... nu får du faktisk förklara dig lite! Vad menar du nu? Vad är det som vi inte har lärt oss? Om det nu är meningen att vi ska lära oss något...? Jag menar, eftersom du hela tiden envisas med att skicka ner en massa sjukdom och elände... tycker du inte att det räcker nu?
Och framför allt.... med vilka ord har du tänkt att jag ska berätta det här för Sven-Erik???? Och ska jag berätta något alls?
Ikväll ringde Sven-Eriks mamma... och pratade med honom. Av orden som han sa så förstod jag att något var fel... att hon berättade om något allvarligt, men som han inte riktigt kunde förstå... och när jag, efter att dom hade pratat färdigt, frågade hur det var med svärmor, så sa han: "Nja, hon var inte riktigt bra i magen!"
Jag ringde upp svärmor... och hon berättade för mig. Men hon hade inte velat berätta för Sven-Erik, sa hon.... hur allvarligt det är nu.
Sven-Eriks mamma är allvarligt sjuk... och jag måste berätta det! Tror jag! Men Gud, jag vill ju inte... jag vill faktiskt inte berätta det här! Hur berättar man för en demenssjuk person att hans älskade mamma är allvarligt sjuk... ja, det enda jag vet är att jag kan inte visa att jag ärledsen själv.. jag måste vara positiv, och stötta och peppa.. och... ja, jag vet inte!!
Jag vet verkligen inte hur han kommer att reagera! Hans frontallobsskada har ju gjort att den känslomässiga förmågan i stort sett är borta nu... men kommer det en tråd av en känsla så uttrycker han den oftast med ilska och frustration. Han kan helt enkelt inte tolka sina känslor längre... !
Men tänker jag... samtidigt som jag räds den tanken... tänk om han nu faktiskt kan tolka och förstå känslan den här gången? Tänk om han blir så ledsen så han sjunker än djupare? Det är ju faktisk hans mamma... !! Gud, jag vet verkligen inte..!! Är det ingen som kan komma med ett facit på hur han kommer att reagera??
Förra året, när svärfar gick bort, säger en del:
Efter begravingen frågade jag:
"Var det svårt, gubben?"
"Njae det var bra", svarade han. (Inte sorgset...utan mer ett torrt konstaterande..)
"Men jag såg ju att du grät?", sa jag och ville trösta. (Vilken dum fråga av mig...!)
"Nä, det var bara för att dom andra grät", svarade han. (Lika torrt...)
Sven-Erik hade varit på sin fars begraving... jag tyckte det var sorgligt, sorgligt, sorgligt... men för honom var det som om vi bara hade gjort ett trevligt besök någonstans.. idag vet han att hans pappa är borta... men han har inte något minne av begravingen. Någon sorg eller saknade känner har han inte heller...!
En med frontallobsskada har ingen förmåga till abstrakt tänkande... liv och död är abstrakta ting... liv och död är något man inte kan ta på.
Nu blev allt det här ett sammelsurium av tankar och funderingar... men jag gruvar verkligen för att berätta. Ett tag tänkte jag inte göra det.. men det kändes inte heller rätt! Det är ju hans mamma det gäller... men samtidigt tänker jag också: Hjälper jag honom genom att berätta? Varför känns det, ur mitt friska perspektiv så viktigt att han måste få veta? Om jag inte berättar... kan det skada honom? Ska man använda en vit lögn?
Men kanske är det också så... att det är viktigt för svärmor att Sven-Erik vet? Bara att hon vet, att han vet.. kanske det ger henne trygghet, och hon behöver nog honom mer nu.. än vad han behöver henne! Så jävla sorglig är den här sjukdomen...! (Ursäkta sväret!!)
Men jag blir så ledsen... och när ska jag kunna visa det? Det är Sven-Eriks mamma, det är hans systrars mamma... det är barnbarn... alla som står henne nära... och jag får inte gå till Sven-Erik och gråta över att min svärmor är sjuk... även om nu Sven-Erik, mot all förmodan, skulle gråta över sin mamma! Vi kan ännu så länge dela glädje..men sorg och elände måste jag bära själv nu... och såna här gånger är det tufft!
Jag får göra som vanligt... ta ledsamheten med mig i duschen!
Nu ska jag försöka sova några timmar... får se hur jag ska fixa det här imorgon...!!
Men Gud...tycker du inte att det räcker nu? Har inte svärmor kämpat nog???
19 kommentarer:
Oj, oj, oj vännen. Förstår ditt dilemma. Och ännu en börda på dina axlar. Kan du inte ta hjälp utifrån. Fråga en läkare eller någon. Bara för att få lufta dina frågor lite. Du kan inte bära allt själv. Jag önskar så att jag kunde vara till någon hjälp.
Styrka och omtanke till dig min vän.
Känner att mina ord blir futtiga idag så jag håller bara om dig, stryker dig lätt på pannan och bara finns hos dig i mina tankar.
Kram min goa rara underbara vän, alltid.
Jo svärmor har kämpat nog som du mycket riktigt påpekar. Men det har DU med!!! Det här är så hemskt och vidrigt att jag inte vet vad jag ska skriva. Men jag väljer att skriva massa svammel framför att inte skriva något. Mina tankar är hos dig och det är även Nalles. Jag hälsade till henne igår och hon blev glad över den hälsningen! Nu skulle jag vilja åka ut till Arlanda och flyga upp till dig och ta över allt och stoppa dig i säng med en stor chokladkartong vid sängen, massera dina händer och låta dig prata och gråta, prata och gråta i det oändliga... Älskade Vännen, jag finns här för dig så gott jag kan. Kramar...
Ja du Elisabeth, nog kan man tycka att Gud skulle ha prövat färdigt när det gäller din familj. Det är orättvist att du och din familj ska drabbas så plågsamt hårt. Eftersom du frågar, jag skulle inte berätta mer för SE - hans mor har ju talat med honom i telefonen och berättat att det "var något med magen" - och hur mycket som han förstod är ju oklart. Men det räcker för honom i det tillstånd han befinner sig. Hur du själv ska bearbeta detta, kan du bara veta själv. En väninna till mig har samma problem med sin make som du har. Han går varje dag på "dagis" så att hon kan arbeta halvtid och bli avlastad. Finns något sådant i Umeå? Du måste försöka underlätta vardagen för dig själv, om du ska kunna hålla ihop både dig själv och allt runtomkring dig. Kramar till min sötaste vän
Åh, vad ledsen jag blir när jag läser om din svärmor och att hon är sjuk. Jag tycker definitivt att ni fått alldeles nog med sjukdom och elände, inte skulle det här ha behövt hända också! :( Svårt också med beslutet att berätta eller inte berätta. Önskar att jag kunde ge dig ett råd om hur du ska göra. Men det enda råd jag kan ge är att själv känna efter vad som känns bäst för dig och kanske diskutera det med din svärmor, om vad hon tycker känns rätt.
Önskar, som alltid, att jag kunde göra så mycket mer!
Sänder dig många varma styrkekramar och tankar!
Oändliga gånger har jag frågat mig varför vissa människor ska drabbas så oerhört som du/ni gjort. Det känns som det inte finns något slut på sorg/svårigheter av större grad. Många säger att allt har en mening. Kanske det är så. Men vad det ni drabbats av, förstår jag inte meningen i alls. Där går det verkligen isär.
Jag vet inte vad du hämtar din kraft ifrån. Du få ta hand om så mycket att du till slut inte orkar längre. Vi människor klara bara saker och ting till en viss gräns, sedan tar det stopp.
Min första tanke om jag varit i din situation, så tror jag att jag valt att inget säga till din man. Men det var bara en spontan första tanke.
Av hela mitt hjärta önskar jag Dig/din familj allt gott som tänkas kan. En klen tröst kan tyckas i allt det du har omkring dig, dygnet runt.
En varm kram sänder jag till Dig.
Erika
Oj, det blir svårt, som Isabelle säger kanske kan du få råd, och du resonerar faktiskt himla bra fram och tillbaka, kors och tvärs... Kanske du kommer fram till att ni kan hålla det till att SE:s mamma har lite knas i magen eller att ni säger som det är, han kanske inte förstår det eller oxå så gör han det...
Det är svårt, ingen kan råda, alla kan ge alternativen som du själv vet om men vilket av dem eller i vilken blandning av dem det är det du som måste avgöra på något sätt. Svärmor hade kunnat valt att säga rent ut till sin son om hur sjuk hon är, hon hade kunnat sagt det så att det var i ljuset, men hon såg det som svårt att det var enklare att säga som hon gjorde...
Stora kramar på dig vännen! Jag tänker på dig!
Ja eller hur? Räcker det inte nu? Har ni inte lärt er nog? Blivit strkare utan att ha blivit helt knäckta och en massa annat strunt som folk klämkäckt kläcker ur sig!
Jag kan inte ge råd och innerst inne så vill du nog inte heller att vi ska tycka si eller så åt dig. Det blir ändå ditt stora svåra beslut.
Däremot ber jag dig om en sak, fundera på Isabelles förslag, fråga någon om råd, någon som kan och vet för... du har det svårt nog ändå, utan att behöva fatta så här stora beslut själv.
Kram vännen.
Så oerhört svår situation Du är i... som om det inte räckte med hur det ÄR i vardagen... med S-E.... men jag skulle då välja att inte säga mer. ibland kan sanningar göra mer skada än nytta.... kramar från Ylle
Jag tänker på er och önskar att jag kunde göra någonting för att lindra lite, jag skickar mina varmaste kramar!
Du har verkligen haft din beskärda del av sorg och elände och mer därtill. Hur kommer det sig at somiga ska ha allt, meddan andra sorglöst kan glida genom livet? Det är för svårt för att förklara.
Men känn trösten och stödet från oss alla hur du än beslutar dig för att göra.
Kanske kan du tala med någon demenssköterska om vilket som vore bäst?
Jag kramar dig hårt och länge.
Älskade vän *Kramar om* dig!
Så oerhört jobbigt!!
Och så attans svårt!!
Jag tänkte spontant så här..
Gagnar det honom att få veta hur det ligger till.
Eller kommer det att göra honom mera nedstämd, frustrerad och aggressiv?
Ska man tala om precis allting för en demenssjuk människa och hur kommer han att kunna hantera detta.
Det kanske är lugnast för honom och er alla att inte tala om det. Livskvalitén kanske blir större för honom och er om ni låter bli..
Men det är ändå hans mamma och jag skulle kunna tro att man kan känna att man lurar honom om man låter bli.. men det är ju inte av elakhet man gör det..
Men detta är min spontana tanke bara...
Åhh, vad svårt du har det!!
Massor med varma kramar!!
Livet är aldrig rättvist och aldrig enkelt.
Aldrig lätt att förstå - det går inte att förstå.
Här kommer en dikt av Atle Burman.
Det lilla ordet varför
har blivit så stort,
så stort att det finns inga svar,
det ropar i hjärtat
som alltid det gjort:
Säj, varför kan jag bara se
att mörkret ingen ljusglimt har
säj, varför får det svåra ske,
säj, när får alla varför svar?
En enkel liten fråga
har blivit så stor,
så stor för det finns inga svar,
och om man än tvivlar
och om man än tror
så finns samma hjälplöshet kvar:
Säj, varför kan jag inte få
från någon någonstans svar?
Hämtad från dikten "Det lilla ordet varför" från boken "Buren av ljus" av Atle Burman
Kramar till er alla från mig i Bollebygd
Som du säkert förstod så saknade jag egna ord för allt det ni drabbas av.
Det gör ont när jag tänker på hur svårt du har det.
Hoppas att du har någon som du kan tala med och få ut en del av all frustration som du bär inom dig.
Imorgon ska jag på ett föredrag om Demens.
Jag kommer inte ihåg namnet på föreläsaren men hon är visst väldigt omtyckt och duktig på detta ämne.
Ska försöka skriva något om detta under morgondagen.
Så oerhört svårt Elisabeth. Vi kan råda dig till att berätta eller att inte berätta, men i grunden så är det ändå du som måste avgöra hur du tror att SE kommer att reagera. Och hur i allsindar skall du veta det? Det är ju en omöjlighet att veta!
Spontant tycker jag att du skall låta det hela bero ett tag. SE vet ju att mamma är sjuk. För honom kanske "lite" eller "mycket" inte spelar så stor roll. Mamma är sjuk. Punkt slut. Eller? Jag är ledsen för din skull att ytterligare bördor läggs på dig. Men jag tror ändå att för allas skull är det bättre att SE behåller det som hans mamma sa till honom i telefonen att hon är "lite sjuk i magen". Kramar Nalle
Jag kan inte råda dig till något det är du själv som får ta orden de rätta för dig i din mun.. hade jag varit i den sitsen som du är i så hade jag kanske vetat bättre..
Tänker på dig hela tiden och var bara tvungen att ta en kvällstitt..
Kramar om och kan inget annat göra som alla andra här..
Ärligt,, tror jag inte detta har med gud att göra! Alla får vi våra "ok" att bära, förr eller senare. Det tillhör livet på nått vis. Vissa får allt på en gång, andra får det mer utdraget över livstiden,, barndom/tonår/ungdom/o.s.v.
Önskar dej styrka!
Jag tänkte samma som en annan här innan - att din man får gå varje dag till en dagsverksamhet, men jag tänkte också att du måste ha någon du kan gå till och prata med - kanske flera gånger i veckan. Gråt lättar på spänningarna, men det är med orden som vi kan bearbeta våra sorger.
Mina varmaste kramar till dig!
erika: Tack så otroligt mycket för dina varma, och omtänksamma ord! Ord som bär i en alltmer snäv och tuff tillvaro.. tack min vän!
Gick in på din vackra blogg och skulle lämna ett avtryck.. men av någon konstig anledning så kan jag inte klicka någonstans på din sida! Men jag förstår att det finns fler som har det problemet..?
TILL ALLA ANDRA:
Tack till er också, naturligtvis! Jag har sagt det förut, och jag säger det igen... En av mina största önskningar nu är att ni verkligen skulle förstå hur oerhört tacksam jag är för er omtanke och värme... att de ord som ni lämnar här verkligen kan bära en annan människa! Ord är ord.. men när de ges med värme och medmänsklighet till någon... då bär orden någon! Nu bär ni..
Tack alla vackra medmänniskor... tack för att ni finns!
Kram till er alla...
Ps. Då jag oftast inte hinner, eller har ork att skriva kommentarer till er här.. så hälsar jag gärna på hos er istället...
Skicka en kommentar