... skriver jag om den här dagen. För det blev ingen bra dag att fånga .... annat än för att kasta i glömskans soptunna. En mycket dålig dag...
Jag märkte det tidigt... SE var inte alls på bra humör! Rastlös och frustrerad gick han omkring och fnyste och puttrade.... allting var fel på, och det smälldes i skåpar, tidningen knövlades ihop och kastades, skällde på Pontus P, kastade småsaker omkring sig.... men när jag frågade: "Hur är det idag, lilla gubben?" så svarade han bara: "Vadå, det är bra!" Kort och irriterat...
Jag förstod ju att han inte kunde förklara... inte se, eller förstå sitt eget uppträdande. Så... jag gjorde iordning fika till oss båda i köket, drog på mig min allra allra bästa clown-kostym (ja, det kändes så), och så satt vi och fikade, och jag skojade och skämtade som om jag aldrig gjort annat... sen tog jag omkring honom och vi stod så en bra stund... och jag tyckte han blev lugnare... men sen bröt ju helvetet verkligen löst...
Stod i duschen när Carolina bankade på dörren... "Mamma, mamma släpp in mig, jag måste få komma in" halvskrek hon, och jag hörde direkt... paniken och gråten... "Det är öppet" sa jag, samtidigt som jag stängde duschen för jag förstod ju att något hade hänt... visste nästan vad... och lika snabbt som hon var inne, och noga låste badrumsdörren... lika snabbt kom den
vissheten.. "Mamma, pappa tänkte slå mig med skohornet" sa hon... med förtvivlad helvetesgråt... för nu släppte rädslan... där i tryggheten i badrummet med mig. (Min förtvivlan, ilska och sorg, vanmakt, hat, rädsla, kärlek, värme....ja, alla dessa känslor som poppade upp i det ögonblicket.. de fick stoppas ned snabbt igen.... gud, om han hade varit frisk, så att jag bara hade kunnat gå ut från badrummet och ge honom en riktig och välförtjänt utskällning.. men nu..? Nej nu var det Carolina som gällde.. min lilla lilla strumpa, som måste ta emot detta elaka och sjuka från sin pappa... för vilken gång i ordningen?)
"Men lilla gumman, vad hände nu?" sa jag så mjukt jag bara kunde.
"Jag vet inte... först stod han i köket och svor.. å sen när jag stod och blåste håret så kom han och var skitarg för att jag stod i hallen med blåsen... "akta på dig" och sen så..." sa hon, och sen bara grät hon en lång stund.. (gode Gud... ge mig styrkan att kunna trösta allt vad jag förmår nu... för det här gör ont.. min lilla gumma...)
När hon lugnat ner sig lite så berättade hon vidare: " han tog bara skohornet och tänkte slå, mamma! Bara för att jag stod i vägen.. men jag hade ju flyttat på mig... men han höjde... och tänkte slå mig... o jag vart så rädd... "passa dig", sa han... o jag... mamma, jag blev så rädd.."
Jag stod länge och tröstade och kramade... hur många gånger har jag sagt det nu? Att pappa inte rår för det, att det är hans sjukdom... att han skulle dö om han förstod, att hon alltid varit hans ögonsten... hur många gånger har jag tröstat henne med de orden? Det här går snart inte längre... hon far så så illa! Snart måste jag hitta en annan lösning.. och jag vet ju det... mycket snart! För Carolinas skull...
Han satt och läste tidningen när vi kom ut från badrummet.... för honom hade ingenting hänt!
Sen gick jag och Carolina på promenad till HM och Coop... ! Hon mår inte bra... hon försöker och försöker... skolan, kompisar, killar.... små problem. Pappas sjukdom...stort problem. Tillsammans håller det på att bli för mycket för henne ... och imorgon ska jag ringa till min kurator på Geriatriken, och boka tid för henne där!
Jag köpte en väska till henne på HM.. en väska som hon önskat sig länge. Hade inte råd egentligen men... hur lätt är det? Jag vet att man inte kan köpa lycka för pengar.. men det var ändå värt varenda öre att få se ett litet leende... efter den här morgonen!
SE:s humör blev inte bättre... så hela eftermiddagen och kvällen var det tjo och tjim, kramar och pepp! Alltför att hålla det någorlunda lugnt här..
Såg två filmer ikväll som jag visste att han tyckte var roliga...
Nu kastar jag den här sorgliga dagen i soptunnan... och ber till Gud ikväll att det måtte bli en bättre dag imorgon! För sådana här dagar... ja, det har jag inga ord för längre... bara fruktansvärt fruktansvärt tungt..
16 kommentarer:
Åh, älskade du!!! Så hemskt att se din älskade dotter så väldigt rädd och upprörd och inte kunna tala om för personen som gjort detta hur fel han gör. Han rår inte för det. Men var ska ni göra av alla era känslor??? Ni måste få ordentlig hjälp med detta. Jag tänker fortfarande lika mycket på dig även om det varit skralt med kommentarer. Stora varma styrkekramar...
Tårarna rinner... för dig men allra mest för C... vilken börda att bära när man är så ung...
Jag saknar ord här, men mailar dig istället.
Omtankeskramen lägger jag om dig
Det är så sorgligt, så tärande, så fruktansvärt hemskt.
Stackars er allihopa för att ni hamnat i denna svåra situation.
Det gör så ont att läsa......
Hoppas att ni får en bättre dag idag av hela mitt hjärta för det är ni värda.
Allt gott och en stor kram till dig, SE och Carolina.
Kramkram
Lilla gumman .. du tröstar mig på Kafferasten .. jag, som just nu springer rundor, vet inte vilket ben som är bäst att stå på.. du vet ju min historia.. så läser jag din dag ..
Vad ska jag säja, vilka ord ska jag hitta ..
Jag tror och tycker du är en fantastisk människa, men så här kan ni ju inte ha det..
Din dotter mår så dåligt och du själv går mycket snart på riktigt i sönder ..
Många gånger går det så bra att sätta på sig clownansiktet och dra på de där kläderna, MEN ...
Hoppas innerligt att dagen idag blir en annan dag ..
Kramar från mig vars mamma nu finns
i läkarnas armar.
Jag håller andan medan jag läser om er dag. Att ni ska behöva leva detta liv. Jag önskar att ni skulle få det lugn och den ro, som ni behöver för att hämta andan och energi att orka.
Jag tänker på er ofta.
Så svårt, så svårt för er alla.
Ser att du vet att ni snart måste få någon slags förändring.
Kanske det blir bra att kunna få chans till att koppla av någon timma då och då i alla fall.
Inbillar mig inte att det någonsin går att koppla bort detta, även om SE får något annat boende.
Tänker mycket på er.
Kramar från mig här i Bollebygd
Så ledsen i hjärtat jag blir. Om nu ilskan hos SE övergår i handgemäng vore det kanske bäst att ta tag i framtiden direkt. För Carolinas skull, hon har ju sin framtid framför sig. Den styrka du visat att du besitter kan säkert ge dig kraften att ändra era livsvillkor. Du sötaste Elisabeth allt kraft och styrka önskar jag dig att handla som du anser bäst. Många många kramkramar
Oj, vad ni har mycket nu...Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det är. Stackars Carolina...Att behöva uppleva sin far på det viset och stackars dig som inte vet vilket ben du ska stå på. Att ni orkar, fast det gör ni kanske snart inte mer.......Hoppas att idag blir en något finare dag. Kramar från Annika.
Vilken dag för er...ja ni måste verkligen få lite hjälp, hur länge skalldu/ni orka, skönt att du bokar tid för flickan till kurator, du behöver få vara mamma...man saknar verkligen ord för hur mycket ni går igenom just nu...tänker så otroligt mycket på er, jag kommer ihåg hur min svärfar var i sin sjukdom,,,ohyggligt...verkligen upp och ner vända världen..ibland si och ibland så...ute och gick och försvann...ja ni har det verkligen jobbigt, kram på dej från kicki
Herregud vilken jobbig och svår situation du är i.............saknar ord.
Ena sidan maken som blivit svårt sjuk och får "beteendestörningar" han inte kan kontrollera.
Andra sidan dottern som hamnar i "skottgluggen" och däremellan du som försöker slå knut på dig själv för att orka med.
Och att behöva vara den som fattar beslutet att nu "går det inte längre"!
Kram på dig!
Sötaste vännen! Hur tacklar man ett sådant problem?! Åsnan mellan två hötappar... med clownmunderingen på... Det håller inte i längden... Lätt att säga när man sitter, som jag, långt ifrån. Hur hjälper och stöttar man dig på bästa sätt?
Många är de gånger jag läser dina rader.... stänger ner din sida... måste liksom smälta allt innan jag kan lämna en kommentar. Många är gångerna då jag inte finner orden, så då låter jag bli att kommentera.
Jag önskar så jag kunde hjälpa!
*kramar om*
Blir verkligen alldeles gråtfärdig när jag läser om er olycka! Och blir så rädd för att de ska hända mig själv, det är så jobbigt nog att ens veta att Ni behöver leva så.
Jag har varit så dålig på att kommentera dina inlägg, men jag läser allt, och nu kändes det verkligen som att jag var tvungen att kommentera. Du berör så djupt och illa!
Jag är så ledsen för er skull. Ingen ska behöva leva med olyckan, oron eller vissheten om vartåt det barkar. Det är inte humant.
Många kramar!
Kära vännen, om du visste vad jag önskar att jag kunde göra något. Jag blir alldeles tårögd när jag läser. Mina allra allra varmaste tankar till Carolina.
Till dig önskar jag avlastning. Jag förstår att du känner att du måste orka, för allas skull. Men hur ska du orka? Åh jag önskar jag kunde hjälpa dig. Skickar mängder med omtanke, en arm som stöttar och en hand som stryker din kind.
Stor stor kram.
Oj oj... tänkte på ditt och dotterns dilemma när jag läste. Det är en så hemsk sjukdom som smyger sig på och förändrar den som fått den. Önskar jag kunde ta bort alla sjukdomar här i världen... men inte ens läkarna kan ju det. Suck!
*kramar om er*
Älskade vän, så himla jobbigt ni har det! Att se en älskad förändras, bli sämre, utan att kunna påverka nämnvärt måste vara oerhört plågsamt för alla er. Ni kan inte ha det så här! Hoppas innerligt från mitt hjärta på en förändring snarast för er alla.. Tänker på er och Massor med det varmaste av styrkekramar till er alla!!
*Kramar om* länge, länge...
Jag har suttit och läst en stund hos dig, och scrollat mig neråt. Din och dotterns situation är ohållbar. Rent objektivt, utifrån sett, skulle jag önska att du kunde välja din dotters väl och ve framför makens. SE mår inte bättre av att ni båda sliter ut er och bara gråter. Visst vore det tufft att "lämna bort" men som jag har förstått det fungerar det inte, och hans humör tar kål på er till slut.
Jag vet att man inte ska ge andra råd - men jag kan inte låta bli. Du har också rätten till ett liv, och din dotter har rätten att ha en mamma som orkar. Som det är nu, får jag intrycket att allt kretsar kring din makes rätt till ett liv och ni två bara gråter och lider.
Hoppas du inte tycker att jag lägger mig i, men jag blir så ledsen av att läsa om din situation. Det finns väl besökstider? Du ger ju inte upp honom som person!
En stor kram från en som lät sin mamma bo på långvården när hon inte kunde - fast ville - klara sig själv.
Skicka en kommentar