... detta inlägg flera gånger nu. Men jag skriver och suddar... skriver och suddar... skriver och sudd... och det blir inget bra. Ord orkar inte skrivas, tankar på dagen som varit orkar inte tänkas.... jag vet inte riktigt vad det är!
Jag känner mig inte speciellt "deppig" heller... utan det är mer som om luften bara gått ur mig! Kanske är det en reaktion... rädslan som fanns när SE var så dålig kring nyår... ? Att ser hur han försökte "fånga fjärilar i luften" med sina händer... en ren fasa att se då, och att minnas nu!
SE har haft en ganska bra dag, förutom ikväll då jag såg, och hörde att han var irriterad. Eller frustrerad över något som han inte kunde uttrycka... snäsig, dumma kommentarer.. kanske var han bara trött?
Carolina och jag hade en lång och viktig pepp- och pratstund idag. Dessa stunder har alltmer gått från vi-klarar-det-här-pratet till hur-vår-framtid-kommer-att-bli-pratet. Och däremellan alla hennes rädslor, bekymmer och tonårsproblem.... där det är min uppgift att lotsa henne igenom, finnas där, råda.... men framför allt lyssna på henne! "Du vet, gumman, det är det mammor är till för!" sa jag till henne.
Hon tycker inte om att vara hemma längre... och jag förstår henne. Jag måste göra något åt det... NU! Jag måste fundera...
Känner mig ensam...väldigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Mina tankar är hos dig!!! Men jag vet att det inte kan ta bort din känsla av ensamhet. För ingen kan göra det helt. Inte ens på plats. Jag lider med dig och sänder dig all positiv energi jag bara kan. Styrkekramar...
Vännen! Så tungt det är för dig just nu och allt detta samvete för Carro och dig själv, för SE... Det är mänskligt att brista vet du, alla gör vi det då och då, vi vill det inte, ångrar oss omedelbart, men alla brister vi ibland...
Det hjälper ju kanske inte dig men jag tänker att du ska komma ihåg att vi alla gör det och att ingen av oss har någon övermänsklig förmåga. Skillnaden mellan att brista och ångra och att brista och försvara det är stor, även om inget av dem rättfärdigar. Kanske vi måste inse att vi ibland gör något som inte går att rättfärdiga, särskilt i svåra stunder när man helt enkelt inte räcker till fullt ut.
Jag önskar dig en bra dag, vännen och sänder massor av styrka med värme! Kram
Käraste vännen! Jag gör som du.... jag skriver o suddar o skriver o suddar.... orden känns så fel. Jag vet precis vad jag vill säga till dig, men de känns så fel när de kommer på pränt.
Men du/ni finns ofta, ofta i mina tankar och jag önskar så att jag kunde hjälpa!
*kramar om*
Tack min söta för att du hälsar på hos mig.
Det är viktigt det där med Carolina. Förstår att det tär på dig alla tankar som dyker upp. Jag tror att du reder ut det, men det bör nog inte ta för lång tid. Min omtanke har du. Kramar
Verkligen ingen avundsvärd situation du befinner dig i. När din kärlek till mannen och din kärlek till barnen ställs inför svåra beslut. Där det som är bra för den ena, kanske inte är bra för den andra. Balansera på slak lin,som du är tvungen att göra just nu,tar på krafterna. / Sylvia
Kära Elisabth, jag tror du suddar och skriver om hela tiden också i tankevärlden. Det är inte lätt att fatta rätt beslut i ett sådant här läge. Men det som du bestämmer nu, skall inte vara oåterkalleligt ifall det inte funkar.
Tänker på dig och skickar styrkekramar Nalle
Styrka och omtanke till dig Elisabeth. Som alltid. Största kramen!
Sötaste Elisabeth, det är inte mycket som jag kan säga till dig. Ord blir så pyttiga och små när man vill trösta, stärka, peppa...
Skulle vara bättre med handling...Men det kan jag ju inte fixa. Och skulle vi träffas så skulle jag lyssna och lyssna till dig vännen. Men kanske också råda dig till att närma dig ett beslut för er skull. Nu är det nog mest Carolina, Jonas och dig det gäller. Ni är friska om än trötta in i märgen. Ni behöver vila och lugn. Göra roliga saker...leva!
SE behöver omvårdnad som gör hans dagar bra...men kanske av någon annan, ett tag i alla fall.
Hm, jag sänder detta men du får deleta om du tycker att jag tar mig friheter...
Varma kramar!
Ord som tröstar är svåra att finna men känn att vi nog är många här i bloggvärlden som känner med dig och tänker på dig.
Kram
Det är ändå märkligt att miytt i all smärta och tunga tankar så finns en sorts urstyrka inombords. Blir det så för att man vet att man "måste" eller tror att man "måste".
Har du ingen möjlighet att få avlösning en dag i veckan då du utan dåligt samvete får ta hand om dig själv, dottern och gå på bio eller kondis, prata och få lite intryck från en omvärld som hela tiden pågår.
Eller att bara få ta en jättelång promenad bara för att det känns så gott i kroppen.
Allt gott till dig!
Elisabeth min vän det är bra att ni pratar och åter pratar med varandra. Jag försår hur du få parera hela tiden så att Carolina får det hon behöver och SE det han behöver.
Men det är väldigt skönt att ni har en sådan bra och stark relation! Det är väldigt viktigt för henne att bli sedd och du bekräftar henne verkligen. Små stunder med gofika och då hon får hela din uppmärksamhet. Ha det gott min vän många kramar från tussegumman
jag skall uttrycka mig, det kanske blir fel och det vill jag inte därför är jag tyst.
Mina tankar går till er alltid min goa vän
Bamsekram ♥
Vi kan inte hur gärna vi än vill hjälpa dig med de beslut du måste fatta, de måste du göra ensam. Det är tufft, så tufft men du kommer att klara det. Vi finns i din närhet, lyssnar och peppar.
I din svarta natt är soluppgången närmare än du anar.
Kramar
Fy så hemskt att du ska behöva ha den känslan! Vara både mamma och dotter och svärdotter och hustru!
Tänker på dej så mkt och önskar jag kunde göra nåt! Kram/kajsa
Det är svårt att svara något vettigt - men du vet vad jag tycker... dina barn behöver dig. Och jag är övertygad om att SE hade tyckt så om han hade diskuterat den här eventualitetet med dig för 10 år sen. Att låta någon annan ta det jobbiga är inte att överge. Hoppas att du får hjälp av någon proffsig person med samtalsterapi, för ofta sitter skuldkänslorna djupt rotade i den egna själen.
Kram på dig - och var modig! Ingen av dina tre älskade vill att du ska slita ut dig.
Du frågade efter lästips av Tranströmer. Jag har en brevväxling mellan honom och Robert Bly som heter Air mail. Jag tycker om alla hans diktsamlingar så jag kan inte nämna någon speciell. Men min favorit bland alla dikter är den jag skrev hos dig. Att vi alla har valv efter valv inom oss, oändligt...som rymden. Hur skulle vi kunna förstå vad som ryms i en människa då? Kanske kan det vara ett sätt att tolka livet där sjukdom gör att en människa "försvinner" från oss...vi förstår inte...valv efter valv där inne, oändligt. Man anar djupet och dimensionerna, men förstår inte...
Sköt om dig.
Skicka en kommentar