Jag skriver...

(Sven-Erik sommaren 2007)

... för att jag måste. För att komma ihåg... Inte för att jag varken vill eller orkar idag. Gråten ligger som ett lock nu... över tomhet och tomhet och tomhet och tomhet.....

Gårdagen började inte bra... med ett uppvaknande som jag inte önskar någon enda mamma i världen.. att hitta sin son krampande på köksgolvet. Det skrev jag om igår....

Sen Jonas åkt iväg med ambulansen, så var det bara att försöka sluta skaka, samla ihop sig så gott man kunde, hoppa i duschen... och sen... sen förklara för SE varför han var tvungen att åka iväg...

" Ja, du vet ju att du ska åka och kolla blodtrycket idag...!" började jag.
"Va, ska jag... varför då" svarade han och såg frågande på mig.
"Jo, men du vet ju att du och Christer (läkaren) kom överens om redan före jul att efter julhelgerna så skulle du komma in och kolla blodtrycket ordentligt... du vet, det är ju inte så bra" svarade jag, och fortsatte: "... och då måste du ju stanna kvar där nå´n natt... för att dom ska kunna mäta över en lite längre tid... och du vara där idag klockan två!"
"Idag?" frågade han, samtidigt som han tittade oroligt på klockan.
"Ja, idag... och du vet det blir ju bara nå´n natt du måste ligga där, så att dom får kolla ordentligt" sa jag.
"Måste jag sova där?" och jag hörde oron i hans röst.
"Ja det måste du... men det är ju bara nå´n natt... och jag vet ju att du inte tycker om att ligga på sjukhus... men nå´n natt nog kan du plåga dig.... det är ju viktigt att dom får kolla upp ditt blodtryck ordentligt... och du vet, vi måste ju se till att du får bli lite friskare nu... du vet Jonas ligger ju också på sjukhuset... så då kan ni kanske ses" pratade jag på.
"Ligger Jonas på lasarettetet... varför då?" frågade han. Såg, och förstod ju att han inte kom ihåg någonting av morgonens händelse med Jonas.
"Ja, du vet han fick kramper... och så har han ju sin diabetes... och nu är han på lasarettet, för att dom ska kolla upp honom..." svarade jag bara. För något annat behövde jag ju heller inte säga... han kom ändå inte ihåg...
"Va synd om han" sa han, och fortsatte.. "ja, man måste va rädd om sig.."!
"Ja precis så är det... och nu måste vi vara rädda om dig... därför måste du också åka in och låta dem kolla upp blodtrycket... så att du får må lite bättre... och därför åker vi dit idag" sa jag.
"Va, ska jag iväg... vart då?"

Sådär fick jag hålla på hela förmiddagen. Vi satt vid köksbordet, och jag förklarade och förklarade, och förklarade... men det var borta nästan lika fort som jag hade sagt det! Vi satt så tills Fredrik (min lillebror) kom och skulle hämta oss.... då var klockan halv två. Då hade jag packat en väska till honom med lite kläder, tofflor, glasögon och medicin...

"Nu måste vi åka, gubben... kom nu!" sa jag, och reste mig upp och gick mot hallen...
"Vart då... vart ska vi då?" frågade han... men klev upp och följde efter mig..
"Ja, vi ska ju åka, och du ska ta blodtrycket.. " svarade jag och tog på mig jackan.
"Varför då... ?" frågade han, och jag fick hjälpa honom på med jackan... då han bara stod där.
"Ja, därför att läkaren har sagt det.." svarade jag.
Jag gav honom väskan... med hans saker..
"Vad är det här..?" frågade han.
"Ja, det är lite grejer som vi ska ha med oss..." svarade jag.
"Jaha!" sa han bara. Så följde vi med Fredrik bort till parkeringen... under den korta, lilla promenaden bort till bilen, så frågade han mig... ja, säkert 5 gånger vad det var för väska han bar på.
"Ja, det är lite grejer som vi ska ha med oss..." svarade jag lika många gånger.

Under bilresan så pratade han och Fredrik om det som hände lite runt om, efter vägen... någon bil som inte körde rätt, storbygget efter vägen, väglaget.... och SE skrattade gott åt Fredriks skämt och jag förstod att han inte hade en aning om vart han var på väg. Men jag visste ju... och det var bara min järnvilja som tog oss till avgrunden... hade jag börjat tänka överhuvudtaget, så hade jag bara skrikit.... nej nej nej!!!! Vill inte lämna dig.... vill inte att du ska vara ensam... vill vara nära dig... vill skydda dig... vill inte... men måste!

När vi klev ur bilen visste han inte vad vi skulle där att göra...

Väl uppe på avdelningen möttes vi av kuratorn, mottagningssköterskan och SE:s läkare. Vi gick till det rum som SE skulle få.... ett eget fint rum med toalett. Jag ställde in väskan i garderoben, la läsglasögonen i nattduksbordet, och medicindosetten fick sköterskan ta hand om. SE sa ingenting... stod bara tyst bakom mig. Sen fick SE följa med läkaren.. och jag följde med kuratorn och mottagningssköterskan till ett rum, där jag fick berätta så mycket som möjligt om SE. Hur han har varit tidigare.... hur han är nu.... vad han kan och inte kan... ja, allt som rörde SE, och hans sjukdom.
Sen kom läkaren... som nu hade pratat med SE, och även gjort ett MMT-test på honom igen. Att det blivit en klar försämring hade han sett... MMT-testet var mycket sämre... gav nu bara 15 poäng... SE kunde inte, när de hade pratat, referera till någonting som läkaren nyss sagt... det var helt borta.
Han sa också att detta är tyvärr den väg sjukdomen tar... alltså sämre och sämre. Det visste jag ju redan... men det hade ju skett så snabbt. Men kanske hade medicinen som han blev så konstig av fått honom att nu tappa de sista resterna av sin så hårt hållna mask, undrade jag. Jag fick inte något riktigt svar på det... bara att SE var känslig för just den medicinen. "Vi reagerar ju olika på mediciner..." sa läkaren.

Sen... gick jag och mottagningssköterskan med SE tillbaka till hans rum. NU skulle jag lämna honom... och aldrig aldrig har jag varit så kavat och tjolahoppsansaglad som då! Precis som om det här var den naturligaste sak i världen.... "ja, men gubben, då går jag! Så kommer jag tillbaka sen... och så får du stanna här och ta det här proverna!" sa jag hurtigt och glatt.
"Men... ska jag stanna här?" sa han, och såg alldeles förvirrat på mig.
"Ja, gubben... det kom vi ju överens om... du stannar här ett tag... så dom får ta dom här proverna... och så kommer jag tillbaka sen" svarade jag fortfarande lika hurtigt.
"Men... jaha... ska du fara?"
"Ja, nu far jag... och sen kommer jag tillbaka... och så får du "sköta dig snyggt" skämtade jag, samtidigt som jag kramade om honom.... hårt.... mycket hårt. Osäkert kramade han tillbaka...
"Hörru, sköt dig snygg du!" skämtade han tillbaka.

Sen vände jag mig om och började gå mot hissarna. Han stod kvar... och jag visste att han följde varje steg jag tog... bort från honom. Tryggheten som for... en liten korridor att gå fram till hissarna... men den längsta tunnel jag hade gått in i.... den mörkaste. Det kändes som om jag vände honom ryggen... på mer än ett sätt!
När jag kom fram till hissarna så vände jag mig om... där stod han... i sin röda tröja... och tittade bort mot mig... och när jag ropade: "Hej då gubben... då kommer jag snart" då började han gå emot mig.
Då skyndade jag mig in i hissen.... jag bet ihop och släppte inte fram någe gråt. Men kavatet och tjolahoppet försvann samtidigt som hissdörrarna slog igen...

Fredrik hämtade mig... och jag åkte hem. Gick ut med Pontus... Blev bjudna på middag hos mamma och pappa... gick hem igen... snurrade på.... Carolina och jag fikade och mysade vid tv:n... jag ringde upp honom på avdelningen...

"Hur är det?" frågade jag.
"Nog är det bra - jag har nyss fikat" svarade han.
" Jaha, du blir nog lite bortskämd med gofika där, tror jag!"
" Var e du då? frågade han.
" Ja, jag är hemma... å det är ju lite tomt här!" svarade jag.
"Du har ju "fyrbentingen" där" sa han.
" Ja, det har jag ju - hoppas du kan sova inatt nu då" sa jag.
"Vadå?" sa han frågande.
"Ja, du är ju där nu...." (jag sa inget mer om att sova där... han visste ju inte...)
" Ja, jag är hemma jag" svarar han.
"Har ni någon tv då?" frågade jag. (Jag visste, genom sköterskan, att dom har tv... och att SE har sett både nyheter och annat!)
" Nä, inte det!" svarade han.
"Så du kan inte se något på tv då?" undrade jag.
"Nä, bara folk som surrar" svarade han.

Så blev det tyst en sekund, så säger han:

"Jaha, men då vet jag... hej då!" och så lägger han bara på luren.

Jag satt dum kvar med luren i handen.... han ville inte prata mer!

Onsdag...

Imorse ringde jag på avdelningen igen... han hade varit lite orolig i går kväll. De hade fått visa honom var han skulle sova... för han visste ju inte att han hade ett rum där... och att han skulle sova där... men han hade sovit hela natten... och satt nu och åt frukost. Jag sa till sköterskan att jag skulle ringa till SE på eftermiddagen...

Ringde på eftermiddagen... pratade först med sköterskan. Han satt nu och läste tidningen... och hade under dagen vandrat runt lite på avdelningen, och suttit och läst tidningen några gånger... och jag bad att få prata med honom...

"Hej gubben, hur är det?"
"Ja, jag sitt och vänta på kaffe!"
" Jaså, du är lite fikasugen?"
"Ja, jag sitt här på kafe station... o tänk få mig lite kaffe innan jag åker hem..!"
"Jaha... men det kan du behöva... har du läst tidningen då?"
"Jo, jag har läst den!"
"Ja, har du dina läsglasögon då?"
" Nej, jag behöv inga glasögon.."
"Men du brukar ju ha glasögon för att kunna läsa lite bättre..!"
"Jo, men jag har dom på mig!"
"Jaha... vad bra!"
"Nä, nu ska jag dricka kaffe... sen kom jag väl så småningom!"
"Ja, men då får du ha det så bra gubben... så hörs vi sen!"
"Ja då så... då hörs vi!"
"Puss o kram gubben..!"
"Ja då säg vi så!"
"Ja... å så vet du att jag längtar efter dig!"
"Jaha...ja...ja hej!"

Ikväll ringde han! (... antagligen fått hjälp med att ringa...)

"Ja, jag ska bara ringa o.... jag är på sjukhuset nu!"
"Jaha... är du det?"
"Ja... o nu är det ju... ja du vet... sånt där som dom ska göra... du vet?"
"Ja, du menar prover?"
"Ja... o nu får vi väl se... jag ska prata med.... ja du vet... han...läkarn
så kom jag väl sen.."
"Jaha... vad bra! Har dom tagit några prover tidigare då?"
"Ja.. några... men som sagt då vet du... jag ska bara tala med läkarn
så kom jag sen..."
"Ja, men då hörs vi sen, gubben..."
"Ja... då vet du! "
"Ha det bra då gubben, o du vet att jag älskar dig!"
"Ja.. men då hörs vi!"
"Ja.. hej då, vännen!"
"Ja.. hej!"

Han lät lite stressad när han ringde... så jag har nyss ring upp och pratat med sköterskan. Men han var så lugn och gullig sa hon... och nu satt han och tittade på tv:n! Så jag ringer imorgonbitti...!


Det är tomt nu... det är skrämmande!! Det är.... jag vet inte. Men jag och Carolina andas försiktigt... !

Inge gråt...