-2.jpg)
... min familj. Min familj... min trygghet... den som jag inte längre får ha kvar.
Jag ser ut som en ko... Carolina är snygg.... och sen... sen den vackraste...
Vår Sven-Erik... vår trygghet.
Jag ska lämna bort.... det är den känslan som gör allra mest ont. Veta att på måndag ska jag lämna honom där... ensam, vända om och gå... han får klara sig utan mig. Jag ska vara den som tar ifrån honom den kanske enda trygghet han har just nu... mig. Bara vända om och gå.... jag kommer att dö...
Rent logiskt... ja, jag vet! Jag kommer inte att dö... ! Alla logiska och nödvändiga argument som finns... jag vet att vi behöver det här.... han behöver det här... kanske ny medicin.... mindre oro.... första steget mot ett avlastnings- eller växelboende... och så småningom ett permanentboende... jag vet!
Men detta första steg... jag kommer ändå att känna det som ett svek mot honom... just nu gör jag det! För han kan inte förstå... Kanske kommer det att gå alldeles hur bra som helst... han kanske inte alls bryr sig om att jag går... och det vore ju lyckan. Men att lämna honom där... jag gruvar... fasar för det ändå.
Vi är som i ett kaos ... ett slags chocktillstånd nu... beskedet att han ska läggas in fick både mig och Carolina att kastas direkt ut i tomheten... vi famlar resten av dagen runt i den sorg, rädsla och insikt som virvlar in och ut i oss nu. Vi försöker låtsas att kvällen är som vanligt...
Carolina är hemma imorgon... vi ska gå och fika på Cafe Victoria. Hon har det så mycket mycket tyngre än jag...
Nu gillar jag inte livet speciellt mycket alls...
Nu skriver jag inget mer... det är tungt.
Ps. Tack Gud, för alla som orkar lyssna nu... det här är inge kul!
26 kommentarer:
Elisabeth, du skall se att det blir bra för SE, kanske är det en klen tröst i allt kaoset men jag är övertygad om att det blir bra.
Får du avlastning kommer du att orka, annars är risken att du också blir sjuk och då är det katastrof.
Önskar er en snäll dag och ni finns i mina tankar, alltid.
Kram goaste du
Ni är så vackra alla tre! Och du med ditt varma hjärta går nu igenom en stor stor sorg...det är inte lätt alls. Och det kanske dröjer innan du kan njuta av att inte behövas mer än för dig själv och Caroline.
Men det är just det du/ni såväl behöver, att bara få ta hand om varandra och vårda det som varit men börja titta en liten bit framåt. Njuta av ett liv som ni kan styra helt själva.
Kram och önskar dig en go och fin och ljus dag!
Åhh, vad jag önskar att jag kunde vara där hos dig, vännen men jag är inte till någon nytta, ett barn att ha hand om:)
Det kommer att vara precis så tungt som du beskriver, tror jag men ha hela tiden i tanken att det är den enda tänkbara vägen att gå. Den enda...
Stora kramar vännen min och även om jag bara skulle vara till besvär hos dig så kan jag gå med dig i tanken!!!
Det går inte att säga att jag förstår dig...för hur sjutton ska man kunna göra det...? Däremot kan jag säga att det du skriver berör otroligt och man förstår att ni har ett eget litet helvete... Du skriver dessutom fantastiskt bra! Har du någon gång funderat på att sedan, nån gång i framtiden då du får bättre med tid över, skriva en bok om er situation? Tror du skulle kunna hjälpa många med det... Sköt om er! Kram
Jag bara kramar om idag. Länge. Du finns ständigt i mina tankar.
Kära Elisabeth. Tack för fina ord på min blogg. Jag vill gärna vara ditt stöd om jag kan.
Men du får inte se det som ett svek, det du gör för SE. Du har bett om hjälp, och det har du gjort för att du ser att din älskade man mår sämre. Det är inte att svika. Det är att hjälpa. Jag tror att SE är mycket tacksam för vad du gjort och gör för honom.
Tänker på dig ständigt.
Hoppas vi kan ses nån gång:)
Kramar från Nalle
Härligt foto på er! Det är tur att Carolina och du har varandra i situationen som är. Skulle jag säga att jag förstår hur du känner så ljuger jag, eftersom jag vet att man aldrig kan kännahur någon annan känner det. Men jag kanske kan tänka mig in i din/er situation och tänka mig hur känslan kan vara. Mycket Skulkänslor kan jag tänka mig.
Önskar ni får en bra helg, varma tankar och kram
Om man bara tittade på kortet och inget visste om ert liv skulle man tro att det var en helt vanlig familj som var ute roade sig, men så är inte fallet...mycket styrka för detta kort.
Skickar en jättekram
Sådan oro du känner nu - jag förstår men kan ju inte känna som du gör - det kan bara du. Men snälla ta inte ut något i förskott. Det kanske kommer att gå hur bra som helst. Det är vad jag vill tro och hoppas. Hoppas denna helgen blir extra bra för er tre så att ni har något att bevara. Många kramar och tankar från din tillgivna vän
Jag finner inga ord till tröst men en stor kram ska du få! Läste en ertikel som en dotter till en alzeimersjuk mamma skrivit. Hur jobbigt och svårt och tomt det var när dom fick in mammam på ett boende. Samtidigt fick pappan tid över för olika hobbies som han inte kunnat göra medan hon bodde hemma. TRor hon var hemma i 4 år, men hon var närmare 80 år och dessutom väldigt virrig.
Men vet du vad Elisabeth, detta är nog vad ni alla behöver, lite andrum och chans att hämta nya krafter. Kanske som du säger behöver SE nya mediciner som kan hjälpa honom litegranna.
Kramar om er och tänker på er,
Carina
Det går liksom inte att trösta. Det blir så futtigt med, tänker på dig och allt sånt där. För du är ensam om att bära känslan. Och känslor är en sak och förnuft en annan. Vi på distans har så lätt att vara förnuftiga och kan bara ana känslan. Vi traskar på i våra liv. Men du sitter i det. Mitt i ett snudd på omöjligt beslut. Ett beslut du har tagit och som troligtvis kommer att göra livet hanterbart för er på sikt men som samtidigt är så tungt och så tufft så att det inte går att beskriva.
Du modiga. vackra (inte alls kolik) människa. Good enought, man är bara en människa men det duger. Du duger och du kan inte handla på något annat sätt.
Här kommer en hel bukett tulpander för att lysa upp i vintermörkret. Kram
Jag har kommit till din blogg via Ellas Livet Efter, och tycker att ni båda är lika fantastiskt kloka och modiga. Ville bara säga det, för vad det kan vara värt.
Elisabeth
Jag hade tänkt höra av mig direkt till dig idag, men huvudvärk och förkylning gör att jag inte orkar vare sig tänka eller annat. Återkommer troligen under helgen.
Ville bara titta in och se om du orkat skriva något.
Fotot tycker jag om.
Du och Carolina är lika
- som mor och dotter. :-)
Kramar till dig från mig här i Bollebygd
Så skönt Elisabeth att ett steg är taget för att få en förändring till stånd.
Jag förstår mer än väl att du känner ångest och dåligt samvete, men du kanske inte alls behöver göra det. Det kanske går hur bra som helst!
Ibland tror jag att man i ren välmening vägrar att låta de som är specialister ta hand om anhöriga som är i behov av vård. SE kanske behöver behandling och stimulans som du inte kan ge.
Ni är så vackra alla tre på kortet och ser så glada ut, (du liknar minst av allt en ko!). Jag hoppas för er skull, att den här helgen blir lugn och fin och att det går bra på måndag.
Många varma kramar!/ Ingrid
Kristina: Tack mycket ödmjukt! Jag blir ganska förlägen... skriva en bok? Jag? Ja... jag tror nog inte att jag har den kapaciteten - det finns så många andra som är så så mycket bättre på att skriva!
Men jag blir ändå lite stolt över att du föreslår det... sen vet man ju aldrig! Skulle mina ord kunna hjälpa någon annan - ja, då skulle jag kunna skriva 1000 böcker!!!
Tack snälla...kram
Hej,
angående skrivandet: du är alldeles för blygsam!
Jag tycker du är fantastiskt duktig på att skriva!
Må så bra som det bara är möjligt...
Du vackra "ko", Din beskrivning av Dig själv är inte rättvis. Vi som läser Din blogg vet att Du har både en vacker insida och utsida. Ni är fina alla tre på bilden.
Ska försöka att föra över lite styrka till Dig via tanken, men tror att SE kanske kommer att uppskatta lite omväxling. Det är nog mest Dig det är synd om, att kunna acceptera att det inte kan bli som det har varit förr.
Tycker också Du ska skriva en bok när Du orkar, Du har talang.
Tänker mycket på Er.
Kramar från Tummelisa
Elisabeth, jag ser vad Kristina förslagit dig. Så har också Sylvia föreslagit en gång, kanske även andra har gjort det.Jag själv har tänkt så många gånger på det, då jag läst vad du skrivit och hur du skriver. Alltså att ge ut dina upplevelser och erfarenheter i bokform.
Du behöver inte sätta dig ned och skriva om allt från början. Allt finns redan nedtecknat i din blogg. Alla känslor finns här. En bok i bloggform skulle man mycket väl kunna ha. Men lite bilder.Tänk om detta skulle kunna bli din och Carolinas terapi,att skriva en bok om allt ni gått igenom. Gör det tillsammans. (Förutom då att ni skall passa på att göra roliga saker ni inte kan göra under tiden SE bor hemma).
Tänk så mycket erfarenhet det blir i den boken om att leva med en dement man. Många som inte har vetat om din blogg och inte läst, eller de anhöriga som kommer drabbas i framtiden kommer att kunna läsa i din bok och känna igen sig.Känna tröst. Så kände hon. Så gjorde hon osv..
Tänk på saken.
Du skriver ju så bra. Kramar
Nalle
Vilken underbar bild..du hjälper er alla genom det steg du tar..förstår din sorg, din oro, dina tankar, och önskar det fanns en enklare väg för dig nu, jag vet att du kommer fram på en ljusare väg och en dag kanske du ändå kan se att du gjort det bästa för er alla en dag..inte idag men en dag...Ger dig den största styrkekramar som finns...för att den ska hjälpa dig..bära dig just nu..och i morgon..
Vadå ko? Du är skitsnygg ju!
Många kramar Elisbeth...
Mina tårar rinner för dig, för C och även för S-E. Vad rör sig där inne hos honom när du går?
Vilken fin bild på den lilla familjen som alltid kommer att finnas i era hjärtan!
Nalle: Jag tror kanske det är en oundviklig känsla när man älskar någon... man kunde bara så visst långt! Jag tror att det beror på att man känner ett käslosamt misslyckande över att inte kunna rädda den man älskar. Logiskt så vet, och förstår man... men känslomässigt är det svårare!
Är det någon som ska tacka för fina ord... så är det jag, alltid!
Det skulle verkligen vara roligt att träffa dig någongång!! Kram..
Anna: Dina ord är mycket värt... tro inte annat! Jag tror att de allra flesta människor är kloka, och modiga på sitt sätt! Sen kan jag berätta att det finns dagar då jag är både dum och feg!! Då försöker jag att tänka att det är nog många människor också, emellanåt...!! Kram..
Det är tufft att gå på en väg utan återvändo. Från den trygga tillvaron som en familj med stortallen som den trygga att luta sig mot... Nu finns inte din stortall längre... jo kanske skalet men ett vägskäl har ni nått. Du kommer att gå utan din trygghet på en ny väg, som en ungtall i stormen. Men du är fast förankrad tillsammans med C och ni kommer att klara både stormar o orkaner helt på egen hand.
Finns med dig i tankarna...
Kramar om dig o finns hos dig
Kicki: TACK! Ja, du känner precis samma sak som jag... om man inte visste... så skulle detta ha varit vilken vanlig liten knasig familj som helst... så det är med vemod jag tittar på den! Kram..
Härlig bild på er alla tre! Din sorg ska jag inte påstå att jag förstår, för det kan jag inte. Men att vara den som "lämnar bort" måste kännas hemskt. Men det är inte ditt beslut egentligen. Det är sjukdomen som gör att det här valet måste göras och du gör det i samråd med utbildad personal. Men viktigast av allt!!! Du gör det för allas bästa, för att du älskar din nära och kära. Jag tänker på dig Vännen!!! Kramar...
Skicka en kommentar