jag ju. Är jag ju...
Vi pratade en stund till... sedan lovade jag att ringa senare... "ja, gör gärna det" svarade han. (En standardfras som jag hört många många gånger nu.)
Sedan gick jag länge och funderade på hur, och om, jag ska fortsätta dessa samtal... men det ska jag skriva om sen.

Samtal med svärmor.
Jag ringde, som jag ofta lyckas med, mitt i "ja, jag satt och sticka-stunden"! Som vanligt så ville hon veta hur det var både med oss och SE. Å lika vanligt så har hon fortfarande mycket svårt att förstå att SE inte bor hos oss längre... att han är sjuk... inte har något arbete... och att han bor på Tomtebo. Jag försöker som alltid förklara så skonsamt som möjligt...
Men vi pratade om annat också... vädret... stickningen... hur det går för mig på Röda Korset... hur Carolina har det i skolan... hennes förkylning... vad hon ska göra idag... och så vädret igen.
Vi avslutade med att hon sa: "Ja, då får du ha det så bra idag... och du ska ha mycket tack som ringde!"
När vi lagt på så skämdes jag. Skämdes för att jag är så dålig på att höra av mig. Å än fast vi pratar minst två gånger i veckan. Jag skulle kunna ringa till henne varenda dag... för hon skulle behöva det. Hon sitter för det mesta ensam... och vad kostar det då mig att slå henne en signal om dan... jag vet ju hur mycket det betyder för henne att få prata med någon. Jag får skärpa till mig här...


Samtal med AF.
Å de samtalen är inte så mycket att skriva om, tycker jag. Idag kändes det dessutom mer jobbigt än vanligt, då det precis innan hade snurrat till i huvudet ordentligt. (Men det gick över... och jag fick lite huvudvärk istället.)
Men ett samtal blev det... om än jag gick därifrån med ungefär samma förutsättningar som innan... vi fortsätter som tidigare... sju timmar per vecka på Rk.


Samtal med den gamla damen.
När jag gick ut från AF, så stod den gamla damen där. Som om hon stod och väntade på någon...
Jag noterade att hon stod där, men huvudvärken ville gå hem.. så jag gick rätt fort. Hon stoppade mig med orden:
"Ursäkta mig, lilla fröken ... tror ni att ni kan vara så snäll och hjälpa mig?" En fin äldre dam i vita handskar, och med uttalad stockholms-dialekt.
"Ja, visst... var det något särskilt?" svarade jag.
Då kom hon fram till mig... tog mig helt världsvant under armen, och förklarade:
"Jo, ni förstår... jag måste till frissan på andra sidan gatan... och jag ser inte så bra... ja, jag fyllde 90 år i förrgår... och mina barn bor i Frankrike allihopa" sa hon, i nästan ett och samma andetag.
"Ja, men självklart... är det frissan där borta?" Vi började gå... i hennes takt.
"Ja... och du vet här har jag bott sedan... ja, urminnes tider... min man var officer, förstår du... och vi har 4 barn... och här har de verkligen gjort om... alla björkar som är borta... och här var det ett daghem tidigare.. och här... " ja, så pratade hon på hela vägen fram till frissans dörr.
Å jag måste säga... för mig var det helt magiskt underbart roligt att få lyssna på denna kvinna. Å jag tänkte... tänk att få bli 90 år... ha vita handskar... och ta sig till frissan själv (ja, med lite assistans då...)! Det är få förunnat, tror jag... och att få uppleva, och få följa med, en sådan människa på en livspromenad till frissan... ja, det kan man bara ta emot som en stor gåva av livet. Å märkligt nog... då jag sen följde henne tillbaka från frissan till hennes port... så var huvudvärken borta!
Å för mig var det ett av mina vackraste möten...


Å sen kom jag hem... å Pontus P fick nöja sig med "ska vi gå ut och kissa, gubben" som längsta samtalspratet.

Nu är dagen slut... och även alla de viktiga samtalen. Å fast jag är trött nu... så var alla samtal livlinor på sitt sätt.

Imorgon är en ny dag..

(... oj, vad långt det blev! Men det är väl som med samtalen idag... rena ketchupeffekten!)

Med mina mått mätt...

... så har det varit en ganska bra dag idag. Så känner jag för alla dagar och stunder som känns överlevnadsbara. Å som jag sedan kan summera "ja, jag fixade det rätt bra idag också" när kvällen kommer...

Idag gjorde Carolina och Leif en handla-lite-mat-utflykt till Willys med bussen... idag, liksom de flesta dagar nu, så hade jag bara lite yrsel... idag ringde jag till min lillebror K, den ende i "min familj" som jag har någon kontakt med nu... och idag hade jag dukat fint till middag för tre... Carolina, Leif, och jag.

Så nu skriver jag... ja, jag fixade det rätt bra idag också!

..........

Den fina bilden med den bärande texten "Bless this house oh lord we pray, make it safe by night and day" visar ett underlägg från Svenskt Tenn som jag fick i födelsedagspresent av SE:s familj för många år sedan. Jag tycker mycket om den.
Jag har den liggande på bänken i köket... och jag känner mig rätt övertygad om att han "blessar" på rätt bra, trots att jag misströstar ibland.