... ikväll. Ser bort mot jorden där livet fortsätter att levas. Som om ingenting har hänt...
Här sitter jag, och det är tomt, tyst, och inte ens stjärnorna håller mig sällskap i natt. Jag är ensam. Här har allting hänt...
Jag sitter liten och rädd på månen ikväll... och det är en lång väg tillbaka.
Jag sitter ensam... och önskar att ni alla hade funnits här bredvid mig ikväll.
..........
Idag, på förmiddagen, ringde jag på geriatriken. Fick prata med vår/min kurator där.... och berättade precis som det var... hur SE så tvärt försämrats sedan den nya medicinen (den som skulle "kapa alla toppar" dvs mildra eller ta bort hans aggressionsutbrott och göra honom lugnare..) sattes in. Jag berättade om hur han varit nästan schizofren och helt borta stundtals, hur han pratat med sig själv, plockbeteendet, allt fyr han hade för sig på nätterna, hur speedad och orolig han var.... och att det varit som allra allra värst tills jag beslöt att plocka bort den nya medicinen.
Sen gick det värsta tillbaka... men, sa jag, något har ändå hänt... för han gick inte tillbaka till den han var, med de brister han då hade... utan nu är han så så mycket sämre! Han är speedad, orolig, har vänt på dygnet... går och lägger sig för natten mitt på dagen, är uppe på natten och rumsterar om, sover med kläderna på... pratar för sig själv nu också emellanåt... vet inte om han är trött, hungrig... eller vad jag än frågar nästan, så svarar han: "Jag vet inte!! Det är som om han tappat ännu mycket mer nu... så snabbt! Att medicinen raserade den lilla rest han ändå hade av sig själv... han som var Sven-Erik. "Nu orkar jag inte längre... jag måste få nån hjälp... SE mår antagligen inte heller bra av det här... " sa jag också.
Ungefär så sa jag.... och lite till. För hon bad att få återkomma på eftermiddagen... då vi pratade lika länge.
Tyvärr kunde jag inte få prata med SE:s läkare direkt, då han låg hemma i magsjuka, men hon skulle prata med honom så fort han var tillbaka. Men hon trodde att nu kanske sjukdomen gått in i ett nytt sämre skede... och att den nya medicinen varit någon slags utlösande faktor.
Hennes förslag, och vad hon nu ska rekommendera läkaren är att man ska lägga in SE på geriatriken 1-2 veckor, för att göra en översyn... och att man då kanske måste förändra hans medicinering.
Att detta kan vara första steget till ett växelvis vårdboende sa hon också... för att skicka honom till något sådant nu, skulle ju inte hjälpa varken honom eller familjen.
Så fort läkaren är tillbaka... imorgon eller övermorgon... så pratar hon med honom... och sen ringer antingen hon eller läkaren, och jag får veta hur det blir...
..........
Jag har aldrig känt mig så tom... eller så förtvivlat förtvivlat förtvivlat ensam. Det är nu det svåra börjar... jag vet det. Det är nu lämnandet... separationen ska börja. Den fysiska... jag får inte ha kvar den heller. Än om jag inte fått något besked än om hur det blir.. så vet jag ju att lämnandet kommer att börja nu, på något sätt!
För jag orkar inte ha det så här längre.... inte som han är nu.
Rent logiskt så vet jag ju, och har vetat hela tiden att den här dagen skulle komma... men känslomässigt så har jag inte ens velat tänka tanken.
Hur ska det här bli... hur kommer han att reagera... när ska jag berätta.... hur blir det när jag hälsar på... kommer han att skrika efter mig, och vilja följa med hem... tänk om han blir sämre... och jag inte alls orkar ha honom hemma då...hur ska jag reagera.... hur kommer mina dagar att se ut... hur tomt kommer det att bli...
Ett nytt sätt att leva ska börja för oss båda... han ska gå sin väg, och jag ska gå min. För ett tag så kunde jag lura mig själv.. han fanns ju ändå här bredvid. Inte länge till nu... snart är det dags för honom att gå... men HUR ska jag kunna släppa honom varsamt????????
Älskar dig
Till dig
jag älskar dig
fast jag inte minns
jag älskar dig
för att du alltid finns
där i mitt hjärta
i en tid jag inte
nu, mera minns
jag älskar dig
för att du är du
för att vi alltid
älskat varandra
jag älskar dig
för att du är vi
då jag ensam
vandrar
då du tror
vår kärlek
inte finns
jag älskar dig
min kära
min underbara
älskade vän
jag älskar er alla
fast mitt minne
snabbt håller på
att försvinna
jag älskar livet
det vi förut haft
det är bara nu
jag inte finns
och nu idag jag
inte minns
då dagen är
svart och grå
vill jag, att du för vår
skull minns små
saker som finns
jag älskar dig
min kära
minns mig
precis så
och
släpp mig
varsamt
när det är dags
för mig att gå
för trots allt jag älskar er
alla så!
Di (Dikten fick jag av en vacker bloggvän Diqueen som skriver så otroligt vackert om mycket! Hennes unika förmåga att se sin medmänniskors resor i livet... och skriva om det, ja jag tycker ni ska besöka henne och se själva!! Jag grät när jag fick den här dikten... hon är fantastisk!)
Sist, men störst, är ändå det lilla samtal jag och SE hade idag:
"Vem älskar du...?" frågad jag.
"Du.... sen blir det svårt" svarade han.
Då är det svårt.... att veta att han snart ska gå.
32 kommentarer:
Sänder en värmande kram i natten!
Det är mycket nu för dig, har inga ord, ger dig min kram och hoppas att det kan lindra lite.
Elisabeth, jag önskar att jag kunde sitta hos dig på månen för vet du, ibland skulle det vara skönt att sitta där i tystnaden och bara vara.......
Kram allra goaste Du
Det sitter en liten vithårig trött och ledsen dam bredvid dig på månen. Det är min moster som jag träffade på min mammas begravning i fredags. Hon var där utan sin man. Han har samma elaka sjukdom som din SE. Han hade just flyttat in på ett boende efter ett långt äktenskap. Hon grät.
Kramar i massor.
Mina ögon är fulla av tårar. Som vanligt så känner jag tusen känslor medan jag läser dina inlägg. Först när du skrev om månen tänkte jag att precis så känner jag mig... just nu...
och sedn... Jag kan inte förstå helt vad du gå rigenom, men jag kan tänka mig in i det och vissa känslor tror jag att vi har gemensamt fast för olika saker.
Elisabet, du är den starkaste människa jag känner och jag tror inte det finns någon med ett större hjärta än du har, som har förmågan att känna för andra när det känns svårast för dig själv... Vad som än händer vet jag att det du gör för SE, gör du av kärlek... till Carolina, till din familj, till SE. Men glöm inte dig själv för du är allra viktigast i den här ekvationen...
Förlåt för allt svammel, jag är trött och inte så klartänkt... det kanske blev fel allt det här...
Du lilla ängel, det är mycket för dig nu...förstår /fast såklart inte helt fullt ut/ hur det måste kännas när det nu är så definitivt att det behöver bli en förändring.
Önskar att läkaren blir frisk idag så att du slipper vänta så länge, för jag tror att just väntan är värst nu när du har ringt och sagt hur det är.
Önskar att jag satt mitt emot dig vid köksbordet just nu och höll dina händer och hörde dig prata om allt.
Stor varm hjärtekram!
Vilka underbart vackra rader... Tårarna rinner nerför mina kinder, för dig, för SE o för alla andra i samma situation.
Livet är sällan lätt o beslut måste ibland tas som känns som knivar i hjärtat...
Jag finns här för dig, när än du behöver prata el bara gråta el bara vara...
Håller bara om dig idag...
När min svärfar fick ett boende utanför hemmet så var det faktiskt så att han skulle med oss när vi for hem, men bara i början. Det är hemskt när ens älskade förändras på ett sånt oåterkalligt sätt men du har åxå ett liv!!!!/Stor och varm kram!
Mina ögon fylls av tårar när jag läser. Du skriver så vackert om din smärta. Jag känner din förtvivlan så väl och jag inbillar mig att jag förstår.
När ensamheten känns som värst så sitter jag där bredvid dig vännen och bara tyst håller din hand eller torkar en tår.
Jag hoppas att läkaren tillfrisknar fort så ni kan få ett besked snart. Att vänta i ovisshet är det jobbigaste.
Ta hand om dig så gott det bara går du starka, fantastiska och modiga kvinna.
Kramar Om - länge!
När jag läser ditt inlägg så gråter jag. Så mycket kärlek... frustration... Det är så svårtl.
Jag har så mycket jag vill skriva dig, men jag orkar inte. Men jag kunde inte gå utan att lämna en liten kommentar.
Många kramar Elisabeth
Hej!
Jag har följt din blogg i några månader men har aldrig tidigare kommenterat.
Jag vet att det är inte mycket till tröst... Men det är du som kommer att må dåligast av er två, det är du som kommer att ha det dåliga samvetet, S-E kommer att finna sig tillrätta...
Jag har jobbat inom äldreomsorgen i många år och gör så ännu, jag arbetar på ett boende där vi har just en sviktavdelning, dvs en avdelning där vårdtagarna är på avlastning från sina makar och makor.
Det största och eg. enda felet anhöriga gör är att de pga. sitt dåliga samvete kommer och hälsar på i tid och otid istället för att vara hemma (eller resa bort) och vila upp sig själva. När anhöriga kommer var och varannan dag så hinner aldrig den demente "bo in sig", det blir oroligt när den de är gift med kommer till denna nya plats, den som är hemma kommer och ser sin älskade som då när frun eller mannen kommer ofta blir oroligare. Frun eller mannen åker hem och tar med sig sitt dåliga samvete, ältar allt, ger sig mer dåligt samvete, åker tillbaka nästa dag osv. Det blir till en ond cirkel som blir jättejobbig för alla.
Så jag råder dig att den dag S-E får komma iväg på avlastning, tillåt dig och Carolina att vila upp er och samla kraft, hitta på något trevligt tillsammans, res till Stockholm eller något annat MED gott samvete. Ni (DU) behöver orken och kraften när han kommer hem igen! Ha inte dåligt samvete om du inte åker dit och besöker honom! Jag är säker på att han skulle ha sagt detsamma till dig om han hade vetat vad som skulle komma...
Kram från en vårdare i Övik...
Kära Elisabeth.
Så vackra ord du fått av Di. En underbar dikt.
Som någon skrev här så är väntan svår. Hur ska det bli ? Och när ska det ska ske ?. Det oundvikliga som ligger framför er.Därför önskar jag att läkaren ringer idag.
Tycker att du var stark och modig när du ringde och talade om allt som hänt.
Plåga dig inte med att undra hur SE kommer reagera på det ni planerar för honom. Kanske han kommer tycka att det blir bra.
Du våndas också över hur du skall berätta för SE, lägg inte allt det på dig själv. Låt läkaren vara med när ni pratar med SE om hans framtida växelvisa boende.
Nu sätter jag mig bredvid dig på månen. Vi behöver inte prata så mycket. Jag finns för dig. Luta dig mot min axel och försök att i stunden bara vara. Kramarom. Nalle
Håller om dig fast och kärleksfullt - stryker din panna - vill inge dig styrka och kraft.Du tappra kvinna, maka och mamma. All styrka i världen vill jag ge dig. Jag är hos dig, även om jag inte syns. Kram min fina vän
Kram!
Men jag tror inte du behöver måla fan på väggen. Det kommer förmodligen att ske en gradvis insikt även hos SE - och jag tror att du behöver sluta tänka att han tänker "friskt" och förstår allt vad som händer. Det är dina egna tankar du lägger i hans mun - om du förstår vad jag menar. Försök glädja dig åt att han får god vård och att du ju faktiskt kan besöka honom.
Om du skriver till mig på förnamn@efternamn.com (du vet säkert vad jag heter) så ska jag skicka dig min dikt om att älska någon med Alzeheimers.
Det svåraste av allt är att acceptera det svåraste och grymmaste. Det som lämnar hål inombords och ger en plats på månen. Ensam med utsikt mot en blå planet.
Jag hoppas du får den hjälp du nu behöver: avlastning, trygghet, slippa oron hela tiden, vila för själen och hjärtat, så att du även hinner med dig själv.
Det är inte lätt att liksom så plötsligt stå inför fakta. STYRKEKRAM!
Du har fått en "You make my day"-utmärkelse hos mig.
Tittar in och ser till Er, jag känner hur tårarna svider i mina ögon, det är så sorgligt Elisabeth.
Varför skall somliga drabbas så hårt?
Jag lägger min arm om din hals och även om det är nästan hela Sverige emellan oss hoppas jag att du kan känna min arm ändå.
Kram min allra goaste vän
Många varma kramar till dig Elisabeth! Jag finner inga ord.
Ingrid
Åh Elisabeth om det ändå fanns en annan väg för dig/er att gå. Men det är ju så med denna sjukdom. Se nu till att DU oxå får det stöd Du behöver i det här. Inte bara alla andra. I mina tankar är jag hos dig. Tröstar dig och lyssnar om du så vill. Stora varma styrkekramar...
det är inte länge kvar, förrän dagarna är ljusare, trots att varje dag nu är i motvind. Det kan bara bli bättre, men jag vet att det gör ont.
Jag älskar dig, mamma<3
Hej vännen. Du har fått en utmärkelse av mig=) http://amittilivet.blogg.se/1200424407_glad_jag_blir.html#comment
Kram
Saknar ord och kramar om!
Tittade in från Nina, blev ju lite nyfiken på vad det var för elände du bara skrev om nu för tiden... Ja, det är elände... men så vackert och så mycket kärlek har jag sällan skådat i ett elände. Kan inte annat än försöka med tankens kraft (och dessa rader) försöka styrka dej... för vad jag förstår är det ju inte en situation som kan bli bättre. Så Styrkekram till dej från en okänd bloggare.
Nej... så det kunde bli, trodde ju inte vi träffats förut. Men så plötsligt kände jag ju igen ditt bloggnamn. Det jag skrev i förra inlägget är ju llika sant för det... och jag menade det.
Nu fick jag chansen att ge dej ytterligare en styrkekram.
Hej, jag känner inte er men rörs till tårar av din berättelse. Jag vill tipsa om en sida på nätet som heter Ung & anhörig, och som finns till för barn som har dementa föräldrar. Kanske finns det något där för er?
http://www.unganhorig.se/
Mina varmaste tankar!
//Lena
Elisabeth.
När jag läser det du skriver, vilket jag ju gjort under många månader nu, så blir din smärta och ert liv så levande för mig.
Jag "känner med dig", på ett så starkt sätt.
Det som "vårdare från Ö-vik" skrev tycker jag var så bra.
Jag är på gruppboendena här i kommunen varje vecka och ser en hel del även om jag inte är utbildad på det området.
Jag hoppas och tror att du läser hennes kommentar och tar den till dig.
Många kramar till dig och hoppas att du känner att tankarna finns hos dig.
En stor varm kram! Vilken underbar dikt du fått
Elisabeth min goa vän! jag sitter bredvid dig på månen och följer dig i dina tankar. Du behöver all kraft du kan få i dessa dagar timmar. Kramar från Tussegumman
Du modiga människa. Många varma tankar. Kram
Vännen..... Det känns som om jag varit dålig på att kommentera här i det sista. Förlåt..... Jag är helt tömd på bra ord att ge dig men jag ska i alla fall försöka ge dig en kram om dagen=) Tycker så mycket om dig och vill inte att du mår dåligt =( Kramar i massor....
Jag läser och läser.. den som säjer den kan förstå har fel om de inte varit med om det här själva. Jag försöker med all kraft förstå, men det är så svårt..
Tror på orden som "vårdare i Övik" säjer här..
För allas skull och inte minst för din egen, måste krafter fyllas på för att orka leva vidare..
Dina ord inne hos mig svarar jag så här..
Den dagen den kommer då sifferbytet sker.. mer säjer jag inte än:-)
Mamma mår bra.. hon är på Sommarro och trivseldag med de amdra tanterna idag.. åker en runda och går hem nästa:-)
Mamma har en biologisk hjärtklaff.
Kramar som du alltid
Hej! Måste bara skriva en kommentar. Råkade hamna på din blog när jag googlade på "Hjärtklaffsbyte genom ljumsken". Jag blir helt betagen och berörd av det du skriver och du är verkligen stark. Jag har jobbat på ett demendboeende till den 6:e januari i år och jag känner igen så mycket i det du skriver. Beteende osv.. Fortsätt kämpa på! Jag är imponerad. MVH/ Anna
Vilken otroligt vacker dikt din bloggkompis har skrivit! Hon har verkligen satt fingret på vad vi alla känner just nu.
Skicka en kommentar