... skicka iväg någon till avrättning en sådan här vacker dag! För det är så det känns.... de tankar som har legat som ett ok de senaste dagarna. Att han har varit så dålig att nu... nu finns det bara en väg att gå. Att lämna bort...
Åsså kommer det en sådan här dag... en "bra" dag, med SE-mått mätt! En dag när allt fungerar ungefär lika dåligt som det gjorde innan de här senaste helvetes-dagarna!
Gud, vad det är svårt! Och hela tiden höjer man ribban både för sin egen toleransnivå, och för att orka! De små små stunderna när det kommer en minnestråd.... de allt mindre medvetna stunderna.. de allt mindre, och nu nästan obefintliga gångerna av initiativförmåga... den alltmer försvinnande Sven-Erik.... det alltmer förlorade språket... var går gränsen? När kommer den?
I de sämsta dagar som har varit nu, så kändes ribban vara nådd! Men nu.... är jag tillbaka på ruta ett igen..!!
Ett beslut att skicka iväg SE på avlastning, eller permanentboende, är ett av de tyngsta beslut jag kommer att måsta ta! Att sätta honom i en bil, packa en väska... lämna bort. Lämna bort... och bara gå... jag vill bara dö när jag tänker tanken nu. Fasan... den yttersta sorgen och fasan... att lämna honom och gå.... lämna honom och gå... lämna honom och gå.... är det någon som förstår?????
Min älskade.... det är ju honom jag ska lämna och gå.... min!!!
..........
Sov dåligt inatt... hade besök av den lilla pojken igen! Ja, det låter ju helknäppt, men den senaste tiden har jag drömt denna dröm flera gånger. En liten pojke på två eller tre år... som står vid en halvöppen grind, och jag vet inte om han väntar på någon, eller om han bara står där och vakar över något.... men känslan när jag vaknar är så himla stark! En liten pojke som följer mig... så känns det! Jag tror aldrig jag har drömt samma dröm två gånger i hela mitt liv... därför känns det lite konstigt....!!
SE kom med kaffe på säng!! Det är ett bra tag sen nu. Kaffet var mest åt te-hållet, och mackorna var utan både smör och ost... men vad gjorde väl det? Inte ett dugg heller..!! Jag blev så himla glad över att han faktiskt försökt, och kom ihåg, att bjuda mig på kaffe på säng... något som tidigare varit viktigt för honom, och idag fanns tråden där! Tack lilla lilla gubben..!!
... och nu är klockan vansinnigt mycket igen!!! Så...
Mamma och pappa kom förbi och drack kaffe. SE med hela tiden...
Jag och SE gick vår dagliga promenad till Coop...
Middag... ja, man måste ju äta också!
SE gick och vilade... och jag dippade på soffan.
Mysfikafilm med SE...
Såg på gamla kort med SE... så roligt, och några minnestrådar dök upp!
SE gick och lade sig..
Nattsudd och pepp med Carolina och Jonas.. viktigt!
Jonas fortfarande lite svullen i ansiktet, och snygg-färgad... behöver ej opereras. Sjukskriven..
Kort sagt... en dag fylld med rutiner och trygghet för SE. En dag fylld med mycket för mig...!
Men jag måste också skriva att SE blev lite konstig framför Tv:n ikväll... ungefär som tidigare! Helt plötsligt satt han med ögonen halvslutna och skakade med händerna och fötterna, letade med händerna... och pratade rätt ut i luften! Men det var inte lika mycket som tidigare... och sedan filmen var slut, så var han ganska som vanligt igen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
20 kommentarer:
Söta vännen!!! Jag blir så glad för er skull att ni fått en mer "normal" dag men jag räds oxå att du, som du själv säger, höjer din toleransnivå! Skulle det inte vara skönt att minnas dessa dagar i hemmet som någorlunda okejdagar? Jag vet inte och har aldrig gjort anspråk på att veta men jag undrar och bryr mig om dig!
Stora kramar, vännen min!
Det går inte att ens i sin vildaste fantasi föreställa sej att lämna sin älskade och gå...
Men eftersom han var mera med nu så kasnske medecinen åxå spelat ett spratt. Att han bli inte bättre det förstår väl alla men han behöver ju inte bli sämre just nu. Vad skönt att din son slapp operationen! Vet nån vad som hände när han föll? /Stor kram
Godmorgon Elisabeth!
Tack för dina värmande rader hos mig.
Det är helt ok att du inte lägger ut gårdagens kommentar, som var skriven i ett ögonblick av sorgsenhet.
Jag önskar dig och hela din familj en riktigt fin dag och en skön trettonhelg!
Kram Ingrid
Det är så grymt det du måste genomlida min vän. Jag önskar jag kunde lätta din börda på något sätt. Att "skicka iväg" din Älskade, nej det kan jag inte påstå att jag förstår. Men jag känner MED dig och tänker på dig! Stora kramar...
Kära Elisabeth, jo jag förstår. Eller rättare sagt försöker förstå.
Men du får inte se det som om du överger SE. Det behöver inte bli så permanent i början? Finns det ingenstans som han kan komma t ex på en dagvård, någon gång i veckan? Till att börja med. Kanske han skulle må mycket bättre av annan stimulans som de får där, och du får en liten tid för andrum. Någon dag som du helt och hållet kan ägna åt dig själv?
Dagen kommer när det inte går att han bor hemma längre. Men ingen vill påskynda ett beslut som är lagt på dig.
Tror iaf inte att du skall se det som att du lämnar honom till avrättning.
Vi försöker bena upp det: Lämnar honom gör du inte.
Du finns för honom och han för dig.
Ni skiljs inte. Det är "bara" så att han bor på ett annat ställe, där han har hjälp som är utbildad för just hans sjukdom. Jag vill inte säga att du gör något fel i ditt vårdande. Nej nej, tvärtom. Men bor han på ett ställe där det finns personal som kan tolka alla nya symtom som kommer upp (det kommer komma fler konstigheter) på en gång, utan att det går genom dig.Du slipper berätta om allt som händer.
Avrättning. Tror att du skriver det ordet i ångest och återhållen gråt.För så är det inte.
Du gör en handling som är bra för SE. Men ! Visar det sig att det inte är bra, så tar du hem honom igen. Ingen avrättning. Nej en hjälp till något bättre, både för honom och för dig.
Men jag tycker du skall höra med dem om det inte finns något så som jag skrev ovan, att han kan komma hemifrån någon dag eller kanske bara nån timme ? Till att börja med, så ni båda två vänjer er vid tanken.
Det behöver inte vara permanent. Tycker varken du eller SE om detta. Om SE skulle vantrivas och bli sämre. Då tar du hem honom igen. Det alternativet måste finnas med.
Kanske du kan få hjälp i hemmet ? Har ni pratat om det? Fråga. Kanske det kan komma någon nån gång i veckan, så att du kommer ut, utan att känna att du måste skynda dig tillbaka till SE.
Tänker på dig
Kramarom
Nalle
Hej igen, glömde ju din dröm som jag tolkar såhär:
Tror grinden är ditt beslut. Som inte är fattat än.Grinden är halvöppen. Lite öppen mot att låta SE flytta, men han står kvar för att vänta på besked. Men han är glad pojken, eller hur? Ingen pojke som gråter och hänger sig kvar vid grinden.
Så tolkar jag det spontant. Kan ju betydda något annat - eller ingenting. Bara en dröm helt enkelt.Kramar Nalle
Om det börjar med avlastning får du väl försöka se det som en semester för både honom och dig? Måste det bli så definitivt direkt?
Du ska ju orka länge... och avlastning betyder inte svek - inte heller att du måste sluta älska.
Elisabeth, jag kan förstå, dock kan jag inte kliva in i din situation, dina tankar..men jag förstår att det kan finnas ångest, rädsla och sorg i ditt fall. Du har ett svårt beslut, känslomässigt skriker du nej, logiskt förstår du ja, men ändå så är din tid inte mogen. Tvekan, ja den finns alltid inför svåra tunga jobbiga beslut, men den dagen du tar beslutet kommer, då är det rätt tid. Visst är det så att man orkar ändå, dagarna som är "bättre" lyser upp tillvaron, igen, väcker förhoppningen om att det ska gå, igen.. Jag har tagit mitt livs svåraste beslut, det var att släcka ner livuppehållande insattser för en människa jag älskade..Men beslutet var rätt, jag har vänt på det många gånger..många gånger..igen..och igen..men beslutet var rätt..jag hoppas du får styrka att ta ditt rätta beslut, när du är redo.STORA styrkekramar till er, och underbart att Jonas är på bättringsvägen, och att han inte behövde opereras!
Förstår att det måste vara hemskt att ta ett sånt beslut.
Ni är alltid i mina tankar och jag hoppas att det bästa skall ske för er.
Lämnar kvar en värmande kram.
Jag tänker och ber för er! Ta hand om dig elisabeth förstår att du går igenom skärselden nu. Detta måste vara riktigt riktigt jobbigt att ta beslut som gäller sin älskade man.
Känner också att det bästa kanske vore att få avlastning genom att få någon dag ledig i veckan vet inte vad som känns bäst för dig det är ju du som vet vad som känns bäst för dig. Du skall inte lämna din älskade och gå Elisabeth utan det finns andra lösningar! Jag bryr mig verkligen om dig och detta är ett hemskt beslut som ingen människa skulle behövas ställas inför men under tiden som sjukdomern fortskrider behöver du hjälp från andra. Min kära vän detta känns i själen önskar dig Guds vägledning i detta beslut/Många kramar till dig och din underbara familj
Spontant tolkar jag din dröm att den lilla pojken och grinden representerar dig och det beslut du måste fatta. Man kan aldrig råda andra hur de skall göra, men är du verkligen säker på att SE skulle uppfatta det som "avrättning" om han kom på avlastning ar 14:e dag eller något sådant. Det är ju så Du känner, men vad vet du om hur SE känner i sitt nuvarande tillstånd. Kanske han också känner press därhemma, att inte räcka till, att inte nå fram. Kanske skönt att få vila från det också för honom. Plus att dina barn under den tiden får känna att dom är viktigast, att nu kan de få sina behov tillgodosedda. (Men när skall du få dina behov tillgodosedda min vän?)Men som sagt - ett sådant svårt beslut måste få mogna fram, och det är bara du som vet när det är dags. / Sylvia
Alla före mig här inne har formulerat en massa klokskap. Så jag nöjer mig med att sitta en stund vid din sida. Kram
Jag kan ana, men förståss inte förstå, hur vidrigt du tycker att detta beslut är. Jag önskar att jag hade massor av kloka råd att ge. Det enda som dyker upp är att kanske fundera över vad en frisk SE hade tyckt. Eller hur du hade velat att man gjorde om situationen var den omvända. Jag hoppas innerligt att jag inte skriver något som sårar dig.
Ta hand om dig min vän. DU är fortfarande den viktigaste personen i DITT liv. Stora varma kramar!
Hahaha, det är inte bra att sitta uppe på det viset mitt i natten Elisabeth. Det är lätt att bli förvirrad då och tro man gör grejor som man inte gör egentligen=).
Urk, vad svårt det måste vara att bestämma sig när det som du säger kommer en sådan bra dag......Att man höjer nivån. Kram vännen<3
Så glad jag är att höra att Jonas inte behöver operation. Och så härligt att du Jonas och Carolina funnit stunder tillsammans av kärlighet. Förstår att det känns tungt med tanken att "packa väskan och lämna bort SE". Men du kan ju fortfarande träffa honom varje dag och du´sviker verkligen inte. Inte att bördan är för tung för dig och ta emot den hjälp du kan få. Inte ska du behöva må dåligt för detta. Du är väl förberedd förstår jag och håller dig i handen på din svåra väg. Kram min söta duktiga Elisabeth. Med värme ..
Sänder Dig med tanken en stor bukett med vackra tulpaner. Du väljer färgen själv. Tänker på dig i den svåra situationen du är i nu. Stor kram
Vill skicka dig en hälsning...vad ska jag skriva? Kanske något av det finaste jag vet...
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall".
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
(Tomas Tranströmer)
Tassar in och vill önska dig en god natt och säga att du inte är ensam. Önskar dig allt gott min vän/kramar Tussegumman
Till viss del tror jag att jag kan förstå Elisabeth...eller sätta mej in i din känsla...
Jag vårdade mina föräldrar hemma när dom insjuknade i cancer, fick stöd av hospice...och höll deras händer när dom somnade in, trygga hos mej enligt deras och min vilja.
Skillnaden med den sjukdomen var ju den att vi visste hur lång den begränsade tiden skulle komma att vara, vilket också underlättade för mej att orka även om jag satt där och kände hur jag förlorade mina älskade föräldrar mer och mer för varje dag...
Jag satt ofta och tränade på att se min pappa död...satt vid hans bädd när han sov...
Och vi kunde prata så mycket med varandra, innan dom funktionerna avtog...så många ord som jag bär med mej genom min fortsatta livsvandring som en tankekraft när jag känner mej lessen...
Det får mej att tänka på vilken enorm ensamhet du befinner dej i!!!
Du har SE intill dej, men kan inte ventilera dina tankar och känslor med honom, och han kan inte ventilera sina med dej!
Hans är ju som ett virrvarr nu, men ändå...
Hur började tecknen på denna sjukdom...jag har letat i din blogg men kanske varit för trött för att finna något om det...
Du är en så vacker själ Elisabeth!
En stark kvinnosjäl.
Att lämna är så svårt när man älskar...
Min varmaste kram om dej ~~~
Eva
Förstår så väl att du vacklar i besluten. Att det känns hemskt för dig... att just ta beslut.
Lider med dig när det är dåligt och gläds när det är bättre dagar.
Ha det bäst, vännen! Kram
Skicka en kommentar