Ge mig styrka...

... är de enda ord som känns viktiga nu. Jag hade tänkt skriva om dagen igår, och om året som gått, men det känns tungt. Mycket mycket tungt...
De senaste dagarnas förändring med SE har gjort att jag alldeles tappat styrfart, det vill vända sig i magen när jag måste pränta ner eländet på "papper"!
Men just därför så känns det än viktigare, för vår skull, att jag faktiskt gör det... skriver.


Nyårsafton...

Natten blev lugn... tror jag. Jag gick INTE ner och släckte något inne på hans rum... för att? Ja, ärligt sagt, så varken orkade eller ville jag!!! Rädd för att han, som föregående natt, skulle vakna... och kliva upp igen. Jag släckte ned allting häruppe, ställde mig vid trappen och lyssnade om jag skulle höra honom, vilket jag inte gjorde! Så jag gick bara in i mitt sovrum, och stängde igen dörren...! Det är inte med någon stolthet jag berättar att jag gjorde det, men jag orkade bara inte... vågade inte.... ville inte... bara skynda mig att komma i säng och somna. Ändå låg jag vaken länge och lyssnade...

Vaknade av att Carolina kom med kaffebrickan. Hon hade kokat kaffe, och fixat mackor. Jag frågade henne om pappa var vaken, och hon svarade: "Ja, men han står bara och tittar ut genom köksfönstret, och säger ingenting".

Sen kom SE in i sovrummet, och jag hämtade kaffe till honom också. Vi fikade tillsammans... och jag såg ju att han var trött och att det inte fungerade speciellt bra idag heller... så jag erbjöd mig att ta "morgonpinken" med Pontus P. Men det ville han inte höra på.... "pappa och pontus ska gå ut" sa han flera gånger. Så han tog Pontus P och gick ut.... men de var bara borta i ca tio minuter! Men, tänkte jag, jag får gå en längre promenad med Pontus sedan... vilket jag också gjorde!
Men sen, från den stunden... och nu vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig, utan att det låter elakt, men från den stunden var han precis som ett oroligt Sven-Erik-häftplåster. För det var så det var... han gick inte ens och vilade... utan var orolig, kom med konstiga kommentarer, gick omkring och släckte och tände lampor, gjorde konstiga grimaser, bara satt i fåtöljen och tittade ut genom fönstret... och ville hela tiden bara vara med mig!

På eftermiddagen kom mamma och pappa förbi. Med sig hade de Jonas, som fått permis från sjukhuset över nyår. När jag såg Jonas.... då blev det till att svälja, svälja och le samtidigt! För han såg.... åh, lilla lilla gubben, vad det gör ont att se på dig! Han såg ut som en bulldogg i ansiktet, båda ögonen igensvullna och rödblågrön-färgade, kunde knappt prata, och öppna munnen.... men jag tänkte hela tiden: Tack gode Gud ändå.... det kunde ha gått så mycket värre! Det tänker jag nu också...

Jag bjöd på kaffe.... SE kunde inte förstå vad som hänt med Jonas, och varför han såg ut som han gjorde. Jonas förklarade, jag förklarade.... ja, säkert femton gånger. Men SE förstod inte...

Eftermiddagen fortsatte ungefär som förmiddagen.... med en orolig SE. Jag tog hand om Pontus P... som inte alls ville gå ut och bli ihjälskrämd av de som redan börjat med nyårssmällandet...! Usch, vad galen jag blir på dessa djurplågare...!!!!

På kvällen var vi bjudna på nyårsmiddag hos mamma och pappa... det gick bra. Det var ju bara mamma och pappa och vi... så det blev lugnt. SE var lugn... då hade han lyckats ta på sig litegrann av den gamla masken. Men både mamma och pappa hörde och såg ju förändringen ...!

Carolina hade bjudit hem en tjejkompis... och de hade nyårsmiddagsmys hemma hos oss! Roligt för henne... och jag förstår ju att det var bra mycket hippare än att hänga med oss!! (De hade haft mysigt och trevligt... och när vi kom hem hade de stökat bort, och såg på film...)

Vi gick hem innan tolvslaget. För att Pontus P skulle slippa det värsta smällandet, och för att jag såg att SE var ganska trött nu...!
Hemma satte jag på Tv:n och vi såg "Grease", som SE verkade tycka om. Men allteftersom filmen gick så fick jag se hur han började bete sig lika underligt som igår. Plocka efter saker i luften, och på bordet... kunde inte hålla händer och fötter stilla... mumlade osammanhängande... och jag såg tröttheten i hans ögon. Han var som helt borta...
Jag försökte flera gånger övertala honom att gå och lägga sig... men det ville han inte!! Till slut blev det så mycket av hans knepigheter att jag bara stängde Tv:n och sa att NU... nu går vi och lägger oss!!
Men det var nästan helt omöjligt... han gick in i köket och började leta efter nåt att äta. Men när jag föreslog att jag kunde göra en smörgås till honom... nej, då ville han inte ha! Sen gick han ut i hallen och började fingra på allting på bänken därute... kände och vände på de saker som stod där, och jag sa försiktigt, men bestämt: "Men Sven-Erik, gå ned och lägg dig nu!"
"Varför då, jag e hungrig" sa han, och gick tillbaka in i köket igen.
(Gud, nu höll jag på att förlora tålamodet....!!)
"Men ska jag göra lite fika åt dig" sa jag, och försökte och försökte.... med tålamod!
"Nej, jag vill inte ha".... sa han.

Så där höll det på en bra stund, men till slut så lyckades jag få iväg honom ner för trappen. Han gick in på sitt rum.... och jag stod kvar i trappen för att se och höra att han verkligen stängde igen sin sovrumsdörr. Men han stängde inte dörren genast... och plötsligt kände jag hur det började lukta rakvatten starkt starkt..... "men va f-n" tänkte jag. (Förlåt nu Gud...) "Håller han på att ta på sig rakvatten NU"... tänkte jag, och kände frustrationen, paniken, rädslan, ilskan... ja, allt kändes verligen så så så hopplöst!! Men jag var ju tvungen att stå kvar och se....

Efter en stund gick han iallafall på toaletten... och sen stängde han sin sovrumsdörr! Då släckte jag bara ner... och gick och lade mig!! Jag låg vaken länge...

Gott nytt år, Elisabeth... tänkte jag.