... skrev jag om igår. Jag vet inte riktigt varför jag har så svårt med gråten... kanske är det för att jag har svalt ned så mycket gråt, att jag är rädd att drunkna i sorgen om jag inte fortsätter att svälja? Kanske är det bara för att orka nästa minut? Kanske har jag glömt bort hur man gör... kanske har jag svalt så länge att det nästan blivit en vana nu?
Men vad jag definitivt vet, är att jag är ingen hårdhudad tuff brud... som tycker det är fjolligt att gråta!! Jag har nog gråtit precis lika mycket, eller lite, som alla andra människor... men någonstans under min resa så blev jag tvungen att hitta en strategi för att kunna vara stark... och det som omedvetet fick vänta till sist.... ja, det var gråtet!
..........
Mitt liv tillsammans med honom.... riddaren på den vita hästen. Han som räddade mig till lyckan och kärleken i livet... Sven-Erik hette han. Där jag satt bakom honom på sadeln, ridande genom livet, var jag fullständigt trygg och lycklig... världen hade kunnat rasa omkring mig, han skulle ha hållit mig kvar... och burit mig över vilket hinder som helst. Min riddare... för det var han för mig!
Idag har den vackraste riddarrustningen ramlat av... men min stoltaste riddare på den vita hästen, kommer han att vara så länge sagan om mitt liv består!
..........
Idag... ja, vart tog den här dagen vägen? Jag vet inte... den gick bara förbi... liksom minuter som lämnar osynliga spår. Man tar en dag i taget nu...! Jag bara.... fungerar. Som lite förlamad...
Har pratat med geriatriken två gånger idag... och två gånger med SE. Allting är bra, han har sovit bra... ser på tv... äter o fikar... läser tidningen... pratar med patienter och personal... sover bra... men frågar ofta ofta, både mig och personalen, när han ska få åka hem...!
Men frågar man SE, så har han inte sovit där för han har ingen säng, det finns ingen tv där, och någon mat har han inte fått...och ikväll sa han att han längtar hem till sängen!
Men han frågar ingenting om hur det går här hemma... han frågar inte om Pontus P... idag tyckte han att det var roligt att prata om vädret... ikväll verkade han nästan stressad över att prata med mig! Vet han överhuvudtaget att det är mig han pratar med?
Det är tufft...
Möte imorgon... jag ska försöka sova nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Goa du, tänker på det där du skriver om tårar och att gråta. Det är inte alltid så att tårarna kommer när det finns utrymme, som nu till exempel. Det kanske är så att störtfloder av tårar kommer lååångt lååångt senare. När "man" tror att allt är över, att allt är rätt så bra. Sorgen har du levt med ett bra tag nu. Den är som den är, ständigt närvarande.
Min erfarenhet av sorg och tårar är att "man" ibland kan tänka -bara jag fick gråta så blir allt bättre, lättare.
Numera tror jag att kroppen är så finurlig att den sköter om det på allra bästa sätt. Pö om pö kommer sorgen i dess olika former. Skulle allt komma direkt skulle man gå under.
Svammlar jag denna tidiga morgon?
Stor kram på dig vännen!
När livet blir för tufft och utrymme inte finns så kan det bli så att gråten stängs av. På något sätt "lagras" den i kroppen tror jag. I vart fall för mig. För när tårarna sen kommer efter månader eller år så kan det lätt bli floder. Men det är en lättnad. Jag hoppas att du kan hitta dina tårar på något sätt. även om det inte förändrar livet för dig. Så kanske det kan lätta en gnutta inuti ändå. Åh så svamligt det här blev... Jag tänker på dig och kramar dig massor i tankarna!!!
Ofta om då håller ämnet endast kring gamla människor som är "förvirrade" eller " lite glömska" så kan detta med att byta miljö vara just förvirrande. I detta fall med SE så är det ju ett nödvändigt förvirrande och dessutom så blir det fortare vant än för oss. Förstår att det är svårt men som sagt ibland är ju just det nödvändiga det allra svåraste...
Stor kram på dig, vännen min!!!
Jag tänder ett ljus för dig min vän här idag. Med en låga av hopp. Och så skickar jag mängder med omtanke och styrka. Jag hoppas lite av det kommer fram. Största kramen!
Tänker på dig, er, alla.
/Lena
Jag har läst din blogg och den berörde mig djupt.
Jag vet att inget jag skriver kan trösta dig och jag vet att man inte till fullo kan förstå det du går igenom om man inte gått genom liknande själv. Men jag kan i alla fall skriva några rader att jag beundrar din styrka och din kärlek till din man och familj. Jag kan sända mina tankar av medkänsla till dig.
Du är en beundransvärd och stark kvinna.
Visst är Sven-Erik en riddare, en mycket tapper sådan, det tycker jag, det är bara det att han har lånat ut sin rustning till dig för han vet att du behöver den.
Det är så otroligt vackert att läsa vad du skriver, din kärleksförklaring till mannen i ditt liv går ej att ta miste på.
Önskar er allt gott min goa vän
Kram
Stackars du - måste du ge dig ut i detta gräsliga väder! Men kanske det bara är jag som tycker det är gräsligt - du är ju norrländska och van omslag i vädret.
SE finner sig tydligen bra tillrätta på sjukhuset. Nu gäller det för dig att ta in det ... och att ta väldigt väl vara på dig själv.
Inte behöver du oroa dig för att inte tårarna kommer. Dom har antagligen strilat ofta på din kind och sorgen din sitter inte i ögonen utan i lilla hjärtat.
Kram till dig och Carolina och många XXX o OOO
Kära Elisabeth. Att inte kunna gråta är helt normalt. Du har levt under både press, sorg, oro m m under så lång tid. Din sorg är inte klar än, för du sörjer en riddare som finns, men som ändå inte finns - hela tiden.Ni har levt i ett tumult som delvis finns kvar. Men tårarna kommer att komma. Någon gång. Bara du inte medvetet håller tillbaka dem, och det tror jag inte du gör.
Du skriver så vackert om din riddare til häst.En så vacker kärleksförklaring.
Det SE säger kanske du inte skall ta så ordagrant som man gör när man talar med en frisk person.
Kanske tanken om den egna sängen kommer då han pratar med dig. Men försvinner då han lagt på luren?
Visst kan han längta hem, men ta det inte så ordagrant. Kanske säger han det som han tror du vill höra? Man vet inte. När han kommer hem de dagar eller veckor som han skall vårdas hemma, så kanske det blir så att han säger att han längar tillbaka till sjukhuset.
Jag tror säkert att han vet att det är dig han pratar med.
Ha det så bra du kan Elisabeth. Ta hand om dig, sov, gå långa promenader m m. Kramarom Tänker på dig
Nalle
Jag hoppas att du verkligen kan sova nu på nätterna.
Du har mycket sömn att ta igen.
Tillåt dig att "bara vara" några dagar.
Kramar från Ingela i Bollebygd
Man får gråta. Man får tycka synd om sig själv. Och sörja. Ibland hjälper det att gråta.
Tusen stöttekramar.
En stor och varm kram!/Kajsa
Jag har märkt att jag mår bättre om jag får/kan gråta och släppa loss känslorna. Sen har jag lärt mig att det finns hormoner eller vad det är, i tårarna som gör att man faktiskt mår bättre rent kemiskt när de kommer ut.
Men jag förstår ju att du trängt undan en halv ocean medan du peppat och käckt muntrat upp SE. Jag är övertygad om att det är din sorg som gör det svårt - SE har det bra där han är med folk som är vana. Och som orkar - och som inte lägger sina egna känlor i hans sjukdom. Om du förstår hur jag menar - det är svårt att uttrycka sig rätt.
Har du någon att prata med? Någon som är proffs och som du inte måste och peppa tillbaka... väninnor i all ära, men jag vet hur proffs kan lösa upp känslor och få en att se med andra ögon.
Hoppas du har någon.
Människan har en förunderlig förmåga att bara släppa fram så mycket som man klarar av att hantera. Tårarna kommer säkert när det är tid för dem.
Allt har sin tid.
Men när man summerar kanske det blir som i Karlfeldts dikt En löskerkarl.
Hur var ditt liv?- Det var storm och nöd och kamp i en enda veva;
Det var gäckad längtan och fåfäng glöd och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.
Att gråta är tycker jag så otroligt befriande och ibland också så nödvändigt, lättar på trycket litegranna.
Läser här och tänker på er varje dag, SMÄRTA...så svårt att skriva något som låter vettigt i sammanhanget.
Kramar om, Carina
Skicka en kommentar