tisdag 21 september 2010

Ett ljus kan vara en kjol...

... eller ett hundben! Det beror lite på hur man vill se det.

Jag sitter som vanligt i rumssoffan, och i bakgrunden går teven med "Vakna med The Voice". Det är programmet som går här varje morgon... Carolina vill se det... och jag tänker sen, när hon har gått till skolan... att det är skönt att höra folk prata. Att det inte blir så tyst...

Kjoltänket... eller att börja använda kjol, ser jag som ett ljus i rätt riktning. Något nytt... något eget... och något som jag började med när SE flyttade hemifrån. Men det brukar bli strid om strumpbyxorna... och jag får ofta leta dem, förhoppningsvis ännu hela, inne på Carolinas rum.
Kanske är det inte så mycket att orda om... att börja använda kjol... men för mig är det ett litet tecken på att något nytt kommit in i mitt liv. Så ett ljus...!

Sen... gåvor. Att få en gåva given med hjärtat, är och kommer för mig alltid att vara, en handling som avslöjar goda hjärtan. Vad sedan gåvan i sig innehåller är inte det viktiga... det kan vara ett ord, en kram... en biobiljett.. en tanke... ett mail... en miljon.. en... ja, nästan precis vad som helst. Det viktiga, det absolut viktigaste för mig, det är att den givits av någon utifrån någons hjärta... och att jag ger utifrån vad jag, utifrån mitt hjärta, tror att någon behöver... och inte enbart vad jag är beredd att ge. Det är för mig ljus som bär så så framåt...

Som till exempel, ett litet egengjort hundben av skumgummi och plasttejp som ligger utanför vår dörr en kväll!
Både Carolina och jag blev så rörda. Någon hade, när vi kom hem från kvällspinken med Pontus P, lagt ett sådant litet hundben precis nedanför vår dörr.
Det var så vältejpat... och vi förstod att den som gjort det fått knåpa på en bra stund, för att få till skumgummibiten så att det skulle se ut som ett hundben.
Vi höll nästan på att börja gråta... tänk vilken stor stor gåva att få!! Någon som gjort sig sådant besvär... någon som givit med sitt hjärta. Man hittar nästan inte orden för att beskriva en sådan vacker handling!
Å vi tror att det är en kvinna i vårt hus... som vi träffat några gånger i trappuppgången... pratat lite med... och som alltid brukar prata med Pontus P. Så vackert givet... och precis vad som gjorde herr Pontus P glad!

Denna, för oss, så storslagna gåva får också symbolisera någonting annat... det jag inte skriver om.. men det jag genom berättelsen om hundbenet nu tackar för.
Till alla er därute... alla ni som ger utifrån era hjärtan... oavsett vad. Tack snälla.... ni är ljus!

3 kommentarer:

Eleonora sa...

Älskade vännen - så fint du skriver. Vi har ju talat om det är med att försvinna litet i taget och det måste vara grymt för den som sörjer. Att inte riktigt veta ... att inte förstå var den andre befinner sig ... att bara måsta ta till sig och försöka fortsätta det egna livet. Grymt och kvävande. Du kämpar på med ditt liv och varje dag är en framgång. Det underbara med dig är att du kan glädja dig åt så många olika saker bla åt att klä dig i en kjol och att orka ta till dig de glädjeämnen som kommer till dig i olika former. Och att se framåt! Om det går i snigelfart så är väl det ok, bara det går framåt.

Sötaste Elisabeth - go och rar är du och en riktig liten kämpe. All lycka vill jag ge dig och önskar att du ska fortsätta finna den i alla de olika skepnader som den visar sig för dig. Tusen kramar!

Elisabeth sa...

eLEONORA: När en sådan här gåva, som dina ord nu, ges till mig... då blir jag ödmjukt tyst. Det vackraste vackraste, och bärande, betydde dina ord nu, Eleonora... och jag ska alltid, med all min tacksamhet, tacka änglarna för din vänskap. Hela du är en gåva... tack snälla! Varm kram.. från en trött en!

Vida sa...

Vilken fantastisk gåva :-)