När sömnen flyr och bara tankar styr, du ett viktigt beslut behöver ta, det inte ödesbestämt behöver va. Tänk på allt fint som varit och är, att du tar hand om den du har kär. Nu ni båda mera hjälp behöver, du en massa i livet ej längre ska stå över. Han vill att du ska ha det bäst! Att du i din vardag ska ha fest!
Hej söt....Tack=) Jag klarade mig från kräkset... Har bara mått förbaskat illa men det är allt. Jo, visst är det rätt myspysigt med snö ändå=) Godnatt och kramis.
Läser dina bloggblad igen... Och nu förstår du Elisabeth, så fascineras jag ÄNNU MER av din urkraft som bara växer fram mer och mer ju mer jag läser dina ord!
Men...jag VET också...att i sin urkraft så kan man vilja ~ bli omfamnad för den man är ~ bara FÅ vara sitt Jag ~ OCH den omfamningen kan bara SE ge dej...det är SÅ det är.
Genom din otroligt kärleksfulla handling gentemot honom i hans nu, så speglar sej den kärlek du vandrar i som person, men också den kärlek du vandrat i tillsammans med SE...och fortfarande vandrar i, bara det att nu vandrar han vid din sida, men sjukdomen har trängt sej in mellan er...och ensamheten brer ut sej inuti dej...
Det här ÄR verkligen känslomässigt svårt! Nästan som att vara insnärjd och fången i känslor som behöver balanseras varendaste sekund...framförallt för din egen överlevnad. Och om den där dagen kommer, då du står där vid vägskälet...så minns att allt vad du gör är ur den kärleken...du överger inte, du ~lämnar över~ därför att där inte finns något annat val när den dagen kommer...
~ rogivande musik kan hjälpa själen att flyta en stund i fridfullaste ro ~
Tjej och mamma på snart 50 år...
Min man fick i november 2005 diagnosen Alzheimers med stora frontallobsskador!Han var då 49 år. Jag var hemma med honom fram till den 22 januari 2008, som var dagen då han lades in på geriatriken (om det kan du läsa här: http://himlastigen.blogspot.com/2008/01/jag-skriver.html ) Sen kom han inte hem mer.. och idag så befinner han sig på ett särskilt boende för dementa. Så just nu rör sig min blogg om den kaosartade vardag vi lever i! Hur vi försöker hitta ett nytt sätt att leva, i detta väntrum...
Men jag skriver om annat också... sådant som är viktigt, och som berör mig på något sätt. Både viktigt, och oviktigt... tokigt, och otokigt. Som livet också ska levas...
11 kommentarer:
Jag lyssnar med dig min goa vän
Kram ♥
Åh, Il Divo är verkligen bra !Förstår att du tycker om dem.
Sköt om dig. Tänker på dig. Kramar
Nalle
KRAM <3
När sömnen flyr och bara tankar styr, du ett viktigt beslut behöver ta, det inte ödesbestämt behöver va.
Tänk på allt fint som varit och är, att du tar hand om den du har kär.
Nu ni båda mera hjälp behöver, du en massa i livet ej längre ska stå över.
Han vill att du ska ha det bäst! Att du i din vardag ska ha fest!
En varm och stooor kram från en vän!
Hej Elisabeth.. tankarna är hos dig:-)
Kramar från ett blåshål i syd.
Jag hoppas att du fick sova gott och vakna vackert min vän!!! Hoppas oxå på en trivsam lördag för dig!!! Kram!
Tänk vilken vacker utsikt det kommer att vara från toppen av berget!
Innan jag blåser bort - en varm hälsning till dig min goa vän.lyzukoq
Vacker musik är som balsam för själen! Ha det gott min vän/Kram Tussegumman
Hej söt....Tack=) Jag klarade mig från kräkset... Har bara mått förbaskat illa men det är allt. Jo, visst är det rätt myspysigt med snö ändå=) Godnatt och kramis.
Läser dina bloggblad igen...
Och nu förstår du Elisabeth, så fascineras jag ÄNNU MER av din urkraft som bara växer fram mer och mer ju mer jag läser dina ord!
Men...jag VET också...att i sin urkraft så kan man vilja ~ bli omfamnad för den man är ~ bara FÅ vara sitt Jag ~ OCH den omfamningen kan bara SE ge dej...det är SÅ det är.
Genom din otroligt kärleksfulla handling gentemot honom i hans nu, så speglar sej den kärlek du vandrar i som person, men också den kärlek du vandrat i tillsammans med SE...och fortfarande vandrar i, bara det att nu vandrar han vid din sida, men sjukdomen har trängt sej in mellan er...och ensamheten brer ut sej inuti dej...
Det här ÄR verkligen känslomässigt svårt! Nästan som att vara insnärjd och fången i känslor som behöver balanseras varendaste sekund...framförallt för din egen överlevnad.
Och om den där dagen kommer, då du står där vid vägskälet...så minns att allt vad du gör är ur den kärleken...du överger inte, du ~lämnar över~ därför att där inte finns något annat val när den dagen kommer...
~ rogivande musik kan hjälpa själen att flyta en stund i fridfullaste ro ~
KRAM från Eva
Skicka en kommentar