... i det här. Jag har ingen karta heller... den försvann för länge sen. Min kompass i livet kan inte ta mig i rätt riktning längre... han är inte hemma.
En ny karta... var då?
..........
Vaknade tidigt.... svårt med sovet inatt! Vaken... eller mardrömmar... så har det varit de senaste dagarna nu. Men allt har blivit så påtagligt...
Tog med mig Pontus P på morgonpromenad. Vi går lite nya vägar nu... vilket jag gissar att han tycker är spännande. SE gick ju korta och små promenader runt kvarteret med honom.... nu har jag förstått att jag gjorde fel.... Pontus hade behövt så mycket mer av mig, som t ex att jag hade tagit över alla pinkpromenader för länge sen! SE gjorde nog så gott han kunde... men han gick ju bara samma lilla runda runt kvarteret... för han hittade ingen annanstans! Hur framtiden nu än kommer att se ut... så är det jag, eller jag och SE tillsammans, som går ut med Pontus P hädanefter ....
Men det är ensamt att gå ensam.... den stora tysta världen härute gör bara ont. Förtvivlat jävla hemskt ensamt ont...
Fikade med lille David. Jonas jobbade idag... och jag hade lovat att barnvakta! (Ja, Jonas är "frisk", iallafall just nu! Jag har förstått att hans kramper kommer därför att han ligger alldeles för lågt i blodsockervärdet.. han bör ligga ganska högt hela tiden... så nu kollar han hela tiden! Vi får se hur det går... men visst är jag orolig... jag har fortfarande den hemska morgonen på näthinnan...!)
Städade och plockade undan... och det är lite konstigt med det också. Mycket går liksom bara på av sig själv nu... och rätt vad det är så struntar jag fullständigt i det. Ena minuten si, och andra minuten så! Och det blir mest bara småplock här och där egentligen... inget riktigt genomtänkt och planerat görande alls!
Carolina hade en kompis här i natt... igår kväll såg de på film och åt godis. Men ikväll sa hon: "Mamma, jag tänker inte ta hit nå mer kompisar nu... jag tycker det är så jobbigt.... jag måste vara så himla trevlig hela tiden..."
Jag kunde bara säga att jag förstod henne. Att vara himla trevlig nu är svårt...!
Tog med mig lille barnbarnet David på promenad. Vi gick på "Djurmagazinet" och köpte hundgodis till Pontus P, och en vacker snäcka till David. Sen gick vi på Coop och fikade... "å farmor, då vill jag ha en stor chokladboll... och en varm korv... kan jag få det?"
Självklart fick han ju det... och vi hade en mysig stund bara vi två. En stund som jag slapp tänka...
Gick förbi mamma och pappa... och fikade lite till! Carolina kom också dit...
Ringde och pratade med SE...
"Hur är det med dig, gubben?" frågade jag.
" Ja, jag har nyss kommit hit... så jag vet inte" svarade han.
"Men du mår bra bra, eller?" fortsatte jag fråga.
" Ja, hörru du... det vet jag inte" svarade han.
"Nähä, men vad gör du då?" måste jag ju fråga.
"Jag tittar på handboll nu... men hur ska det bli?" frågade han.
"Ja, med vad då, tänkte du?" Vad menade han nu?
"Ja, vad ska hända" svarade han.
Då fick jag återigen... och som jag får berätta varje varje gång jag pratar med honom, tala om att de ska ta en massa prover på honom för hans blodtryck... och att han måste vara kvar där tills de är tagna. Däremot säger jag ingenting om hur länge... han kommer heller inte ihåg att läkaren har pratat med honom flera gånger (vet jag genom att sköterskan berättat) och berättat vad de ska göra. Han minns ju heller inte att de gjort någonting...
Men jag pratar alltid med sköterskan, innan jag pratar med honom...
"Men när är det klart... här... var blir det då" frågade han.
"Ja, men då kommer du ju hem till mig, gubben... å jag vet ju att du längtar hem..." sa jag.
"Ja, mycket mycket mycket..." svarade han. Då kändes det....tungt. Mycket.... här också!
" Men du gubben... jag ringer upp dig senare... så får vi prata mer..." sa jag.
" Ja... gör det!" sa han bara.
" Ha det så bra då min lilla gubbelubbe... då ringer jag på ett tag" svarade jag.
"Jaha"
" Puss o kram... o du vet att jag älskar dig! Då ringer jag upp dig på en stund... hej då, gubben"
"Ja, hej då" svarade han.
Som att prata med ett litet barn... och ju mer jag låter som en "överbeskyddad liten mamma"... desto gladare låter han... så har det ju varit ganska länge nu.
Jonas kom... och skjutsade mig på Willys. Mat måste man ju ha...
Hem och fixa middag.... plättar var beställt. Det blev en middag med många skratt... konstigt nog! Som om vi glömde bort för en stund...
Carolina och jag såg "Harry Potter" och fikade semlor.... bara jag och hon. En konstig, men behövande känsla det också... vi två... mys tillsammans... jag sa: "Så här har vi nog inte suttit på mycket länge... bara du och jag...!"
Hon höll med... "men det är mycket roligare att sitta uppe nu..." svarade hon.
Tog "kvällspinken" med Pontus P. Kvällarna känns ännu mer trist att gå...
Nu sitter jag här... dagen har överlevts... hur? Jag vet inte... jag vet verkligen inte!! Men vi tar en dag i taget...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Jag saknar ord och känner mig maktlös. Jag skulle så gärna vilja kunna göra något för dig. Komma med en magisk lösning på alla problem. Tänk den som kunde det :/
Jag tänker på dig ständigt.
Ta hand om dig!! Stora stora kramar och mängder av omtanke till dig du fantastiska.
En dag i taget, förstår att det känns tomt för er.
Ni finns i mina tankar, alltid.
Kram vännen min
Söta vännen, ja du ensamheten kan vara både jobbig och krävande.
(Och under tiden ska man försöka leva som vanligt, kanske ha ett arbete att gå till, och där ska man prestera, vara snäll, glad och effektiv! Och efter arbetsdagens slut kommer man hem till en lägenhet som bara man själv ska ställa i ordning och fixa)
Beskrivning av tiden efter min skilsmässa.
Men konstigt nog så går dagarna och blir till veckor, månader. Man skaffar nya intressen och hobbies och även nya vänner. Man överlever och mår faktiskt bra för det mesta.
Alllt är så öppet och sårbart för dig Elisabeth, men tro mig det lättar med tiden. Det är ett hårt livsöde som drabbat din familj men du får ta fasta på den goda bra tiden ni fick tillsammans.
Och nu är det ju så att SE får fin och bra vård där han är. Den som lider är ju du, som är fullt medveten om allt som sker och händer omkring dig. Men snälla, försök rädda dig själv. Försök bli lite egoistisk - din omsorg till övriga familjemedlemmar räcker till i alla fall. Kanske kan du ta tag i sådant som intresserade dig i ungdomen eller varför inte konsthistoria, som du sagt att du skulle vilja veta mer om.
Tänk idag lyser solen hos mig. Det måste bli en promenad, helt klart. I kväll bjuder dottern på middag och det blir härligt få gå bort och äta, hon lagar dessutom mycket god mat.
Kramar söta E och C - sköt om varandra!!
Det är klart att det känn lite tomt. Det fattas ju någon. Men att ta en dag i taget, som du säger, är nog klokt. Förresten vad ska man annars göra?
Kramar, vännen...
Kramar om..den stora ensamheten, får vara där, den är inte din bästa vän, men jag har en tanke om att den kommer att bli lite mindre, när du fyller din tid med andra saker, saknaden, den finns där i botten, SE saknaden, det förstår jag, som all annan sorg, så måste den också få finnas. Ser redan hur du fyller på av annat..Carolina och du, David och du, andra och du..de som också är delar av SE, nära dig, var dag, och som ger dig glädje om än för en liten stund..Den stora ensamheten, kommer förhoppningsvis bli mindre, och inte så hård..
inte idag inte i morgon men en annan dag..när du börjar se annat..och blicken lyfts mot himlastigen igen...just nu är den lite snårig..men den blir ljusare..hoppas jag för din skull.
Kramar till er alla!
Kära Elisbeth. Så bra iaf att skrattet finns där, som vid plättmiddagen. Och en liten kille som David kan ju skingra tankarna mycket. Barn har en otrolig förmåga att locka fram skratt. Jag är också glad att höra att Jonas mår bättre.
Men tankarna finns ju där ändå.
Och det stora vakummolnet.
Det är ingen lätt situation du är i. Det är ledsamt.
Det är en dag i taget, ett andetag i taget, en minut i taget som gäller.
Mina tankar går till dig/er.
Alltid.
Kramar från Nalle
Kram/Elli
På ett sätt blir det att rita en ny karta för dig. Hitta nya ställen och ett nytt liv. Inte så lätt. Du får ta en dag i taget... kanske till och med en halvtimme i taget. Och inte vara duktig, låt livet bara vara en stund, liksom stanna upp och låt det mesta bero. Var tillsammans med de dina. Om du förstår hur jag menar?
Har du någon bild på hunden som du kan visa?
KRAM!
.... som Carolina kan jag känna mig när det vankas utegång ibland.... känner mig så fel och "måste jag vara så trevlig" .... när jag känner att jag är på fel ställe....
Tänker på Dig och de Dina!
Kan förstå den smärta som finns inuti dig och vanmakten över livet.Alla frågor om varför hände det oss.Kom ihåg att du inte är ensam och ta all hjälp du kan få. Du får vara sårbar och liten.
Det fanns en artikel i senaste nummret av tidningen Allas där en ung tjej hade startat upp en sajt tror jag att det var för unga anhöriga till dementa och då kom jag tänka på din Carolina.Det kanske kunde vara lite hjälp till henne.Kolla gärna in det.
Det är ju ett slags sorgearbete som du går igenom och jag önskar hade du fick någon att prata med om dina känslor.Jag vet inte vad vården idag har att erbjuda för anhörigstöd.Tänker på dig och sköt om dig
Kram ewa
Du får hitta en ny karta, en ny väg!
Du får hitta en karta att sätta upp i hallen en karta som symboliserar din nya livsväg! Och det finns himlastigar där med.
Tror inte man kan sätta sig in i din situation om man inte själv varit där.
Var med en en dramatisk händelse i oktober den sluta lyckligt och gick snabbt men man fick en verklig tankeställare om hur flyktigt allt är.
Kramar och njut av stunden
Klart det här är ju en helt ny sits för er alla och då kommer ensamheten tydligare.. men på samma gång var du ju lite ensam förut oxså .. ja du vet, men det här är så svårt för mig att ha åsikter om.. har ju aldrig varit där .. Tur du har ditt barnbarn och de dina andra att pyssla om.
Ha de.. jag håller tummen för allt ska gå så bra som möjligt.* Kram till dig på alla sätt o vis:-)
Åh så mycket kärlek du visar i dina ord. Kärlek till SE, Carolina, Jonas, David och Pontus P. Du har så mycket att tänka på och du gör det så bra. Glöm inte bort dig själv bara. Styrkekramar...
Kära Elisabeth, Lycka till med dagen idag.
Jag hoppas att alla goda änglar är med er så både glädjen att ses igen och avskedet idag går bra.
Stor varm kram till dig och Carolina från Nalle
Skicka en kommentar