.... man inte behövde tänka alla dessa tankar som nu måste tänkas. Tänk om alla de problem, funderingar, insikter och lösningar som följt med i kölvattnet av SE:s sjukdom... tänk om jag inte hade behövt tänka dem... tänk om allt detta inte hänt... tänk om SE varit frisk.. Tänk om...
Tänk om man istället hade fått fundera på vad man skulle ha på sig på jobbet imorgon... känna obeslutsamhet över vart man skulle åka på höstlovet... vilken kväll man skulle gå på bio med kompisarna... fundera över framtiden... inse att man hade en räkmacka under fötterna... tänk om de tankarna hade fått finnas kvar där istället.... Tänk om!
Tänk om jag skulle ha varit lyckligare då....?
Ett tänk:
Igår hade jag och Carolina ett av dessa försiktiga prat om framtiden. Vi har inte pratat så mycket om framtiden hittills, bara ibland... när det har känts tryggt att våga lite. Men vi vet ju bägge två att den där hemska framtiden rycker allt närmare, och jag måste förstå, och ge henne allt utrymme som hon behöver för att fråga... att våga fråga... ge henne trygghet att våga sörja, vara rädd, arg... och bara finnas där... hela tiden nu.
Den hemska framtiden... som om det inte vore nog hemskt just nu! Men för oss framstår ändå det absolut mest fasansfulla... den dag vi måste "lämna bort pappa". Hur kan man förstå vad ett barn tänker och känner i ett sådant läge.... att måsta lämna bort sin pappa!!
Men hon kämpar på lika mycket som jag... och hon är mycket mycket starkare än mig! Därför att hon är ett barn, och det är hennes pappa det gäller...
Igår frågade hon: "Mamma, om du träffar någon ny när vi har... ja, du vet.. när pappa inte bor hemma längre, kommer du inte att fara och hälsa på pappa då?"
Den frågan ligger som en klump i magen... den har fastnat där! Trots att jag förklarade, vi grät... och jag förklarade igen, vi kramades... så var hennes fråga en insikt till mig om rädslan hon har för framtiden... rädslan att pappa skulle kunna glömmas bort!! Det gör ont... när hon lider... mycket...!
14 kommentarer:
Många tankar och känslor far genom mig när jag läser dina ord.
De tankarna som Carolina har är säkert samma som de flesta barn i liknande situation tänker då och då.
Jag vet ju inte, men nog kan man väl ana att det är så.
Du svarar henne och säkerligen tar hon i det, men man måste prata, och prata, och prata om detta många, många gånger.
Kramar till er från mig här i Bollebygd
Ja, om det vore till någon tröst så kan jag säga att jag har tre pappor... En biologisk som dog när jag var arton, en pappa som tog platsen i hemmet sen jag var liten och en som stormade in när jag var lite äldre...
Min pappa är och kommer alltid att vara min biologiska pappa som inte finns längre och som jag aldrig riktigt fick vardagskänna...
Min pappa som fanns i hemmet sen låg ålder betyder vissa saker för mig och den pappa som stormade in när jag var runt tio betyder andra saker för mig men alla tre har sin egen betydelse... Men pappa är alltid pappa!
En pappa eller som för mig flera typer av pappor glömmer man inte bort, man minns om man tillåts minnas... Om man tillåter sig själv att minnas... Ingen kan ta någon av deras plats.
Mycket svårt vännen och jag förstår att det är såna tankar som rör sig hos Carro. Samtidigt är nu, nu och sen, sen...
Stora kramar sändes i ilfart till er bägge och nu extravärmefyllda:)!!!
Jag har kommit in här till dig någon gång då och då och jag vill sända dig en stor-stor kram som så bra skildrar det som blev er vardag och jag beundrar dig mycket för din styrka. Jag förstår att du själv kanske inte känner dig så stark. Men dina ord känns starka...mitt i allt och trots att du skulle kunna ligga i sängen hela tiden med täcket över huvudet och bara gråta så ger du ord till dina tankar. Så att vi andra får veta så att vi andra får en liten aning om hur det är att leva med en älskad person som alldrig blir som förr...
Vi vet så lite vad som väntar oss runt hörnet och det är nog tur det...
Kramar
Alla människor funderar nog alltsom oftast på Tänk om ... Speciellt golfspelare kan jag säga, dom tror alltid att OM dom bara hade spelat bollen 1 meter närmare hål, så hade den gått i. Ofta hör man Tänk om bara ... Men det riktiga livet blir inte riktigt så tycker jag. Alla de fina stunder SE och du haft har ju format er båda som de människor ni är. Att det sedan blev en sjukdomsbild som smög sig in mellan er, det är ju också livet, även om det är mycket tragiskt. Det ni haft som varit gott kommer alltid att vara gott. Pappa blir ju inte avpolleterad bara för att man själv inser att det behövs fler än en person att ta tag i hans levnadsdagar. Många besök, promenader och bara lugnt umgänge kommer ju att kunna fortsätta. Jag förstår att du undrar och försöker planera, mycket för Carolinas skull. Men får du vänta med planerande just nu, och ta tag i saken när det blir aktuellt. Lev i nuet. Söta Elisabeth och Carolina - all styrka i världen sänder jag er. Sköt om varandra och även lilla pappa. Kramar i massor
Åh, hemska tanke hos Carolina. Men jag vill hjälpa dig att försöka vända det till något lite positivt. Hon vågade fråga dig. Hon litar på dig. Du har gett henne det finaste en mamma kan ge sitt barn tillit till mamma. Ni, du och Carolina, är de största vardagshjältarna som finns. Något större och finare finns inte i min värld! Stora kramar till er båda!!!
Usch och fy vad jobbiga saker ni har framför er!!
Lider verkligen med er och tänker ofta på dig!
Kan bara tänka mig fasan i den situation ni lever i!
KRAM på er!
Det är något stort och fruktansvärt ni står inför som jag önskar att ni skulle slippa.
Kan bara sända mina varma tankar till er och önska er allt gott nu och i framtiden.
Kram till Dig, SE och Carolina.
Så enormt skönt att ni ändå kan prata om det! Ta det som ett stort förtroende och håll kvar den känslan. :-)
Min pappa dog för några år sedan. Det var stor åldersskillnad mellan mina föräldrar. Nej, min mamma har ännu inte hittat någon annan. Mne jag unnar henne allt gått. Men pappa är och för blir min pappa. Å det lär bli så för Carolina också oavsett vilka vägar era liv tar.
Usch vad sånt här är svårt. Men gråt ihop och sök stöd hos varandra. Det betyder så mycket!
Det gör ont att läsa om dina tankar inför framtiden och jag vet ju att det finns inga ord i världen som kan hjälpa dig och din familj, men ändå... Du vet att jag tänker på er ofta, ofta. Kramar till er!
Det är svåra saker ni pratar om du och Carolina, men ack så viktiga, och tänk va skönt att ni kan prata om det, det är ju en sak som kommer att hända och som ni båda måste igenom, skönt att va stark tillsammans...
kram på dej, kicki
Tänk om.. ja du tänk om allt hade varit annorlunda hur hade det då varit.. frågorna får vi aldrig svar på hur gärna vi vill.
Skönt ni har en dotter, mammarelation som är så bra och klart frågorna kommer.. helt naturligt.
I morgon är den dagen då min mamma ska skrivas in på sjukhuset, så jag har oxså så många tankar.. tänk om..
Kramar till dig denna tänkuga onsdagskväll.
TACK FÖR ATT DU FINNS
- av Siv Andersson
Jag är så tacksam för
att jag fått möta dig.
För du är speciell
och värdefull för mig.
Det som gör dig unik
finns i ditt sätt att vara,
din styrka och ditt mod
och allt som du kan klara.
Den kärlek som du ger
i omtanken om andra
ger lärdom om hur vi
ska vara mot varandra.
Du är en sån person
man lätt kan hålla kär.
Så tack för att du finns
just sådan som du är.
*kramar om*
TILL ALLA: Började skriva en svarskommentar till er alla, men insåg att jag skulle få sitta hela dagen om jag skulle göra det... så jag raderade vad jag hade skrivit, och så fick det bli en gemensam kommentar till er alla istället!
Egentligen hade jag ju velat ge er alla en personlig svarskommentar, för erat stora stöd, era vackraste ord... och för er omtanke om någon som har det lite tufft nu!
Ärligt sagt så blir jag lika glad och förvånad varje gång någon har skrivit något snällt här.. ni är alla så fantastiska människor som faktiskt rycker in på detta sätt för någon annan..!
Jag har också lärt mig en sak utav er alla, eller rättare sagt håller på att lära mig, och det är att ta emot stöd och hjälp... att någon faktiskt ger mig ett stöd.. att någon tröstar... att någon tycker att jag är ok fast jag inte orkar en dag.. för mig är det så... ja, jag vet inte ens hur jag ska kunna uttrycka den känslan... men den är stor, och väldigt väldigt väldigt ödmjuk och tacksam!!
Ni är alla så fantastiska människor!! Och kan man se något gott i det här med SE:s sjukdom, så är det väl att jag har fått se, och möta så många vackra människor!!
Ni är alla så speciella och värdefulla för mig.. alla ni som läser, kommenterar, bjuder in mig till er... alla som på något sätt följer min resa nu... ni är, vare sig ni tror det eller inte, ett räcke för mig över bron!
Så från en liten, men stark Elisabeth.. till er, med all min värme och respekt:
TACK!!
Det är ändå härligt och en tröst att ni har varandra, din dotter och du, och att ni kan prata om svåra saker, som påverkar er båda - nu och senare. Skickar kramar och varma tankar
Skicka en kommentar