... hur det växlar. Fast ingenting har förändrats runtomkring... så går man från det avgrundsdjupa till det överlevnadsbara från den ena stunden till den andra. Vad är det som ramlar in hos en just då? Hoppet....?
Dagen var precis som igår... men nu både mörk och ljus!
Förmiddagen var lika mörk som de senaste dagarna.... då rädslan, otryggheten, ensamheten, och den bristande tilliten till mig själv, fått mig att känna både hopplöshet och förtvivlan. Så vips... kommer eftermiddagen med ljus... och det bara kommer från ingenstans, och av ingen särskild anledning alls! Känslan av ljus...
"Ja men, jag fixar det här! NU får det vara slut på deppet... herregud, det kunde ha varit så mycket värre! Vi tar en dag i taget!" Så känns det.... så där som det brukar vara... oftast! Så där som jag brukar vara... oftast! Men som den senaste tiden tappat mycket i styrka... nu kom den tillbaka, liten och fjäderlätt... men ändå! Den är här... och jag håller fast den!
Det är märkligt....
..........
Carolina kom och väckte mig med kaffe. SE hade varit upp och kokat kaffe... och sen bara gått och lagt sig igen. Kaffet smakade... beckolja!! Jag steg upp och kokade nytt...!
Carolina åkte iväg, och skulle träffa en kompis... en "frisörkompis" som skulle klippa lugg och toppa hennes hår. Sådana kompisar ska man vara rädd om, och jag tror Carolina kommer att betala med en middag... eller nåt!
Städade undan lite... och SE såg på teven som vanligt! Han är lite tystlåten idag... sådär "off" som han är vissa dagar!
Jag gick till mamma och drack kaffe... jag behövde en liten stund själv!
Det blev inte alls som jag tänkt mig... det blev bara ledsamt! Kanske är det bara jag som är extra känslig nu... men när jag fick höra att de (mina föräldrar, min syster med familj, min bror med familj) bestämt sig för att åka tillsammans på en utlandsresa till Egypten i augusti... ja, då kändes det... utanför. De har inte ens frågat om jag/vi skulle vara intresserade av att följa med... det gjorde de inte förra året heller!
Jag unnar dem av hela mitt hjärta... självklart gör jag det... men för mig blir det ändå bara sorgligt! När de började titta i kataloger... skratta.... planera .... då gick jag hem. Jag kände mig ensam... utanför... och jag grät på vägen hem. Skämmigt... för jag unnar dem verkligen att få fara utomlands och ha roligt.... men jag skulle också vilja ha lite roligt! ( Ja, jag tyckte synd om mig själv där... men det är inte så roligt att vara ensam heller!)
Svalde ner gråtet innan jag kom in... SE satt vid teven.
Tog med mig SE och Pontus P till Willys och handlade. Allt mer har jag nu övertagit helansvaret för Pontus... och SE protesterar knappt längre. Sen har jag också märkt att Pontus inte längre vill gå ut med SE, utan Pontus sätter hela sin lit till mig...
Här någonstans vände avgrundsdjupet uppåt...
Middag... ja, idag också! Carolina kom hem, nyklippt och snygg! (Som sa: "Mamma, nu tror jag det vänder.."! Hon tyckte också att det kändes som om något lättat idag... sen att hon hade haft trevligt idag, och att hon har kill-träff imorgon... var nog en liten bidragande orsak! Men jag blev glad... för att hon var glad!)
SE gick och vilade... och jag dippade på soffan.
Jag kokade kaffe... och vi såg "Koloniområdet Iris" tillsammans... ett program som vi följde med stort intresse förra säsongen... men som SE naturligtvis inte har något minne av nu. Ikväll tyckte han att programmet var "rörigt"...
Såg en film tillsammans... jag tyckte den var bra, men SE höll på att somna flera gånger!
Dagen slut... nu ska jag strax släcka ner. Men jag går och lägger mig med en högre växel ikväll... det känns bra... iallafall just nu.
21 kommentarer:
Ja sitter här och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag förstår din känsla, av att vara utanför. Jag tycker du har all rätt i världen att känna så, det har inte att göra med att man inte unnar andra... Man är bara ledsen för sig själv, för att man inte kan vara som de andra.
Så skönt att Carolina var på bättre humör, hoppas hennes date blir perfekt också.
Kramar till er alla!
Jag hade också blivit sårad över de andras resa. Även om det inte skulle låta sig göras vill man bli tillfrågad i alla fall. Men vad gott att det vände sedan, så att det blev ljust igen.
Kära Elisabeth. Jag förstår mig inte på människor som behandlar andra så som dina närmaste nu gör. Fattar inte. Givetvis förstår jag att du unnar dem att resa, men jag tycker det är smått oförskämt att inte fråga alla i familjen om de vill följa med. Kanske Carolina skulle velat följa med t ex?De kunde väl iaf ha slängt fram frågan.Blir så arg på sådana människor som bara tänker på sig själv. Tror du måste visa med hur ledsen du blir. Inte svälja så mycket och gå med gråten själv.
Toppen att det finns ljusa sidor också hemma hos er.
Men jag tror ändå, att du hela tiden tänjer på ribban för vad som är är en bra dag. Det är vad jag tror, men det behöver inte vara så.
Tänker på dig
Kramar Nalle
Mina varmaste kramar till Dig! Så glad jag är när det får gå uppåt för dig. Så ledsen jag blir av din utanörkänsla. Jag förstår att det inte är av missunsamhet. Men det klart att det känns. Styrkekramar från Pysselsolen...
Men tänk att ljuset kommit till dig! Det betyder så mycket att tankarna kan vara ljusa - och för all del låt inte övriga familjens utlandsresa slå ner dig. Någon mening finns det med allt.
Igår såg jag på Oprah (ett favvoprogram. Hon behandlar ofta mänskliga känslor. Igår hade hon besök av en mycket skicklig kvinnoläkare, en kvinna som heter Dr Northrup och som bla skrivit boken The Wisdom of Menopaus. Så gott som alla kvinnor har samma eller liknande problem vid klimakteriet, som hos en del börjar redan vid 35-40års åldern. "Ofta humörsvängningar, känsla att inte räcka till, finner ingen uppskattning eller erkännande. Känner sig osedda".Man har för höga krav på sig själv.
Att ha tid för sig själv betonades!! Man kan inte hjälpa andra om man inte får egen stimulans utifrån.
Jag tänkte på dig hela programmet och skulle skriva att det gick i repres idag på morgonen ifall du skulle ha möjlighet se det - men somnade framför TVn och glömde bort hela saken när jag vaknade.
Fortsätt se ljus - tänk på sig själv. Kramar i massor!!!
Förstår att du blev ledsen och känner dig utanför, fattas bara.
Men så skönt att det går uppåt för er för det behöver ni verkligen.
Önskar er en riktigt bra dag och ni finns i mina tankar alltid vännen min.
Kram
Du skriver om dina föräldrars o dina syskons resa.. det där tog mig hårt, finns det något mer sårande att göra skillnad på folk och fä.. nu menar jag så klart syskon.. det där har jag varit med om oxså så jag vet.
Jag hade aldrig kunnat tiga om jag varit i din situation där.. Jag hade ifrågasatt varför och hur det kan vara mm..
Klart kanske de har en förklaring om alla varför.. din man är sjuk osv... men det där ska inte spela någon som helst roll.. man ska aldrig göra skillnad på de sina.
Kul din dotters har en date.. det där kan kännas så bra för henne, bara den blir lyckad oxså:-)
Hoppas hoppas du får en fin dag idag då.. en dag i sänder och var dag har ny möjlighet..
Kramar till dig .. alltid
Jag förstår precis varför du blir sårad. Som de övriga här skriver
-att inte ens bli tillfrågad!??
-Caroline kunde ha blivit tillfrågad!
Tror att du behöver visa dem hur ledsen det gör dig. Dom har en gemenkap som inte inkluderar dig när du såväl behöver det. Kanske av felriktad hänsyn. Så att du ska slippa säga nej?
Att bli tillfrågad och kanske måsta tacka nej är bättre än detta.
Jag tror att ni ska ta och följa med! Även om ni inte har blivit tillfrågade. Det behöver ni!
Eller så tar ni och gör en egen resa till värmen och solen.
Härligt att läsa att det finns ljus hos er, det behöver ni så väl!
Om det är någon som skulle behöva en resa så är det väl du/ni, jag förstår så väl dina tårar över händelsen, det var okänsligt gjort av resten av familjen, även om de inte tänkte så.
Många, många kramar!
Även om din familj vet att du inte kan resa med kanske det hade varit roligt för era barn. Inte riktigt just från deras sida. Därför var det med sådan glädje jag läste att du ändå fick vara i ljuset en stund. Då blir det genast lättare att sätta sig över småaktigheter. Mer ljus till dig önskar jag av hela hjärtat. /Pantersylvia
Den där utanförkänslan är obehaglig. Varför var de rädda för att fråga dig? För att du skulle tackat "ja" och att deras resa inte hade blivit som de tänkt sig? Det hade ju kunnat vara så att du tackat nej, med tanke på er familjesituation nu. Men man vill ha valet själv - inte att bli bortvald av andra och speciellt inte av sin egen familj. Och att planera och sitta och titta i kataloger när du var där var heller inte särskilt vackert. Det var fult gjort tycker jag och okänsligt. Jag förstår att du blev ledsen och jag förstår också att du inte ville visa dina tårar. Lite stolthet har man i alla fall.
Kramar till dig, vännen.
Vad är det jag läser, att Du ska behöva vara ledsen för att Din egen familj inte förstår hur de ska inkludera Dig i sina planer. Antingen fråga och få nej, eller hjälpa Er så att det blir möjligt för Er också att föja med. Vad som helst vore bättre än att inte fråga alls.(Känner igen mig i en del av det Du skriver, tyvärr).
Är glad för Din (Er) skull att det känns ljusare idag i alla fall. Hoppas det fortsätter så. Tänker på Er ofta. Ge inte upp hoppet, det finns alltid någon liten ljuspunkt, även om det inte känns så alltid.
Kramar Tummelisa
Vad glad jag blir att du hittade lite ljus och en lite högre växel!
Kram!
Elisabeth.
Skäms inte för dina tårar och ensamhetskänslan.
Jag vet också hur ensamhet kan kännas i olika situationer och vid olika tidpunkter.
Håller med om att någon av de dina kunde höra med Carolina ifall hon ville följa med.
Kanske du kan ta upp detta med dina föräldrar innan de bestämmer och planerar för mycket.
Nog skulle jag vija skriva mer om alla tankar jag har om det du skriver. Men just nu får det räcka med att säga att mina tankar finns hos dig dagligen.
Kram från Bollebygd
Hejsan vännen! Jag har en utmaning hos mig till dig!
kram
Det gör så ont i mig när du känner dig utanför. Du som alltid ställer upp för alla andra. Håller med många av de andra, kan inte fatta att du inte ens blev tillfrågad om att följa med på resan.
Vill ge dig många varma kramar, tänker på dig alltid.
Bodil
Tråkigt det där med dina föräldrar att inte ens bli tillfrågad. Jag hade gjort samma sak som du. I din situation tycker jag att de kunde vara extra uppmärksamma på ditt mående, och inte bete sig på det sättet. Jag hade verkligen känt mig utanför också. Ta hand om dig min vän och det känns skönt att du fått hoppet tillbaka att du inte känner dig mer styrkt! Önskar dig och din familj allt gott i världen! Ta hand om dig/Kramar Tussegumman
Go Natt Elisabeth, du är inte ensam, du finns i mina tankar. Kram Nalle
Är så glad över att ljuset anlänt..till dig och till Carolina..Jag förstår att du blev ledsen över resan. Det finns inte så många ljuspunkter i ditt liv just nu, och förstår att du velat känna dig delaktig och blivit tillfrågad. Det är ju din familj.
Men jag tycker också att förslaget att du och Carolina kan åka för er själva, och kanske också Jonas? Tror du det kan vara ett bra alternativ?..att ni tillsammans gör något en vecka eller en långhelg? När beslutet för SE är klarare och ni kanske kunde börja med en avlastningshelg? Ett steg i taget?..så har ni en egen ljusglimt i tillvaron att glädjas åt och att planera för?
Är så glad för er skull, jag fortsätter mina tankar...och att ljuset blir starkare för varje dag och natt! Kram och sov gott..
Sov gott hjärtat när det är dax. Har tänkt på dig hela dagen. Kram
Jag har länge undrat men aldrig frågat vart du får alla fina bilder ifrån? Framförallt passar de dina inlägg så otroligt bra- den här bilden var en riktigt bra illustration över hur hoppet har silat in över Sandahöjd. Härligt!
Skicka en kommentar