onsdag 10 oktober 2007
Inatt sov han på häktet...
... inatt sover han där igen! Min bror... min lillebror, som jag inte för så länge sedan lekte sjörövarfabbe med. Han som var stolt kapten på sitt skepp, och stod där uppe på skrivbordet och spanade ut över Söderhavet. Jag som var kaptensfru och satt under skrivbordsdäck och lagade mat i tomma kastruller. Han var sex år, och jag åtta.
Nu sitter han på häktet... igen. Misshandel... igen. Alkohol... igen. Borderline... igen.
Var började skeppet sjunka? Var hoppade jag i land och lät honom styra vidare...ensam? När styrde han skutan vidare mot undergångens horisont? En liten sjörövarfabbe som sen inte kunde navigera rätt i livet..
Han har suttit där förut... hos polisen. På akuten... På psyket... På torken... många gånger.
Resan mot undergångens horisont har varit lång, mycket lång. Som kapten på sin skuta ville han hela tiden testa gränserna för vad båten tålde. Rätt illa visade det sig... oftast hamnade han i sjöslag och svåra stormar, och aldrig vände han tillbaka. Han såg heller ingen livboj som hade kunnat rädda honom, och föra honom tryggt i hamn... hem.
Älskade, älskade lillebror... ska din resa mot undergången aldrig få ta slut? Jag vet att det är försent nu, det vet vi allihopa. Du är bara en spillra idag, ett vrak av den stolte lille kaptenen som en gång stod på skrivbordsdäcket och styrde...
Älskade, älskade lillebror... om jag kunde få en endaste önskan uppfylld just nu.. så skulle jag hämta dig, ta dig i handen och gå med dig hem.. Vi skulle vara sex och åtta år igen, leka sjörövarfabbe med fru. Men den här gången skulle jag ta dig med mig när jag hoppade av...
Men inatt ska du sova på häktet igen.. och snart har du seglat färdigt...
(Fick veta detta ikväll.. av mamma. Han är vårt lilla barfotabarn i livet.. !)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Hur mycket tragedier ska du få ta emot undrar jag. Att stå bredvid två så tragiska livsöden som du så högt älskar. Jag kan inte tänka mig vad det innebär för dig, mer än att det är hemskt. Jag skickar dig alla mina tankar och kramar...
Min vän, kan bara krama om dig och kanske kan det vara en tröst?
Kram vännen min
Mina tankar går till dig och din familj.
Kram
Å... jag har inga ord. Bara en massa tårar.
Tänk om vi alla kunde få en önskan uppfylld...
Så gripande o så otroligt vackert du skriver om något så smärtsamt o fruktansvärt...
Aldrig lätt att stå bredvid o se på... när någon är så självdestruktiv...
Bamsekram till dig vännen
Kramar Om och lämnar sen kvar en stöttande hand att följa dig idag. Ta hand om dig vännen.
Mina tankar går till dig och din familj idag.
Kramar.....
Så vackert skrivit om din älskade lillebror.. kan bara nicka och hålla med dig.. jag är en av alla som hade gjort detsamma som dina tankar styr din seglats.. så sorgligt när människor runt om oss trampar snett och många gånger på en mina som aldrig någonsin kan repareras.
Ta hand om dig och ha det så skönt du bara kan.. är så glad du gillar mina nostalgiska resor i musikens värld med din älskade vid din sida ska du veta..
Kramar
Du skriver en underbar allegori om din lillebror. Vem vet vilken riktning livet tar? Vi kan blicka tillbaka och undra var det gick fel, men egentligen är det som någon sa: "Man måste leva livet framåt och förstå det bakåt."
Jag tänker på dig med värme och önskar att allt kunde lösas med ett trollslag.
Vad tråkigt och jobbigt......men du skriver så fint om det hela!
Tycker du har så mycket omkring dig redan..........
Skickar en bamsekram till dig!
Ha det så bra det går!
Kram igen!
Aldrig försent, Elisabeth min vän, det är aldrig försent men han måste dessvärre vilja själv... Det kan ingen annan göra åt honom!
Tänker på dig, vännen! Stora kramar och axeln förstås, alltid när den behövs!
Livet är så orättvist för dig. Jag saknar ord fullkomligt. Många kramar.
Sötaste Elisabeth, nu blir jag tårögd över din fina beskrivning av din lillebror. Men tyvärr är det ju så att vi växer upp och går olika vägar. Vägar som inte alltid leder rätt. Och vi utvecklas olika. Tänker på dig och känner för hela familjen och för dina rara föräldrar. Många, många styrkekramar sänder jag dig.
Livet är inte precis en lek. Och inte någon dans på rosor...
Så kärleksfullt du beskrivit din bror! Men ta inte på dig någon skuld. Vi har alla våra egna liv att leva - kan inte - och ska inte - bära varandra. Bara stötta. Och det gör du!
Så vackert du skriver, och vilket tragiskt människoöde. Om inte om...
Jag får lysa lite extra för er nu. Du kan sitta här i skenet och bara ha det gott. Kramar
Åh, kan känna din sorg. Men det är aldrig försent för nåt. Stor hård kram till dej!
Så fint du beskriver din bror och dina känslor kring honom. Men du får inte skuldbelägga dig själv. Han måste leva sitt liv, om än det är jobbigt att som anhörig stå bredvid.
Skicka en kommentar